måndag 20 december 2010

Att fira eller inte fira jul...

Det är inte bara kristna som firar jul. Ateistföreningen (a k a "Humanisterna") skickade i dagarna ut en julhälsning och Israel anklagas för att "kapa julen". Debattens vågor har gått höga på en del bloggar om den svenska julens hedniska bakgrund och en del menar att om vi måste fira jul så gör det INTE till minne av Jesu födelse.

Andra menar just tvärtom. Och jag sällar mig till den skaran, ty som kristen anser jag att vi bör ta varje tillfälle i akt att dela med oss av det kristna budskapet till släkt, vänner och andra. Och julen är ett sådant tillfälle.

Glöm inte att kolla in alla juldikter som publicerades på denna blogg inför förra julen!

söndag 12 december 2010

Dikt: Jag vet ett land

Jag vet ett land, där ingen nöd skall vara,
där alla sorgens tårar torkas av.
Ett evigt hem för Lammets frälsta skara,
en hamn, som väntar bortom tidens hav.

Jag vet ett land, ett härlighetens rike,
som aldrig bävar, evigt skall bestå.
Där jag skall bo i fröjd förutan like,
och segerkronan utav Jesus få.

Jag vet ett land, där Kristus själv regerar,
min store Konung, som jag följer här.
För mörkrets makt Han aldrig abdikerar,
Golgata kors, hans segertecken är.

Jag vet ett land, där evigt jag skall sjunga,
befriad från vart jordiskt syndafall.
Där jag med helig och förlossad tunga,
min Frälsare för blodet prisa skall.

Jag vet ett land, jag ser det genom ordet,
det strålar härligt i Guds andes ljus.
Du sköna land, min längtans mål är vordet,
som barnet längtar till sin faders hus.

Adolf Hoffman
(Denna dikt finns även i form av sång sjungen av författaren själv och inspelad av sonen Bertil.)

torsdag 11 november 2010

Det höga och kränkbara människovärdet

En människas värde definieras vanligen som både högt och okränkbart, men vad menar vi då egentligen med "värde" och vad menar vi med att detta "värde" är "okränkbart"?

På något vis verkar vi människor från tid till annan behandla andra människor som om att vi ansåg dem vara näst intill värdelösa. Kränkning av en människa och/eller hennes värdighet är heller inget som är varken svårt eller ovanligt i dagens samhälle.

Ofta brukar resonemang om människovärdet inkludera den så kallade "gyllene regeln", som återfinns Matteusevangeliets sjunde kapitel och vers 12.

"Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna."

Det är ingen tvekan om att samhället skulle fungera bra mycket bättre om vi följde denna enkla regel fullt ut och på rätt sätt. Det finns bara ett litet problem med detta. Frågan om människans godhet.

Om alla människor vore goda och medkännande så skulle det hela fungera, vilket det faktiskt verkar göra i en del sammanhang. Tyvärr känner nog de flesta till vilken skada en enda ond person kan orsaka i en grupp av intet ont anande och godtrogna människor. Och all mänsklig erfarenhet visar att alla människor inte är alltigenom goda. Om det finns en enda alltigenom god människa vet jag inte, men Bibeln antyder ett nekande svar på den frågan.

För att kunna hantera detta ondskans problem måste vi vanligen reglera ett sätt att straffa de människor som gör fel. Ett samhälle är inte gott om det inte bestraffar och tar itu med ondskan.

Som kristen så tror lever jag med övertygelsen att varje människa en dag kommer att få stå till svars för vad vi gjort här i livet. Vi ansvarar alla inför Gud, Skaparen av hela universum, för vad vi gjort med Hans skapelse. Som jag förstått det är det just här "hemligheten" med det objektiva och höga människovärdet ligger enligt Bibeln - vi är skapade till Guds avbild och Gud kommer i slutändan att hålla dom över all ondska och orättfärdighet.

Vilken grund finns för ett högt och objektivt människovärde finns det inom "ateismen" tro? Jag kan inte hitta något.


Dagen 

söndag 7 november 2010

"Antikatoliker är ena lustiga djur"

Efter att ha följt den frikyrkliga "debatten" på bloggar som aletheia.se , mamres.net och många andra bloggar som jag hittat via dessa båda sidor, så har jag förvånats över det tonläge som vissa debatter förs i och vilka fula knep som brukas. Några av de smutsigaste debatterna handlar om den romersk-katolska kyrkan, Rkk.

Att Rkk beskrivs i negativa termer på många håll i debatten är inte vidare konstigt, då åtminstone delar av frikyrkosverige har ett tydligt lutherskt/reformatoriskt arv/ursprung samt att bloggen Aletheia.se hade som syfte att sätta fokus på den så kallade nya ekumeniken. Som pingstvän och ickekatolik ställer jag mig högst tveksam till en hel del av Rkk:s anspråk och, strikt bibliskt sett, tveksamma läror. 

Men det det finns en del personer som inte verkar nöja sig med att ta avstånd från det de anser vara fel och obibliskt utan tycks viga sina liv åt att bekämpa sina fiender utan att på något vis försöka behandla dem som människor. Än mindre gör de några seriösa försök att rädda sina medmänniskor från villfarelsen som de anser att Rkk är och står för. Och det är dessa personer som denna bloggpost handlar om. Jag skulle kunna nämna namn eller signaturer, men har medvetet valt att inte göra det. Läsaren får själv avgöra vem/vilka som platsar i kategorin.

Hur skiljer man då mellan antikatoliker och vanliga ickekatoliker? Jag skall här försöka sammanfatta skillnaderna i några korta punkter.

En antikatolik är oftast att betrakta som en "religiös fanatiker" som det sällan, eller aldrig, är möjligt att föra en sansad debatt med. Upptäcker man att motdebattören är helt oemottaglig för argument så kan det vara smidigast att kort citera Hitler och dra sig ur debatten. (Vana internauter förstår vad jag menar.)

Vidare så tycker sig vanligen en antikatolik ha så goda argument att det inte spelar någon roll hur de framförs. Alla som inte låter sig övertygas sitter hjälplöst fast uti satans garn, brukar man få höra. Eller något liknande.

Det är inte vidare ovanligt med illa dold elakhet eller tydliga deklarationer att man inte vill ha något med några katoliker att göra. Man behandlar katoliker värre än man någonsin skulle våga behandla någon annan grupp av människor.


Vill man ta bilder ifrån Bibelns blad så skulle man kunna säga att en antikatolik har mer gemensamt med Jona när han satt och förväntade sig att få se Guds dom över staden, än med Abraham, Mose, Daniel, Jesus och Stefanus som faktiskt kände med och bad till Gud för sina medmänniskor. Även de som inte förtjänade det vidare bra. Abraham bad Gud skona Sodom om där endast fanns tio rättfärdiga. Mose bad Gud om nåd för ett olydigt Israels folk. Daniel bad till Gud och bekände sitt folks synd. Över sina bödlar yttrade Jesus de välkända orden "Fader förlåt dem ty de vet inte vad de gör". Stefanus sista ord innan han dog under stenregnet lär ha varit: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd."

Ska vi kristna vara så mycket sämre än dessa våra bibliska förebilder? När skall de som inte tror på Gud kunna se på oss kristna och utbrista "se hur de älskar varandra"?

"Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder." (1 Johannesbrevet 4:20-21)

Den man älskar vill man försöka leda rätt om man upplever att denne far vilse. Detta försökte en del av oss ickekatoliker göra. En antikatolik verkar hellre önska sina katolska bröder att "dra åt helvete".

onsdag 6 oktober 2010

Piensoho gör generaltabben själv

Blir bestört när jag läser i tidningen Dagen att Niklas Piensoho medverkade i den gudstjänst som hölls i Storkyrkan i samband med riksdagens öppnande. Att tidningen Dagen visar lika lite förståelse i frågan som som anda sekulära dagstidningar förvånar mig visserligen inte, men att pingströrelsens ledande personer inte vågar stå för något annat än det som är politiskt korrekt för stunden gör mig illa till mods. Och mitt i denna soppa är "pingstpåven" Piensoho själv.

Genom att han, som högste "andlige" ledare inom den svenska pingströrelsen, medverkar i denna cermoni så legitimerar han inte bara den antikristliga sammanblandningen mellan kyrka och stat, utan också det antibibliska budskap som en del av de övriga religiösa ledarna gav uttryck för. Inklusive biskop Eva Brunne.

Piensoho påstår sig inte förstå hur sverigedemokraterna kunde bli upprörda över Brunnes tal om "allas lika värde", men läser man biskopens formuleringar står det klart att den tolerans hon predikar inte är avsedd för alla. Hon tycks ha solidariserat sig med den antidemokratiska avgrundsvänstern som varken respekterar demokrati eller mänskliga rättigheter. Jag citerar aktuellt stycke:

"I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i andra delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av ett enda skäl. Du är inte född i samma land. Det är inte värdigt en demokrati att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för oss som tror att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt en enskild människa att göra skillnad på människor."

Att den demonstration som biskopen talar om var riktad mot just de sverigedemokrater som nu satt med i storkyrkan borde det inte råda några som helst tvivel om. Jag skulle nog också ha lämnat lokalen i protest. Om jag ens hade gått dit från första början. Visst kan man tycka att de borde ha hållit masken för att inte mediedrevet skulle få ytterligare en sak att skriva om, men som kristen har jag större respekt för den som inte spelar teater. Det är bättre att visa sin upprördhet öve det som man anser är fel direkt än att som vissa personer försöka hämnas i det fördolda senare.

De vapenhus som Piensoho nämnde borde också vara till för biskopen. Det verkar åtminstone varit sverigedemokraternas åsikt i frågan.

Eftersom jag inte är medlem alls i svenska kyrkan, svk, så tänke jag inte här slösa fler ord på att beskriva vad jag anser om den kyrkans ledare, men som pingstvän har jag dock anledning till att skriva en kort hälsning till Niklas Piensoho. Eftersom han nu, med sitt eget resonemang, gjort generaltabben att bekräfta sin samhörighet med dessa andra kyrkoledare så skulle jag, om jag hade varit medlem i den församling som Niklas Piensoho förestår, utan tvekan ställt följande krav:

Avgå eller gör avbön!

(Reserverar mig för möjligheten att journalisterna kan ha förvrängt fakta i målet då jag själv inte var på plats.)

onsdag 29 september 2010

Är den svenska pingströrelsen antisemitisk?

För den som vuxit upp inom svensk pingströrelse och kan sin Bibel ter sig antagligen rubriken till detta inlägg som något oerhört verklighetsfrämmande, men på senare tid har jag tagit del av berättelser som började göra mig något fundersam.

Bakgrund och tillbakablick

För kanske femton år sedan fick jag höra att en av de ledande i den pingstförsamling jag då tillhörde stod för någon variant av ersättningsteologi. Detta ledde till att dåvarande pastorn mer eller mindre förbjöd honom att framföra dylika heresier om han ville fortsätta undervisa och predika i församlingen. Och han har som jag förstått det hållit sin syn på den moderna staten Israel och det judiska folket för sig själv.

Min bild är att en absolut majoritet av sveriges pingstvänner över 40 år ser det moderna Israel som ett tidstecken och en del av Guds handlande i historien. De är vanligen mycket positiva till judisk kultur och tradition så länge den inte framförs på ett alltför sekteristiskt sätt. Detta är varken konstigt eller förvånande då vi pingstvänner hela tiden haft den heliga Skrift, TaNaK+NT, som rättesnöre och den nytestamentliga församlingsordningen som mönsterbild.

Vad de yngre pingstvännerna tror, tycker och tänker i frågan är jag inte säker på att de vet själva. Däremot har de vanligen god koll på de senaste sportresultaten.

Tre anklagelser

Jag ska ta upp de påståenden, anklagelser och trender som är anledningen till denna bloggpost i tre punkter som, trots att de till viss del kan anses överlappa varandra,enligt min mening bör behandlas separat.

"Antisionism/ersättningsteologi"
Ersättningsteologin går i huvudsak ut på att den kristna församlingen har övertagit alla Guds löften till Israel och att löftena därmed inte längre gäller, de ickemessianska, judarna. Därav följer att "kristna" som förfäktar dylik lära inte ser den moderna staten Israel som något tidstecken. Denna åsikt är, enligt mig och vad jag förstår även större delen av pingströrelsens teologer, predikanter och medlemmar, att betrakta som helt obiblisk.

Hur man sedan tolkar detaljerna i Guds frälsningsplan varierar och förståelsen av judarnas roll i den kan skifta. Vanligt inom pingst har varit att tala om att "hela Israel kommer bli frälst på en enda dag". Denna åsikt vill jag minnas att bland annat Stanley Sjöberg hävdat och jag minns att denna syn har upprört en del judiska företrädare så till den grad att kristna företrädare med denna kännt sig tvingade att lämna återbud till vissa "israelmöten", bara för att inte stöta sig med de ickemessianska judarna som medverkar. Typiskt hålls dock dessa "israelmöten" vanligen i pingstkyrkor.

Mikael Karendal, pastor i Ängelholms pingstförsamling, har i min mening skrivit bra inlägg om Israel på sin blogg. Dessa rekommenderas varmt.



"Tveksamhet inför allt judiskt"
Anklagelse nummer två är något krångligare att bemöta och framförs med kraft av bland annat den före detta pingstvännen "Haggaj". Läs gärna igenom kommentarstråden till inlägget "I sin församling har Gud gjort några till " i Haggajs blogg för typexempel på hur resonemanget går i denna fråga. Som ni förstår av mina kommentarer där så anser jag att Haggaj virrat till resonemanget en del.

Det som gjort denna anklagelse så krånglig är, som jag förstår det, den förvirrade debatten om "lag och lagiskhet", som rasat inom delar av frikyrkligheten. Jag har redan tidigare bloggat om den saken i bloggposterna "här" och "här". Pastor Lars Enarsson har en bra undervisning i ämnet som jag rekommenderar varmt.



"Antisemiter inom rörelsen?"
Sista anklagelsen är den allvarligaste och det är ytterst få bland de som ens kallar sig kristna som öppet vågar visa några tendenser till hat eller förakt mot judar. Då denna fråga är så yttest känslig bör vi vara ytterst försiktiga med att dra någon slutsats tills vi har riktigt på fötterna.

Vi måste dessutom entydigt definiera vad vi menar med ordet "antisemitism" eftersom en anklagelse av detta slag anses vara en väldigt allvarlig sak. Antisemitism innebär att judar/semiter behandlas sämre än andra människor just på grund av vilka de är.

Det finns ledsamt nog många exempel på "antisemitism" i kyrkohistorien och ersättningsteologin har använts som ett verktyg för att försöka rättfärdiga oerhörda grymheter och antikristliga handlanden. Dock så har jag inte tidigare funnit några tendenser till antisemitism inom svensk pingströrelse. Bara viss oförståelse och okunskap för judisk-bibliska begrepp och traditioner.

När det gäller hur framtiden kommer att gestalta sig vet jag inte, men det har både du och jag ett ansvar för.

När man hör att någon som kallar sig kristen ropar "djävla jude!" efter någon så blir man lätt ursinnig eller mörkrädd. När någon som påstås delta i torah-studier kan uttrycka sig på det sättet så vet jag inte om jag vill vara ansvarig för mina eventuella handlingar längre...

onsdag 15 september 2010

"Allt brinner"

Nedanstående text är vad jag förstår författad av sångaren och trubaduren Carl Öst. Då den är så otroligt bra och samtidigt verkar vara helt omöjlig att få tag på online, så tar jag mig friheten att klistra in hela sångtexten:


När pingstelden faller och allt börjar brinna,
och jag ser mig själv mer och mer helt försvinna.
Då plågas väl köttet, men anden blir fri.
Och hela min varelse fröjdas däri.

Ty jämt ligger köttet och anden i strider,
men pingstelden faller och köttet det lider,
ett nederlag stort ty det tål inte glöd,
för köttet är pingsteld detsamma som död.

Nog anden är villig men köttet det svaga,
vill hellst ta det andliga livet av daga.
Det pockar och fordrar att tillfredställt bli,
och trivs bäst i oandlig disharmoni.

Det är bara kött som vill knorra och knota,
det är bara kött som vill kärlekslöst hota,
det är bara kött som vill gå med förtal,
den köttsliga männskan är hård och banal.

När köttet ser brister och fel hos min nästa,
vill anden så gärna blott se på det bästa
Vårt kött det är gensträvigt bittert och hårt,
har aldrig behov av att säga förlåt.

Det är bara kött som vill frossa och njuta,
det är bara kött som på offret vill pruta.
Vill hellst dra sig undan båd' fasta och bön,
vill ingenting göra, men ändå ha lön.

Och jämt vill ju köttet min frihet beskära,
och finner sig bäst om jag fångdräkt får bära.
Men anden tar tag och drar fångtröjan av,
och köttet det finner för alltid sin grav

Ty Jesus har vunnit en strålande seger,
i honom en underbar frihet jag äger,
när köttet gör anspråk att tillfredställt bli,
jag ropar på blodet och så är jag fri!

måndag 23 augusti 2010

Obama är muslim OCH kristen - samtidigt

Rent logiskt och/eller traditionellt räknas man som en jude om man är född av en judisk mor och muslim om man har en muslimsk far. Kristen räknas man efter egen bekännelse samt det där kravet som ingen annan än den Evige (dvs Gud) själv kan utröna med säkerhet, nämligen tron.

Vad jag förstår är Obamas far och/eller fosterfar muslimer. Alltså kan han räknas som muslim. Eller åtminstone så har han räknats som muslim när han var liten.

Det kan heller inte ha undgått någon att han säger sig vara kristen och är medlem i en kristen församling. Alltså är han kristen.

Huruvida han är en god/rättrogen kristen eller muslim är inte jag att döma, men vad jag förstått är det omöjligt att vara både och samtidigt...

Twinglylänkar:

Dagen-1 Dagen-2

lördag 31 juli 2010

Frälsningsarmén försvårar livet för fattiga studenter?

Dagen och Eskilstunakuriren har gett publicitet åt att frälsis i Eskilstuna vill börja förmedla överbliven mat från affärer och restauranger till behövande i stan. Detta kan låta snällt och gulligt för alla er som lever i lyx och bara vill döva era samveten med några goda gärningar då och då, men för oss fattiga studenter som nästan bara jagar varor till billigast pris kan det te sig annorlunda. En sådan konkurrens blir svår att klara.

Eskilstuna är annars en bra stad för att jaga billiga varor med kort datum i.

Nu kanske inte alla anser att jag kan räknas som fattig, men jag vågar påstå att min årsinkomst ligger en bit under det som kallas "existensminimum". Det går att leva billigt om man varken super, knarkar eller kör bil. Ifall man dessutom samlar frukt och bär själv och fryser in, ständigt handlar mat med kort datum eller bakar brödet själv samt köper kläder i billigare butiker än Myrorna så överlever man på en ganska låg summa.

Det vet vi studenter som försöker klara oss utan att dra på oss studieskulder...

måndag 12 juli 2010

Med spett och spade

Med spett och spade går jag ut
att tjäna dagens bröd,
att knoga under var minut
tills kvällen lyser röd.
Av fädren jag i oro fått
min kamp för hem och härd,
ty samma hårda vardagslott
var deras liv och värld.

Med spett och spade har jag gått
på mången bondegård.
Därav mitt levebröd jag fått,
fast kampen varit hård.
Ja, månget dike har jag grävt,
och mången teg jag röjt,
och fast i fattigdom jag strävt
jag levat dock förnöjt.

Med spett och spade fyller man
sin plikt på redligt sätt,
och under flit man lära kan
att tänka sunt och rätt.
Och fastän spaden sliten är
och spettet krökt av tag
jag stoltast dem i livet bär
av alla vapenslag.

Med spett och spade vinner man
terräng för fredens zon.
Det värvet ingen fylla kan
med bössa och kanon.
Det ena bygger upp ett land
det andra river ned,
dock går man med gevär i hand
mer stolt i stridens led.

Men spett och spade, tänker jag,
ger mer att leva på
och jag är viss om att en dag
ska alla det förstå.
När fredens tankar segrat har
mot hård och ond natur
skall spett och spade finnas kvar
för odling och kultur.

Adolf Hoffman

------------------
Ovanstående dikt skrevs någon gång i närheten av eller under andra världskriget. Och krigandet fortsätter...

Klagovisa i torkan

Solen bränner, svetten lackar
himlen molnfri är och blå
över torra bruna backar
kor med slanka juver gå

Jorden törstar, mänskor kvida
torkan vållar huvudbry
Varje dag vi regn förbida
hoppas på var morgon ny

Tiden går i samma vana
rågen skiftar snart i blont
medan blickar ängsligt spana
emot fjärran horisont

Då och då ses mörka skyar
skymta över skogens kam
men vårt hopp som sig förnyas
kommer alltför lätt på skam

Heta hällar molnen sprida
så de gå vår bygd omkring
Snart de ses i fjärran glida
bortom horisontens ring

Grödan vissnar, källor sina
snart blott brunnar återstå
Solens heta strålar skina
himlen molnfri är och blå

Ovanstående rader skrev min farfar Adolf Hoffman den 7 juli 1936, men vädret är tyvärr sig likt. Hett är vädret och hett är visst en del annat också. Och dikten skrevs ju faktiskt av en gotlänning även om det var ett tag sedan...

Waldenström och Laestadius behöver varandra!

Med jämna mellanrum brukar den påstådda konflikten mellan "lag" och "nåd" göra sig gällande i den kyrkliga debatten. Egentligen är det ganska dåliga termer i sammanhanget, så jag ska istället försöka karakterisera två ytterlighetspositioner utifrån vad ett par stora profiler inom svensk kyrkohistoria gjort sig kända för.

Lars Levi Laestadius gjorde sig känd för sina skarpa ord om synd och orättfärdighet och att han vågade använda liknande språk i kyrkan som människor var vana att använda sinsimellan ute i vardagen. "Lagen dundrade från Sinai berg." Så beskrev Laestadius själv sin egen predikotjänst. Han gick hårt åt både synd och orättfärdighet i kyrka och samhälle.

Paul Peter Waldenström har å sin sida gått till historien känd för att förespråka vad som kallas en "subjektiv" försoningslära. Jag har ännu inte förstått vad som skulle vara totalt obiblisk med denna vinkel på försoningen som poängterar att Gud, genom Jesus, skulle vara subjektet i försoningen. Det var Gud som tog initiativet. Det var Gud, genom Jesus, som handlade.

Båda dessa hade sina rötter i den lutherska läran och jag anser att båda reagerade på ett ganska relevant sätt mot de oegentligheter som de upplevde i sina sammanhang. Problemen kommer sedan då respektive grupps anhängare

Nedan försöker jag karaktärisera den nuvarande debattens två extremer som jag anser det befogat att varna för. Vill dock påpeka att hela denna debatt sker med och mellan för mig tämligen okända personer. Jag har inte stort mer än text att grunda mina bedömningar på.

Både "kärlekslöst lagivrande" och "kärleksfull laglöshet" vågar jag avfärda som totalt antibibliska hållningar. Jag vill inte döma ut en viss grupp här eftersom jag inte klart kan avgöra andra människors relation till den Evige (Gud). Bara Han rannsakar hjärtan och njurar.

"Kärlekslöst lagivrande" tycker jag mig ana spår av i vissa kretsar som i denna debatt kallas "judaiserande". Ett konkret exempel jag kan nämna gäller delar av den lista på runt 292 bud som enligt MFS gäller oss hednakristna/inympade. Eftersom jag inte är klar med min genomgång av dessa återkommer jag i den frågan, men redan nu vågar jag hävda att uppstaplandet av buden på det sättet och formuleringarna av dem antyder att man missat det allra viktigaste - själva kärnpunkten i evangeliet har kommit i skymundan!

"Kärleksfull laglöshet" kan, vilket många påpekat, anses utgöra en anomali. Kärleken uppfyller ju lagen. Hela lagen och profeterna kan ju sammanfattas i det dubbla kärleksbudet. Ändå varnas det kraftigt, och det ibland med rätta, för denna ståndpunkt som logiskt sett borde vara omöjlig. Ofta bottnar problemet här i att kärleksbegreppet relativiserats eller bara blivit en läpparnas bekännelse.

torsdag 10 juni 2010

Har ni väckelse eller?

Tidningen Dagen rapporterar om ett "trendbrott" inom den svenska pingströrelsen - vi har ökat med fyra(!) medlemmar under 2009. För de som under flera år vant sig vid vikande medlemsantal kan det visserligen vara glädjande att det inte registrerats en minskning under föregående år, men läget är fortsatt allvarligt. För att belysa detta ska jag ta upp ett rykande färskt exempel från min egen omgivning.

Under den senaste veckan har pingstkyrkan i Eskilstuna haft uppe den "klassiska" frågan om hur vi ska förändra gudstjänsterna. Idén om att kanske ha två olika söndagsmöten med samma predikan men olika sång- och musikstil har lagts fram. Kanske är samtalet till viss del framtvingat av det faktum att västeråsförsamlingen Lifecenter planerar att starta en utpost i staden, men det är långt ifrån enda anledningen.

Jag tycker det känns lite som "bodelning under pågående äktenskap" att dela upp söndagsmötena av en så dålig anledning som valet av musikstil. Om det hade varit tal om språkskillnader eller stora kulturella skiljelinjer, som att några exempelvis ville samlas på lördagen istället, så skulle jag haft viss förståelse för det. Likaså om kyrksalen inte räckt till för alla mötesbesökare.

Dessutom har vi ju redan finska, franska och spanska möten, samt ungdomsmöten på lördagar.

Vad som däremot behöver göras i församlingen är att aktivt verka för fungerande smågrupper där församlingens medlemmar, och andra, kan vara församling på riktigt. Man får kalla det GEM-grupper, cellgrupper, böneringar eller vadhelst man vill, men jag tror mycket av församlingens framtid är beroende av att vi medlemmar har gemenskap med varandra även utanför kyrkväggarna och där tror jag att smågrupper är åtminsone en viktig nyckel. I den stora gruppen känner åtminstone jag mig ganska anonym och bortkommen.

När jag på senaste församlingsmötet återigen nämnde hur viktigt det var med smågrupper sade vår ordförande att jag föregick planeringen eftersom de har planer som ska sjösättas under hösten. Skönt att vara med i en församling där det både är högt i tak och saker på G.

Har skrivit mer i ämnet här.

söndag 6 juni 2010

Minnet av fornstora dar - en belastning?

När vi idag påminner oss om det faktum att vi bor i landet Sverige så kan åtminstone inte jag undgå att ägna en tanke åt vart vårt land är på väg.

Att läget är allvarligt torde stå klart för alla som använder sina öron och ögon. Brottslighet och otrygghet har rusat i höjden såpass att man slutat föra viss detaljerad statistik. Polisen hoppas dock på en ganska lugn nationaldag - extremvänsterns olika grupperingar* tros kunna hålla sig relativt lugna för en gångs skull.

Sveriges land har under ca tusen år varit ett land som till viss del präglats av kristen tro. Numera ser vi tecken på att de antikristna krafterna i samhället inte bara skaffat sig stort inflytande utan även verkar ha tillskansat sig ett så stort självförtroende att de med alla maktmedel försöker tvinga kyrkor och samfund att acceptera saker som går helt på tvärs med allt vad kristen tro innebär.

Någon enstaka präst/pastor vägrar ställa upp på de värsta tokigheterna, men annars råder en skrämmande tystnad. Man vill ju inte riskera sina ekonomiska eller juridiska privilegier.

Men samtidigt som stora delar av Sveriges elit verkar skämmas för den historiska grund vårt land och vår kultur vilar på så faller en stor skugga över de bland oss som fortfarande på allvar bekänner oss som kristna. Hur kan det ha gått så snett att många som vuxit upp med kristna föräldrar inte längre är med på vägen? Hur kan stora delar av Sveriges kristenhet bestå av människor som, när det kommer till kritan, tycks resonera och debattera som om de vore ateister?

Kärnan av det kristna budskapet kommer alltför sällan fram.

*: Med "extremvänster" menas här grupper som AFA, NSF och andra helt världsfrånvända socialistiska grupperingar.

torsdag 3 juni 2010

Jag är en kristen och vill det vara

Under en lunch i förra veckan råkade jag sätta mig bredvid en ateist som när han hörde att jag var kristen blev oerhört förvånad över att jag som studerad kunde tro på Gud. Jag tyckte mig klara hans frågor ganska bra, även om det var tydligt att våra helt olika utgångspunkter skapade en viss spänning.

Det är lite kul vilka argument som kommer fram från de ungdomar idag som läst tagit intryck av ateister som Sam Harris och Richard Dawkins. Argumenten känns igen från litteraturen om man så säger. Ofta går argumentationen ut på att redan från början försöka få meningsmotståndaren att acceptera några bedrägliga/felaktiga premisser. När han/hon väl fastnat på kroken är det bara att hala in. Är man inte på sin vakt kan det vara väldigt lätt att gå i den fällan.

Ett av de nutida ateisternas favoritknep har att göra med hur vi ser på andra religioner runt klotet. De försöker få oss att hålla med dem i påståendet att samtliga andra religioner är falska och att alla andra "gudar" är människopåhitt. Att vi helt enkelt tycker precis som dem om alla andra religioner än vår egen och att vi alltså förstår hur de ser på samtliga religioner, inklusive kristen tro.

En del kristna kanske har svårt att se problemet i detta resonemang och det kan jag i viss mån förstå, men ifall man på allvar utgår från den historieskrivning som grundar sig i Bibeln så borde det klarna för de flesta. Utifrån den judisk-kristna (bibliska) historiesynen så är det helt naturligt att de flesta kulturer/religioner runt klotet har spår av den gemensamma historia som vi alla delar. Förstår vi detta kan vi lättare nå människor med det glada budskapet. Och det är dessutom i högsta grad något bibliskt över det hela. Paulus hänvisade till altaret som var tillägnat "en okänd gud" i sitt kända tal i Athen. Sannolikt var även vissa av GT:s beskrivningar av Gud JHVH som, bland annat, en "förtärande eld" väl gångbara inom den dåtida persiska kulturen/religionen.

Berättelserna om Guden "IO" är också ett tydligt exempel på en möjlig anknytningspunkt för att nå fram till människor boende på andra sidan av vår jord.

Nedan återger jag texten till en sång som Josef Grytzell skrev 1892.

Jag är en kristen och vill det vara
Tills sol och måne ej skiftar mer
Jag är en kristen, du hör mig svara
Om hela världen mig ock beler
Jag är en kristen å hjärtats vägnar
Jag älskar Kristus, det är mitt skäl
Min första kärlek jag honom ägnar,
Han är det värd, ty han frälst min själ

Jag är en kristen, o kärleksunder
Att syndaslaven blev frälst av nåd
Jag är en kristen trots mänskofunder
Trots alla läror och mänskors råd
Jag är en kristen som går att strida
I Herrens namn emot synd och värld
En ringa stridsman vid jesu sida
Som vinner seger med Andens svärd.

Jag är en kristen, det ordet gäller
Som lösen här på min pilgrimsfärd
Jag är en kristen som färden ställer
Till hemmet där i en bättre värld
Jag är en kristen mitt hemland ligger
Långt ovan jorden, dess sorg och nöd
Där ingen längre om smulor tigger
Ty alla äter av samma bröd

Jag är en kristen, det ordet klingar
I sorgens timmar som skön musik
Det lyfter anden på örnavingar
Till evig vila i himmelrik
Jag är en kristen, och klappar döden
På hjärtedörren med tunga slag
Jag skyndar genast från sorgen, nöden
Till fadershemmet, o sälla dag!

måndag 31 maj 2010

Månadens buggfix - därför borde alla kristna fira sabbat.

För ett par månader sedan blev jag ombedd att redogöra för min syn på sabbaten. För mig är denna fråga enkel och tämligen okontroversiell, men tydligen kan man bli utesluten ur vissa frikyrkoförsamlingar på grund av att man håller sabbatsbudet. Jag vill inte tvinga någon utan snarare peka på firandets många fördelar. "Sabbatsvinster" om man så vill.

För att förstå vad det innebär att hålla sabbat vill jag först ta med er till ett par bibelversar.


"Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den." (Andra Moseboken 20:8-11)


Den mest uppenbara "sabbatsvinsten" är förstås vilan. Jag kan inte tolka texten om den sjunde "skapelsedagen" på annat sätt än att Gud föregick med gott exempel. Ingen kan inbilla mig att Gud var så trött efter sex dagars arbete att han var tvungen att vila. Jesus själv påpekade ju att sabbaten var till för människan.

Om vilan kan anses vara en uppenbar "vinst" i sammanhanget så borde några av de övriga fördelarna väga tyngre för den familj som på ett mer seriöst sätt börjar fira Sabbat.

I stort sett alla de bibliska högtiderna firas först och främst inom familjen där man minns vad Gud gjort i historien och Sabbaten är inget undantag. För en troende innebär det alltså inte bara en dag i hängmattan. Det är en dag för umgänge med familjen inför Gud. Och här kan ni säkert ana vilka andra fördelar jag ser med sabbatsfirande. Att som en familj komma samman en gång i veckan för att tillbringa en tid tillsammas inför Gud* kan inte ge annat än positiva effekter. Min bedömning är att detta leder till mindre stress, bättre familjerelationer och utmärkta tillfällen att vittna och förklara vem Gud är för både de egna barnen och vänner/bekanta som vågar komma med på en kväll.

En del menar att man inte hinner med lika mycket om man avskiljer sabbaten för vila, men det borde nog avfärdas som en myt. För att kunna arbeta effektivt behöver vi ta ledigt ibland. Vi studenter som ibland suttit med diverse projektuppgifter hela natten igenom vet smärtsamt väl att man inte är vidare produktiv under de tidiga morgontimmarna och på liknande sätt kan man se på vilodagen/sabbaten.

Med detta sagt vill jag dock påpeka att jag personligen aldrig haft för vana att medvetet fira Sabbat, men att det ofta blivit något liknande. Dock inte hemma med familjen under min uppväxt.

*: Som kristen är det underförstått att jag menar den ende sanne Guden, Skapare av både himmel och jord, som har ingripit i världshistorien och uppenbarat sig för oss människor genom sin son Jesus Kristus. Denna förklaring skall inte ses som en komplett utläggning av vad jag tror på utan mer som en hjälp till avgränsning mot alla onda/djävulska krafter som opererar i religionens namn.

fredag 21 maj 2010

Bränna eget skräp eller andras ägodelar?

Bokbål skapar rubriker och rörelse i bloggosfären. När piratbyrån brände några exemplar av sin egen antologi om fildelning som en markering sista april 2007 blev det visserligen inga större rubriker i "gammelmedia", men på nätforum var åsikterna skiftande. Bloggosfären var inte lika sammankopplad då som nu.

Denna gång var det pastorn och tidningsredaktören Holger Nilsson som nämnde ordet bokbål när han beskrev kvalitén på böckerna som en av Sveriges mest kända pseudoteologer författat. Då blir det plötsligt rörelse både i bloggosfär och "gammelmedia". Holger själv portas också från närradion i Vetlanda.

Att provokatören själv sätter igång stora snyftvalsen och att sekulär press hakar på må vara hänt, men att flera "kristna" förståsigpåare skränar med och försöker distansera sig från en kristen medbroder på detta sätt är inget jag har förståelse för. Jag har heller ingen sympati för den vetlandakyrka som så lättvindligt stänger av en känd predikant från sin närradioverksamhet. Han har ju faktiskt tagit tillbaka sitt uttalande om bokbål.

Någon som gjort ett uttalande om bokbål i närradion utan att ha en tanke på att göra en pudel är dock undertecknad. Och jag tror att jag ligger närmare den bibliska förebilden i sammanhanget än herr Nilsson själv - det är nog dags för de flesta av oss att bränna en del eget bråte. Själv har jag läst och hållit på med en hel del som jag inte är vidare stolt över. Jag tror det även gäller er som läser detta. Ni som äger mer än 50-100 böcker har sannolikt någon som bok som är så dålig att du inte ens kan skänka den till din värsta fiende utan att samvetet borde reagera.

Observera dock att viss "antikristen" litteratur inte nödvändigtvis behöver klassas som dålig här utan att det kan skilja från fall till fall vad som en människa borde bränna. Det kan vara bra att inte glömma bort vilka tokigheter som Darwin, Marx, Hitler och Freud ordade om bara för att nämna några.

Om någon är intresserad är det bara att höra av sig. Jag har åtminstone ett exemplar av rollspelet "Viking" som kan passa att symboliskt lägga på brasan...

måndag 3 maj 2010

Varför upprättade Gud en massa matregler?

Då och då i den frikyrkliga debatten dyker frågan om GT:s matregler upp. Vad vi får eller inte får äta kan i vissa fall blåsa upp mindre gräl där man anklagar varandra för synd och båda sidor verkar försöka med konststycket att skuldbelägga motparten efter bästa förmåga.

Ofta bråkas det om huruvida vi får, eller bör, äta ditt eller datt. Ibland kan det handla om gris och ibland om halalslaktad kyckling. I sällsynta fall kan samtalet komma in på varför vi bör avstå från viss mat och varför de beslutade och resonerade som de gjorde på apostlarnas tid.

Men oftast verkar resonemangen missa helheten i Bibelns undervisning i frågan och ännu vanligare är att man inte frågar sig varför Gud upprättade alla dessa regler. På den sista frågan finns enligt min mening ett mycket gott svar som alltför ofta glöms bort.

Den i mitt tycke främsta anledningen till många matregler kan stavas "sjukdomar, bakterier och parasiter". Eftersom Gud är god och vill vårt bästa så avråder han sitt folk från att äta det som kan vara skadligt för dem. Och jag tror inte budskapet hade gått fram om Gud hade hållit en vetenskaplig föreläsning om sådant som är för smått för att synas utan mikroskop. Det är bra mycket enklare att hålla sig till några få riktlinjer och anvisningar om "rena" respektive "orena" djur. För oss som är uppväxta utanför staden är det ingen hemlighet att exempelvis griskött måste besiktigas mycket noga efter trikiner och liknande. Dessutom hade de inte kylskåp eller frysboxar på den tiden så vissa matvaror var mycket svårare att förvara färska på den tiden.

En annan anledning som jag anar i sammanhanget är den att Israels folk skulle ha en kultur och ett leverne som avvek från grannfolken. Eventuellt kan även vissa detaljerade matregler hamna i denna kategorin. Kanske förbudet att beställa en cheeseburgare kan vara en sådan regel. Om det nu är något annat än traditionens övertolkning av en mycket enkel regel mot viss typ av sopprecept.

Vad gäller oss hednakristna då?
Ja, låt oss börja med att kolla in vad skriften säger:

I Romarbrevets 14:e kapitel tar Paulus upp matfrågan med all önskvärd tydlighet. Har du ens de minsta tveksamheter i ämnet så rekommenderar jag en läsning där. Citerar kort vers 20-21:
Riv inte ner Guds verk för matens skull.
Allt är visserligen rent, men maten blir till skada för den människa som hyser betänkligheter, när hon äter. Det är bättre att avstå från att äta kött eller dricka vin eller göra något annat som din broder tar anstöt av.
Det andra bibelsammanhanget som bör anses som obligatoriskt att nämna här är apostlamötets beslut i frågan där det i sammanhanget framgår att det fanns tiotusentals judekristna som höll hårt på lagen, men att det för hednakristna sattes följande grundnivå:
"Men när det gäller hedningar som har kommit till tro, har vi skrivit och gett dem besked om vårt beslut: De skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, från blod, kött från kvävda djur och otukt." (Apg 21:25)
Personligen anser jag det vara mer än övertydligt att Paulus hade en lite "liberalare" inställning i matfrågan än de övriga, men att både han och de övriga var mycket måna om att inte lägga hinder i vägen för människor att komma till tro. Och det gällde både judar och hedningar.

Som avslutning vill jag kort nämna ett exempel på varför det kan vara praktiskt att faktiskt beakta de råd som Gud ger även i matsammanhang.

För lite mer än en vecka sedan var det avskedsmöte för den gamle pingstpastorn i Hallstahammar. Som brukligt var så serverades det smörgåstårta och gissningsvis var det de två vanliga varianterna med antingen räkor eller skinka på. En del blev sjuka efteråt men andra inte och jag har en liten spekulation om varför. Två av dem som inte blev sjuka alls klagade nämligen över att de inte fick några räkor...

Ännu värre påstås det ha varit för den svensk som fick världens första pacemaker inopererad. Enligt vad jag hört blev han sjuk efter att ha ätit ostron. Tack vare en envis hustru och duktiga läkare samt ingenjörer så fick han leva i ca 40 år till.

Sen finns det ju andra anledningar till varför vi bör tänka till innan vi stoppar i oss vad som helst. Men att få hela källaren full av grisblod måste väl ändå vara bland de värre sakerna man kan råka ut för. Oavsett hur noga man är i matfrågan...

söndag 2 maj 2010

Fega frikyrkokristna som inte vill ta ansvar?

För något tiotal år sedan sade en av mina vänner att han inte föredrog att kalla sig själv för pingstvän utan kristen. Jag minns hur jag höll med honom då med tanke på vad vi pingstvänner har för rykte om oss i sverige.

Detta var förvisso långt före både Knutby- och Karismaskandalerna, men det finns en hel del gammal byk som man ofta försökt sopa under mattan istället för verkligen göra upp med. Många av historiens försyndelser har orsakat bitterhet, förhärdat hjärtan och stött bort människor från att hitta en levande tro på Gud. Vid det här laget har dessa konsekvenser redan gått i arv i flera generationer och påverkar oss än idag.

Vidgar vi perspektivet och skärskådar även de övriga kyrkosamfund som finns representerade i vårt land blir tyvärr inte bilden vidare mycket ljusare. Att vi i dessa dagar jagar katoliker med en iver som inte skådats sedan vi 1951 formellt fick religionsfrihet i landet vara hänt, men de är tyvärr inte ensamma om att vara ute på villospår.

När det gäller historiska referenser från Sverige har jag tidigare här på bloggen rekommenderat Lars Levi Laestadius och hans texter som så fördelaktigt går att hämta hem från http://laestadiustexter.se/ eller http://www.laestadiusarkivet.se/. Kopplat till detta ämne har han skrivit bland annat följande:

Kyrkohistorien visar, att den förföljda Religionen har varit den rätta, men den förföljande Stats Religionen (den Judiska, Hedniska, Påfviska) har varit en falsk Religion, och de förföljandes nitälskan har varit en falsk nitälskan, den har icke varit af Gudi. [...] Inquisitionen tror sig göra Gudi en tjenst dermed, men det är en falsk Gudstjenst. Den rena Evangeliska Läran finns icke hos den förföljande parten, han må höra till hvilken Stats Religion som häldst.


En annan mycket intressant berättelse hämtar jag från den jubileumsbok som Svenska missionsförbundet gav ut då de 1928 firade femtio år. Det är pastor Bodin som berättar hur han som 13-åring frågade en äldre om inte Gud hade någon församling här i världen. Jag saxar direkt från Bodins egen redogörelse:

Jag hade läst i min Bibel att Gud skulle ha en församling på jorden. Var någonstädes fanns den? Kunde det vara Guds församling, som svärjer, super, slåss, lever pajas i all synd och last och som icke tror på Gud? Man hånade och bespottade det namnet och sade: Det finns ingen Gud. Kan det vara Guds församling?


En äldre man som kallades "Fjellsteds-Johannes" fick på ett pedagogiskt sätt förklara för den unge Bodin när han fick frågan om ifall Guds församling fanns i denna tid och i sådant fall var:

Han såg så milt på mig och svarade: "-Jo, nog har Gud en församling på jorden, fastän du icke fått syn på den."
"-Men var finns den?"
"-Jo", sade han "den finns i Holmedal."
"-Det kan jag aldrig tro.
"-Ja, låt oss se, sade den gamle.
"-Du hör ju Kristus till, du min gosse?"
"-Jo, Gud vare tack."
"-Din mor gör det också, är det icke så?"
"-Jo."
"-Också Erik Andersson i Djupadal?"
"-Jaha."
"-Äro ni tillsammans någon gång då?"
"-Så ofta det är oss möjligt, så komma vi tillhopa."
"-Då har ni ju församlingen given, fast den icke består av mer än tre. Men vänta", sade den gamle, "Gud skall föröka församlingen med dem som varda frälsta. Du kanske kan få se det, du."
Hur Bodin beskriver det andliga mörker som låg över åtminstone delar av Sveriges land under senare delen av 1800-talet har åtminstone jag svårt att sätta mig in i. Var inte Sverige ett så kallat "kristet land" på den tiden" Inte var det vidare kristet i den socken där Bodin växte upp åtminstone. "Till kyrkan gick man inte för att höra utan för att träffa kamrater, vänner och grannar och så för att få sig en riktig sup, kyrksupen, när det var slut", enligt Bodin. Och utanför kyrkan tycktes det vara alldeles nattsvart andligt sett.

Problemet i dagens debatt
De olika väckelserörelserna har ofta undvikit alltför belastade eller intetsägande ord och uttryck. Därför fanns det förr inte ett enda pingstkapell som kallades "kyrka" och alla pingstvänner frågade om man var "frälst", ty alla svenskar var ansåg sig vara kristna.

Hade några frireligiösa idag försökt undvika benämningarna "kyrka" och "kristen" av liknande skäl skulle jag sannolikt ha stor förståelse för deras val. Likaså om skälet var att lättare försöka nå de grupper som inte har så väldigt god bild, eller erfarenhet, av oss kristna, exempelvis judar och muslimer.

Men nu verkar problemet sitta djupare. Det verkar inte handla enbart om ord utan snarare en stor mängd lärosatser samt all gemenskap med oss som kristna som dessa verkar vilja avsäga sig. Tar några citat från diskussionen på www.mamres.net.

Signaturen "Tordan" skriver som svar på ett av mina inlägg följande:
Kristendomen är en lång tradition som man kan vilja dra nytta av, men om man gör det, man måste även ta ansvar för dessa förvanskningar och förbrytelser.
När sedan den trefaldige vd:n "Haggaj" återanknyter till debatten så understryker han just det citat från "Tordan" som jag citerat ovan och tillägger:

Så du tror på allvar att du tagit avstånd från RKK? Hur då? Jo, genom att vara med i en pinsgtförsamling som i sin tur är med i en organisation som skrivit avtal med RKK. Grattis, Ludvig!
När jag frågar efter förtydligande om vilka avtal som avses blir jag enbart bemött av en talande tystnad. Förmodligen är det detta som avses, men då jag redan pulveriserat deras favoritargument så håller de nog hellre tyst i frågan. Några seriösa argument verkar de inte ha på lager åtminstone.

Vad som blir tydligt i debatten är att vissa personer med bakgrund i svenska pingstkarismatiska sammanhang betonar med kraft att de INTE är kristna och att de verkar göra det för att därmed inte behöva ta ansvar för vad som genom tiderna gjorts i kristendomens namn.

Vad som också är typiskt i debatten är att samma grupp av individer verkar helt och fullt erkänt påvens överhöghet och Romers-katolska kyrkans anspråk på att vara den enda (rätta) moderskyrkan. Med det perspektivet förstår jag nästan att de inte vill räknas in i den kristna skaran.

Om de tror att de kan smita undan ansvaret för historien genom att förneka den så anser jag de gör fel. De handlar åtminstone inte helt bibliskt med tanke på hur profeterna Mose och Daniel agerade i jämför bara situationer.

Ifall de vill påverka oss "kristna" med de tankar som de är eld och lågor över så är det fruktansvärt otaktiskt att på detta så tydligt sekteristiska sätt ta avstånd från hela kristenheten.

Mycket mer kan skrivas om detta förvirrade ämne, men jag stannar nog där. Kommentera gärna om du har något konstruktivt att tillföra.



torsdag 29 april 2010

Månadens Buggfix - fungerande kompromiss i fri- och hemskolefrågan?

De som känner mig vet att jag är tämligen positiv till kristna friskolor. Har själv gått några år på Västerås Kristna Skola och minns den tiden med glädje. Dessutom är jag anhängare av religionsfriheten som den är formulerad av i ett av tilläggsprotokollen från 1952 till europakonventionen om de mänskliga rättigheterna där det står:

"Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse."

(Citatet ovan är sedan 1995 fastslaget som svensk lag. Tidigare hade Sverige lagt in ett förbehåll angående andra meningen, men att det togs bort kan vi tacka regeringen Bildt.)

Samtidigt har jag tvingats inse att det ligger något i "vänsterpartiernas"* kritik mot religiösa friskolor och i synnerhet hemskolning. Även jag inser att någon typ av "kontroll" eller skyddsnät behöver byggas in i systemet för att säkra att inga barn råkar illa ut i onödan.

Jag är medveten om att mitt förslag ger ett visst utrymme för godtycke och att extremister i alla läger kommer ogilla denna kompromiss, men det är sådant som man får ta. Verkligheten är inte alltid enkel.

Även om mitt förslag nedan väcker en del ekonomiska frågor så vill jag påpeka jag inte ser det som självklart att staten måste finansiera alternativa skolformer. Det är inte statens skyldighet att stödja alla tokigheter som landets invånare hittar på. Inte ens på utbildningsområdet.

Själva förslaget är enkelt - låt alla elever i grundskoleåldern få en dag i veckan med obligatorisk närvaro på en kommunal eller statlig skola. Vill sedan föräldrarna hemundervisa sina barn resten av tiden eller skicka sina barn till någon friskola ska det finnas möjlighet till det så länge barnen lär sig det de ska. På detta sätt har man möjlighet att följa upp att barnen i diverse alternativa skolformer lär sig vad de ska och samtidigt få möjligheten att tillföra undervisning och gemensamma aktiviteter som dessa barn annars riskerar att missa.

En dag i veckan är enligt min bedömning tillräckligt för att säkerställa att alla barn får en allsidig undervisning samtidigt som det inte inskränker våra mänskliga rättigheter mer än nödvändigt. Religionsfrihet utan större möjligheter till hjärntvätt kanske man skulle kunna kalla det.

Min åsikt när det gäller det ekonomiska är att visst stöd i form av läroböcker och annat undervisningsmaterial borde ges. Förslagsvis via den statliga/kommunala skola som varje elev skulle vara kopplad till. Möjlighet att delta i mer än den obligatoriska dagen borde också finnas. Exempelvis friluftsdagar, skolmaten eller vissa lektioner/ämnen där passande kompetens saknas på annat håll.

Ett annat kanske mer realistiskt alternativ vore att vi i den kristna församlingen utvecklade någon typ av "komplementundervisning" med det som vi anser vara problematiskt eller fattas i den vanliga skolan. Till detta alternativ räknar jag med att återkomma så småningom. Kristna friskolor är ju under ständig attack verkar det som.


*. Med vänsterpartier menas här S, V, Sd och, till viss del, Fp.

Länkar som passar till ämnet:

http://hemundervisning.nu/

Ekuriren

tisdag 20 april 2010

"Förr var alla religiösa men nu vet vi bättre"

Vi kallar oss toleranta och anser oss ge en allsidig och saklig bild av andlighet och religion i det svenska samhället i allmänhet och i skolans värld i synnerhet. Full religionsfrihet råder och du får tro på precis vad du vill påstås det.

Problemet är bara att det inte är helt sant. Denna "tolerans" bottnar alltsomoftast i ett avgrundsdjupt förakt för allt religiöst utom den (nästan) statligt på bjudna ateismen. I stort sett all "religionsundervisning" och "tolerans" som jag stött på i svenska skolsystemet utgår från att all religion är lika fel och du får välja att tro på något om det "funkar" eller "känns rätt" för just dig.

Någon objektiv sanning vill man verkligen inte kännas vid. Utom möjligtvis någon flummig formulering om alla människors lika värde eller något ditåt. Hur mycket religion samhället kan tolerera är en fråga som ibland kommer upp till diskussion, men i allmänhet verkar grundregeln gälla att kyrkan och andra religiösa organisationer får hållas bara de inte utgör något hot mot den vanliga ateistisk-sekulära ordningen.

En kyrka som vågade utmana sekularisterna i det svenska samhället mer än alla andra kyrkor tillsammans var stiftelsen Livets Ord i Uppsala. Därför är det inte konstigt att DN publicerar en artikel om Per Kornhall som efter 17 år som medlem kom till insikt om "sanningen". För "sanningen" enligt artikelförfattaren är tydligen något som han "vet" att Livets Ord inte står för.

Jag vill inte här försvara de tokigheter och fel som begåtts i uppsalaförsamlingens namn, men då jag har haft viss inblick i hur det kunde gå till och hur det resonerades i de kretsarna så lägger jag inte så stor vikt vid vad DN och Kornhall påstår i frågan. Deras "kortfakta" ger en tämligen missvisande bild av församlingen/stiftelsen.

Men det som Korhall häver ur sig om religiösa friskolor är värt att återkomma till. Avser att posta något om det ämnet innan månadsskiftet. Om Livets Ord och Ulf Ekman har jag också lovat att återkomma till här på bloggen, men det blir nog nästa månad.


Efterlysning:
Vet någon mer om "föreningen Livets ord i Uppsala" och mellan vilka år den hade verksamhet?

Om titlar och ledarsyn inom svensk pingströrelse

Dagen skriver återigen om det "nya" med delat föreståndarskap i pingstförsamlingen här i Eskilstuna. Trots att jag är både medlem och innehar något av en förtroendepost i församlingen har jag ytterst svårt att se vilken praktisk skillnad denna nyordning har mot den tidigare där vi hade en föreståndare, en predikant och en omsorgspastor. Vi har med andra ord haft (minst) tre pastorer redan tidigare och vad jag kan se är rollerna nästan desamma då som nu.

Det har dock skymtat fram en del synsätt just på titlar och ledarsyn under de år som denna "föreståndarfråga" har bearbetats som jag funderat lite över och som likt troll behöver dras fram i ljuset. I Bibelns ljus tenderar de flesta "tanketroll" att spricka tämligen omgående.

Eftersom "föreståndarfrågan" under samma tid varit högaktuell även i min "andra" hemförsamling i Hallstahammar så kommer en del tankar även från det hållet. I Hallstahammar har de dock motsatt "problem", nämligen ingen föreståndare alls.

"Pastor vs. Föreståndare"
Det första vi måste reda ut är vad vi egentligen menar med de titlar som används. Som frikyrkokristna förutsätter jag att vi försöker bygga församlingsgemenskap med Nya testamentet som grund och då förefaller det sig vara nödvändigt att kolla upp några korta versar:

"Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod."
(Apistlagärningarna 20:28)

"Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet av sin tro; har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt till lärare, så akte han på sitt lärarkall; är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta; den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som övar barmhärtighet, han göre det med glädje." (Romarbrevet 12:6-8)

"Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana eder. Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de utföra. Hållen frid inbördes. Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var man." (1Thess 5:12-14)

Då "pastor" är det grekiska ordet för "herde" så kan vi här klart se att begreppen "pastor" och föreståndare överlappar varandra betänkligt. I praktiken verkar frikyrkosverige numera kalla nästan alla anställda inom kyrkans väggar som åtminstone till viss del har annat än rent materiella/administrativa arbetsuppgifter för "pastorer". För att i en sådan miljö skapa en pyramidliknande ledarstruktur så har man fått reservera titeln "föreståndare" för den person som sitter högst upp.

Det kan tolkas som att vi nu är på väg att "platta till" synen på församlingens ledartopp något genom att dela upp det formella ansvaret mellan några av församlingens pastorer. Vad vi väljer för titlar åt varandra är mig tämligen likgiltigt. Det är funktionen som har betydelse.

Styrelse vs. Äldstekår/församlingsledning
Denna punkt brukar till min stora förvåning kunna vara lite halvkrånglig att reda ut. Problemet grundar sig ofta i att vi försöker bygga församling efter två olika mönsterbilder som egentligen inte är helt förenliga med varandra.

Den ena är den juridiska modell som fastställer att en svensk pingstkyrka är en "allmännyttig idéell förening", vilket medför många juridiska fördelar gentemot andra alternativa organisationsformer. Enligt denna modell ska församlingen ledas av en styrelse som i demokratisk ordning ska väljas på församlingens ordinarie års- eller administrationsmöten. Formellt ska alla medlemmar kunna vara valbara till denna styrelse.

Mot detta står den bibliska mönsterbilden som vi ofta försökt att plocka direkt från apostlagärningarna. Enligt denna är det Gud som utväljer ledare för sin församling. Ofta kallar vi detta "andliga" ledarskap för "äldstekår" eller något ditåt.

Jag minns när jag för första gången läste igenom stadgarna för pingstförsamlingen i Hallstahammar och då kunde konstatera att styrelsen enligt dessa bestod av församlingens äldste och diakoner. Samtidigt så skulle val av styrelse ske varje årsmöte i demokratisk ordning. Och ordförande var självfallet pastorn/föreståndaren.

En övertydlig kompromiss mellan två delvis oförenliga strukturer enligt min ringa mening.

Riskerna med två maktstrukturer i samma organisation

Som jag förstått det har vi i Eskilstuna pingst väldigt många olika begrepp och titlar som signalerar ledning, ansvar och "makt". Det finns styrelse, församlingsledning, äldste, föreståndare, ordförande och diverse andra begrepp som florerar utan att ens alla i församlingsledningen verkar ha riktig koll på allt. Oavsett vilka begrepp vi använder så kan de delas upp i de två modeller som jag redogjort för ovan. Föreningsmodellen med ordföranden som ledare av en styrelse och den förhoppningsvis mer nytestamentliga ledningsmodellen med pastor/föreståndare/biskop som ledare i en krets av äldste/diakoner.

När allt är som det ska kanske dessa två grupper till stor del överlappar varandra, men förstår man inte den inneboende konflikten mellan de två strukturerna kan man råka ut för allvarliga problem. Och skapa en massa konflikter helt i onödan.

I detta fall anser jag att dispyterna kring föreståndarfrågan till viss del handlar om just sammanblandningen mellan ordförande- och föreståndarrollerna. Jag hade, ur ett juridiskt perspektiv, blivit bra mycket mera orolig om vi haft ett tredelat ordförandeskap utan inbördes rangordning. Det skulle verkligen inte fungera bra.

Guds församling eller religiös förening?
Som ni kanske förstått vid det här laget så är jag långt ifrån övertygad att Gud skulle bygga sin församling och kalla dess ledare efter den svenska föreningsmodellen. Det är på många ställen helt uppenbart att församlingens verkliga ledare delvis befinner sig vid sidan av alla formella positioner vi människor strukturerat upp. Detta borde inte vara ett problem så länge församlingen sjuder av andligt liv, men ifall vi börjar lägga för stor vikt vid formella strukturer kan det uppstå stora problem.

Samtidigt brukar det inte saknas behov av förmaning, tillrättavisning och vad som förr kallades "församlingstukt", men i en fungerande kristen gemenskap brukar många av dessa delar kunna lösa sig på ett förhållandevis bra sätt. Oavsett om det är pastorn eller söndagsskoleeleven som är i behov av korrigering.

lördag 17 april 2010

Har Hörnmark missuppfattat svensk demokrati?

Blev ganska förvånad när jag läste i Dagen att Hörnmark kallats in till vår lilla dispyt här i Eskilstuna. Vad som fångade mitt intresse var dock främst ett citat som, ifall det är korrekt återgivet, avslöjar en så grav okunskap hos sveriges främsta pingstledare att jag nästan får lust att ta till "laestadianska formuleringar".

Det är mig veterligen upp till församlingen att besluta om vem som ska vara mötesordförande. Styrelsen kan föreslå en viss kandidat, men omröstningen måste ske i mötet.

Är ordningen annorlunda så kan inte jag se att vi fortfarande är organiserade som en "allmännyttig idéell förening" utan att vi smygvägen omvandlats till ett antidemokratiskt samfundssytem helt olik den svenska demokratiska modell som nästan alla typiska frikyrkor omfattar.

måndag 12 april 2010

I människor, varen icke så religiösa...

Ordet "religiös" har fått en ganska negativ klang. Frågan är om det någonsin ansetts som något positivt. Det ansågs ju inte som smickrande när Paulus började sitt välkända tal till grekerna i Athen med orden:

"Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa." (Apg 17:22b, Folkbibelns översättning)

Eftersom jag betecknar mig själv som "kristen fundamentalist och före detta fanatiker", så förstår ni säkert att följande text inte ska tolkas som en uppgörelse med allt vad tro eller religion heter utan snarare den vidskepelse och de tokigheter som verkar florera i väldigt många sammanhang. Även inom kyrkans värld. Jag ska ta några högaktuella exempel från några olika sammanhang. Eftersom jag är pingstvän börjar jag på min egen hemmaplan.

Exempel nummer ett - "slagrutan".

För några år sedan besökte jag och mina föräldrar Västerås bibelforum där teol.dr Seth Erlandsson höll ett kort föredrag om vidskepelse och avgudadyrkan. Det kan hända att jag misstar mig, men vad jag minns citerade Seth en mängd bibelställen om det tokiga att vända sig till tomma avgudar och det är inte vidare orimligt att han faktiskt citerade Hosea 4:12:

"Mitt folk frågar sin avgudabild av trä till råds och hämtar svar från sin stav, ty en otuktsande har fört dem vilse, så att de bedriver otukt och överger sin Gud."

Alla var rörande överens i frågan under det efterföljande fikat ända tills någon av mina föräldrar nämnde det i många frikyrkliga kretsar så brännbara ordet "slagruta". Då hände det något. En man sade att den fungerar och att han själv testat. En annan kallade slagrutan för en Guds gåva och Seth själv satt och smålog lite åt den något upprörda stämningen som följde. Om det är någon nutida sedvänja som kan inräknas i att "hämta svar från sin stav" måste det väl ändå vara att gå med slagruta.

(Många av föredragen finns publicerade på deras webbsida, men jag hittar inte det aktuella föredraget just nu. )

När min far tog upp samma ämne bland en grupp något äldre pingstvänner vart reaktionen nästan ännu starkare. Att tala illa om slagrutetro verkar i vissa frikyrkliga sammanhang vara värre än att antyda tvivel om treenighetens bibliska legitimitet.

Exempel nummer två - debatten kring "Charta Oecumenica"
Detta dokument har sannolikt gått de flesta frikyrkokristna i landet fullstandigt förbi, men det har ändå undertecknats av de flesta av sveriges samfundsledare. Texten är, som namnet antyder, en vägkarta för enhet och innehåller många fina formuleringar och fraser, men samtidigt finns där tillräckligt för att många kristna ska avfärda det som ett djävulskt sätt att binda kyrkan i falsk ekumenik. Jag är som ni kanske förstår inte odelat positiv till detta dokument utan anar att kritikerna kan ha helt rätt i många av sina misstankar och varningar, men det är inte det jag vill lyfta fram här.

Det jag verkligen inte kan förlika mig med är en del av kritikernas, enligt mig, synnerligen förvirrade argumentation att jag som pingstvän på något mystiskt/andligt sätt är "bunden" av detta kyrkliga dokument eftersom en representant för Pingst-FFS tydligen skrivit på.

Om det bara var människor med bakgrund i de strikt hierarkiskt uppbyggda kyrkosamfunden stått för kritiken hade väl varit en sak, men nu verkar det vara människor från pingst-karismatiskt håll som skriker starkast. De om några borde ju ha fattat att vi pingstvänner inte lyder under någon påve i Stockholm. Vi ansvarar direkt inför vår Gud, skaparen av allt.

Jag har ännu inte hört någon enda medlem i en svensk pingstförsamling som anser sig vara "bunden" av detta dokument. Länk till dokumentet ifråga: http://www.skr.org/download/18.a791285116833497ab800015122/charta_oecumenica.pdf

Exempel nummer tre - "rör inte HERRENS smorde".
Ok, ännu ett exempel taget från mer hierarkiska sammanhang. Alla sektliknande sammanhang brukar försvara sina stora ledare med liknande fraser. Lennart Jareteg har redan rett ut detta tillräckligt väl på www.bibelfokus.se .

Observera att denna kritik riktar sig minst lika mycket mot påvekyrkan och MFS som mot trosrörelsen.

Misstänker att jag får anledning att återknyta till änmet så småningom. Utifrån min tämligen reformerta syn på "sakramenten" så hade jag kunnat drämma till med storsläggan även mot de sk "traditionella samfunden", men jag föredrar att sopa i egna fållan först. Dagen har dock publicerat en bra insändare som anknyter till ämnet.

onsdag 31 mars 2010

Lagen om tankens masströghet del 1 - Laestadius

De som känner mig vet att jag inte precis kan anklagas för att till 100% följa eller hålla med någon nu levande människa. Det betyder inte att jag saknar förebilder här i livet eller att varje tanke som korsar min hjärna eller åsikt jag står för på något vis måste vara unik. Jag har har ofta många som tycker likadant som mig i enskilda frågor. Tar vi hela paketet i beaktande känner jag mig dock ganska unik.

På senare tid har det dock gått upp för mig att flertalet människor verkar ha en tendens att försöka skaffa sig en "favoritguru" som de sedan lyssnar till utan att ifrågasätta nämnvärt. Jag ska försöka undvika att ta upp frågan huruvida det är bra att ha en "favoritguru" eller inte denna gång och i stället sikta in mig på en underlighet som detta kan resultera i på sikt. Som utgångspunkt använder jag mig av exempel på färgstarka ledare ur den svenska kyrkohistorien som jag själv räknar bland mina förebilder. De jag främst tänker på är Lars Levi Laestadius, Paul Peter Waldenström och i någon mån Ulf Ekman.

Dessa tre har alla påverkat tusentals kristna runtomkring i norden när det gäller kristen tro och hur en kristen bör vara och leva. De har alla reagerat med kraft mot vad de uppfattat som någon av kyrkosveriges akuta problem/brister. Deras reaktioner var i stor grad befogad och den samtida kritiken var ofta ganska grundlös även om de, liksom alla andra var människor med fel och brister och i behov av korrigering.

Då dett skulle bli alltför omfattande ifall jag skulle innefatta alla tre i samma inlägg begränsar jag mig nedan till Laestadius. Återkommer senare med de andra två.

Lars Levi Laestadius levde och verkade som präst i norra delen av sverige. Ungefär halva hans tid som präst hann förflyta innan han blev vad vi inom frikyrkan skulle kalla "frälst". Såhär beskriver han själv händelsen:

"Om vintern 1844 kom jag till Åsele Lappmark, i egenskap af visitator. Här träffade jag några Läsare, som voro af det mildare slaget; ibland dem var en Lappflicka vid namn Maria, som öppnade hela sitt hjerta för mig, sedan hon hört altartalet. Denna enfaldiga flicka hade erfarenheter i nådens ordning, som jag alldrig hade hört förut. Hon hade vandrat långa vägar, för att söka ljus i mörkret. Under sina vandringar hade hon slutligen kommit till Pastor Brandell i Nora, och när hon för honom öppnade sitt hjerta, så löste han tviflet: hon kom genom honom till den lefvande tron. Och tänkte jag: här är nu en Maria, som sitter vid Jesu fötter. Och nu först tänkte jag, nu ser jag vägen, som leder till lifvet, den har varit fördold till dess jag fick tala med Maria. Hennes enfaldiga berättelse om sina vandringar och erfarenheter gjorde så djupt intryck på mitt hjerta, att det ljusnade äfven för mig; jag fick denna afton, som jag tillbragte i sällskap med Maria, känna en försmak af himmelens glädje. Men Presterna i Åsele kände icke Marias hjerta, och Maria kände äfven, att de icke voro af detta fårahuset. Jag skall komma ihåg den fattiga Maria, så länge jag lefver; och hoppas, att jag träffar henne i en ljusare verld på andra sidan om grafven."
Sen dröjde det inte lång tid innan det började hända saker. Han blev kontroversiell, men av många mycket uppskattad för vad han med Guds hjälp fick vara med och utföra. Allra mest känd är han för sin kamp mot "brännvinsdraken". Man brukar säga att han var mannen som torrlade tornedalen. Kampen mot spriten var var visserligen viktig, men den var inte den enda kampen som Laestadius utkämpade under sin levnad och det vore orättvist att endast fastna vid den. Vad Laestadius främst är känd för är hans vardagliga och enkla språk. Till viss del grovt, vardagligt och vulgärt*, men enligt honom behövdes det lite grova verktyg däruppe i vildmarken. Skulle någon präst/pastor, lärare eller politiker idag tala som han skulle de sannolikt få kicken omedelbums. När Dag Sandahl uttalade sig något vulgärt i höstas minns jag att vissa laestadianer ansåg att han nästan varit för mild i tonen, vilket inga andra av de inblandade höll med om.

Några återkommande uttryck i Laestadius texter är ironiska uttryck som "sanna lutheraner", "dygdiga horor", "nyktra fyllhundar" och "hederliga tjuvar". Om sanna Lutheraner skrev han exempelvis följande:

"Nu tidens äkta Lutheraner anse vanligen köns driftens tillfridsställande för någonting så naturligt, att det icke, ibland de bildade klasserna åtminstone anses för någonting vanhederligt eller förnedrande för en herre man, att kränka en qvinnas ära, i synnerhet om qvinnan hör till det obildade ståndet; hon anses då nästan såsom skapad för att tillfridsställa den bildade mannens djuriska drifter. Detta djuriska lefnads sätt är nu så allmänt och vanligt i den civiliserade verlden, att det icke anses för någon skam eller vanära, för en bildad man, att förföra och förnedra en enfaldig qvinna, och sedan förskjuta henne. Men detta är just ett bevis på den civiliserade verldens moraliska förnedring; ty sjelfva förnuftet säger oss, att en man, som så handlar, har förlorat allt menniskovärde; men uti verldens ögon är han lika hederlig som en Christen." (s 407-408 i Ens ropandes röst i öknen)

Mer om Laestadius kan hittas på www.laestadiustexter.se För att förstå en del av vad han fått betyda för regionen kan man läsa vad Pajala kommun skriver om hans livsgärning.

Idag verkar laestadianerna vara kända främst för att de påstås sakna gardiner i fönstrena, undviker TV/radio och att de främst håller till i norra Sverige och Finland. Eftersom jag mig veterligen inte träffat någon från den laestadianska rörelsen personligen så vill jag inte vara alltför kategorisk, men för mig tycks det vara som så att de, på gått och ont, hållit fast vid som det var på Laestadius tid och motsatt sig nästan samtliga förändringar, vilket får anses som väldigt typiskt i de sammanhang som vuxit fram runt en stark personlighet.

Jag skriver absolut inte detta för att klanka ner på Laestadius, han är ju en av de som betytt otroligt mycket bland annat för de samer och andra som levde där i norra skandinavien. Det var ju efter mötet med en samisk ung dam som Laestadius blev vad vi i frikyrkliga sammanhang kallar för "frälst".

Hur var det med Gardinerna då? Jo, eftersom det var så fattigt däruppe i norr och de väckta/frälsta människorna hellre prioriterade utbildning och att hjälpa sina medmänniskor så valdes i stort sett all onödig lyx bort. Smycken såldes och gardiner kom antagligen aldrig upp.

*: Ordet Vulgärt gommer från latinets ord för allmän, vanlig, jfr Artemisia vulgaris eller Tanacetum vulgare.

onsdag 17 mars 2010

Månadens Buggfix - ändrad vigselordning

Under åren 2005-2007 sände jag och några av mina vänner närradioprogram under rubriken "Veckans Buggfix" där vi på ett lite skämtsamt och ungdomligt vis tog upp en rad olika ämnen som på något vis var kopplade till vår kristna tro. Jag kan väl inte påstå att samtliga program var så noga planerade och strukturerade, men vissa blev, tycker åtminstone jag själv, riktigt bra.

Tanken med programmen då var inte att lägga fram helt färdigberarbetade svar på allt utan att locka både lyssnare och deltagare att tänka till och fundera själva. Bästa programmen var också när vi var flera i studion. Ensam i studion blir det sällan någon givande dialog om man så säger.

Den serie inlägg som jag planerar att publicera här på bloggen under kategorin "Månadens Buggfix" kommer delvis hämta inspiration från det vi diskuterade då i radion eller ämnen som vi kanske skulle ha avhandlat tillsammans om vi inte hade flyttat från Hallstahammar nästan allihop.

De är tänkta att handla om olika problem och konstigheter jag har stött på inom kristenheten och mina tankar runt hur man kanske skulle kunna göra något åt dem. Ett steg mot att försöka åtgärda några de "buggar" som svenk kristenhet i allmänhet och kanske frikyrkan i synnerhet är behäftad med.

Den första buggen att angripa påverkar paketet* "Stabila äktenskap" och är av senaste årens medierapporter att döma "kritisk". Dessutom kan det vara läge att fundera över utformningen av de kyrkliga vigselritualerna nu när vissa samfund planerar att avsäga sig vigselrätten eller kanske kommer fråntas den. När kyrklig vigsel tappar sin juridiska status ökar våra möjligheter att tänka nytt samtidigt som nya utmaningar står för dörren. Innan jag går in på mitt konkreta förslag vill jag teckna en bakrund till varför jag anser detta nödvändigt.

Samtidigt som den sociala acceptansen för skilsmässor ökar har omgivningens stöd till familjer minskat. När kriserna kommer är "de tu" mer ensamma än tidigare. Denna utveckling är kanske en konsekvens av den senaste tidens indivdualisering av samhället, men jag tror också att sekularisering och socialistiskt tänkande kan beskyllas för delansvar. Jag minns fortfarande Gudrun Schyman och hennes "död åt familjen".

Dessutom verkar det som så att all betoning på kärnfamiljen har skalat av mycket av det stöd som den lilla familjen tidigare haft från släkt och omgivning. Även ivriga kärnfamiljsförespråkare verkar ha fastnat i fällan, vilket tidningen Dagen inte är sena att påpeka.

Trots denna utveckling verkar familjeideal som trohet, trygghet och livslång kärlek stå orubbade även om färre och färre tycks hålla ihop livet ut. Idealen finns, men det är inte många som ens på allvar försöker leva upp till dem. Och utan stöd tror jag det är på gränsen till helt omöjligt. Det stödet kunde i de flesta fall vara mycket bättre och här finns möjlighet till en förändring som jag tror kan innebära stora sociala sammhällsvinster på längre sikt.

Mitt förslag handlar om att redan under vigseln lyfta fram det ansvar som släkt och vänner har inför de som ingår äktenskap. Min bestämda åsikt är att sanna vänner ställer upp för varandra och vad vore då bättre än att då när två människor lovar varandra livslång trohet att de närmaste vännerna samtidigt högtidligen lovar att de efter förmåga kommer att finnas där med stöd och hjälp vad som än händer. För mig är det en självklarhet att min väns äkta hälft är också min vän och att jag har en skyldighet att finnas där som ett stöd till dem båda.

Rent praktiskt kan det säkert utformas på olika sätt, men jag tänker mig att man mot slutet av själva vigselgudstjänsten tar tid för att några av de närmaste vännerna kommer fram och kollektivt avger sina vänskapslöften inför Gud, brudpar och församlingen för att sedan medverka i den avslutande förbönen för, och välsignelsen över, brudparet. Jag skulle gärna se att de första raderna i kyrkolokalen reserverades för dem som vill vara med och avge ett sådant löfte. Och jag hoppas att åtminstone en del av de nära anhöriga slipper välja en plats längre bak på grund av detta.

*: Sättet jag formulerar detta på är i viss utsträckning inspirerat av bugghanteringen i vissa mjukvaruprojekt.

Lade också in idén på Gemensamstyrka.se då jag anser att den platsar inom deras grundtankar. Klicka på länken och rösta på min idé om ni tycker förslaget är bra.

Twingly-länkar:
Dagen-1, Dagen-2

Många vackra ord men utan substans

Var på plats och lyssnade på kristdemokraterna när de för några timmar sedan samtalade om gemensamma värden mellan kristna och muslimer och varför alla dessa borde rösta på KD. Som vanligt var det många vackra ord om demokrati och människovärde, men allt kändes väldigt förutsägbart. Några uttalande från eskilstunaimamen Abd al Haqq Kielan kan dock vara värda att notera. Citaten är inte helt exakta då jag inte spelade in tillställningen, men jag är minst lika rätt ute som de andra medierepresentanterna som var på plats.

  • En absolut majoritet av världens muslimer är för demokrati. Det är västvärldens fel att vi inte har demokrati i mellanöstern. (Vilket delvis faktiskt är sant...)
  • När Spanien var muslimskt flydde många homosexuella från övriga Europa just dit för att få leva i större frihet.
  • Ett gott exempel på fredlig samexistens mellan judar, kristna och muslimer var det ottomanska imperiet och det är fel att försöka anklaga turkiet för något som hände innan staten fanns. (Vilket vi tydligen gör om vi erkänner folkmordet på Armenier 1915...)


Det bestående uttrycket är att Abd al Haqq Kielan pekar på den stora skuld som Europa har till dagens situation utan att vi kristna på något sätt vill eller försöker försvara historiska hemskheter begågna av europeer.

Problemet är att (kristna?) europeer inte är skyldiga till alla hemskheter och all orättvisa som existerar inom Islamvärlden, men påtalar man detta brukar det ta "hus i h-e"...

Tidningen Dagen har nu fått ut sin version av tillställningen. Misstänker att övriga politiskt intresserade studenter var i Västerås och träffade Mona Sahlin istället. Hoppas hon fick en gratis toblerone...

söndag 28 februari 2010

Det är valår...

Nu börjar man ana att 2010 är ett valår, även om retoriken känns lika upphetsande som tio år gammal partiledardebatt i repris utan relevant uppföljning. Idéerna är i högre grad "återvunna" än pappret de förmodligen är skrivna på i dagens miljömedvetna(?) samhälle. Jag vill inte tala om vad du bör rösta på utan ange lite varför jag förmodligen inte är villig att rösta på vissa partier.

En av de främsta kriterierna jag har när jag granskar politiska partier är deras syn på de grundläggande demokratiska rättigheterna som yttrande- och tryckfrihet samt religionsfriheten. Har partierna förståelse även för de som tror eller tycker annorlunda än dem?

Som kristen "fundamentalist" så styr förvisso även mina kristna värderingar i stor utsträckning min bedömning av partierna och deras politik. En del menar att det finns sk "kristna" partier i sverige. Jag håller med om att dessa finns, men inflikar samtidigt att de aldrig kommer att komma över promillegränsen.

Men är inte Kd ett ganska "kristet" alternativ undrar då någon. Eller kanske Sd med sitt värnande av den kristna kulturen. För att inte tala om M och deras tidigare så värdekonservativa hållning i många frågor. Eller Mp:s värnande om miljön, vilket verkar sammanfalla med det som vissa "förstått" vara SvK:s huvudbudskap under delar av det gågna året. Eller vänsterns fokus på "solidaritet", även om det egentligen mer tycks handla om illa dold avundsjuka. Kanske Fp är svaret genom sin påstått liberala och fritänkande linje, trots att "liberalism" i våra dagar främst verkar handla om att bryta ner allt vad moral, regler och religion heter så att alla människor ska tvingas bli ateister och individualister "av egen fri vilja"?

Ja ni kanske inser att jag aldrig kommer att kunna rösta på varken V eller Fp i ett riksdagsval, trots att jag kan hålla med dem i en del av hur världen borde vara. När det gäller vägen dit är de tyvärr inte trovärdiga. Detta gäller, så långt jag kan se även S, F! och andra socialistiska rörelser på vänsterkanten som jag bedömer vara farliga för våra demokratiska rättigheter, åtminstone de jag nämnde i andra stycket ovan. Måhända vasst formulerat, men det är så jag uppfattat vänsterpartiernas budskap. Vore bara glad om jag missuppfattat saken.

Men högerpartierna då? (Finns de förresten?) Tja, i svensk politik är det inte alltid så lätt att se någon större skillnad. Som tur är skulle jag kunna tillägga, ty det kunde ju varit mycket värre åt båda håll.

Jag överväger att i höstens val "rösta" på KSL - Kristna Soff-Liggare...

lördag 20 februari 2010

Rom eller Jamnia - ett sökande efter rötter

De senaste decennierna har delar av svensk frikyrklighet uppvisat tecken på viss andlig rotlöshet. Vi tycker oss sakna traditioner, struktur och historia. Utifrån detta har det ritats upp flera möjliga vägar framåt. Det är två av dessa jag anspelar på i rubriken.


Bakgrund
Under trycket från det sekulära och antikristliga samhället har många upptäckt att skillnaden mellan olika kyrkotraditioner kanske inte alltid utesluter samarbete då vi strävar åt samma mål. Vi kanske rentav lära oss något av varandra och känna av en "Andens enhet" även om vi rent organisatoriskt och historiskt befinner oss ganska långt ifrån varandra. Många är glada åt inriktningen.

Detta kanske inte låter så kontroversiellt, men man får då ha i åtanke att det för bara för ca tjugo år sedan var vanligt att det, åtminstone inom pingst, maranata och trosrörelsen, var vanligt att måla ut påveämbetet som antikrist och RKK som "den stor skökan". Rapporterna om ortodoxa präster och biskopar som med kraft motarbetade mission och evangelisation i östblocket som då öppnades upp var också väl kända på den tiden.


"Den nya ekumeniken"
Men sedan så hände något. Peter Halldorf, välkänd pastor inom pingströrelsen, började undervisa pingstfolket om kyrkofäder med viss dragning åt den ortodoxa traditionen. Hans böcker har fått stor spridning. I samma veva Skriver pingstpastorn Sten-Gunnar Hedin "Jesusmanifest" tillsammans med den katolske biskopen Anders Arborelius.

Ulf Ekman verkar av allt att döma ha omvärderat sin syn på "de traditionella kyrkorna" kraftigt under sina år i Israel. På senare tid har högt ansedda katoliker predikat på Livets Ord i Uppsala och Ulf Ekman har predikat på en del katolska konferenser.

Detta kallas av många för "den nya ekumeniken".

"Rom eller Jerusalem?"
Parallellt med detta går ett spår i riktning mot vad som kallas "de hebreiska rötterna". Den rörelsens anhängare vill inte bara gå tillbaka till kyrkofäderna och apostlagärningarnas tidsepok utan kastar sig hellre rakt in i det de kallar för "biblisk judendom". Oftast verkar det även här främst handla om rotsökande pingstvänner och människor från trosrörelsen.

Bland människor i den senare kategorin har man med kraft varnat för detta samröre med framförallt kyrkan i Rom. Man frågar sig vart tåget är på väg och om alla vanliga kristna är medvetna om färdriktningen. Vanligt är att man målar upp en motsättning mellan Rom och Jerusalem. Lars Enarsson har haft en hel miniserie med den titeln som går att ladda ner gratis här.

En oväntad vändning?
Under det senaste året har det dock uppdagats en del som fått mig att tveka om huruvida den frågeställningen är helt adekvat för den situation som nu kommit i ljuset. Är rädslan för tåget mot Rom verkligen välgrundad? Har bussen mot Jerusalem i själva verket Jamnia/Javne som slutdestination? (Jackie Jakubowski har en artikel i Dagen om varför Javne är så viktigt för den nutida judendomen här.)

Ulf Ekman aviserade på sin nyårspredikan för lite mer än ett år sedan att det under 2009 skulle framkomma nyheter som skulle generera mycket tjatter i bloggosfären. Förväntningarna var stora, men inget verkade komma från församllingen i Uppsala. Andreas Glandberger har formulerat det hela på ett överlag ok sätt.

En del bloggare som under de senaste åren väsnats mycket i frågan skulle kunna tolka nuvarande läget som en delseger, men hur nära verkligheten detta ligger kan jag inte uttala mig om. Säkert är dock att om inte deras många varningar var falskt alarm så verkar tåget mt Rom vara "inställt på grund av rådande väderlek". Det har gått rykten om att en ersättningsbuss är på väg, men man kan aldrig vara säker på den punkten.

Avslutande ord
Detta inlägg blev något kryptiskt, men det blir lätt så i dessa förvirringens tidevarv ifall man inte ska vara för vass. Om det är något ni vill att jag ska förtydliga finns kommentarsfunktionen nedan. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som inte bidrar något till samtalet.