torsdag 11 november 2010

Det höga och kränkbara människovärdet

En människas värde definieras vanligen som både högt och okränkbart, men vad menar vi då egentligen med "värde" och vad menar vi med att detta "värde" är "okränkbart"?

På något vis verkar vi människor från tid till annan behandla andra människor som om att vi ansåg dem vara näst intill värdelösa. Kränkning av en människa och/eller hennes värdighet är heller inget som är varken svårt eller ovanligt i dagens samhälle.

Ofta brukar resonemang om människovärdet inkludera den så kallade "gyllene regeln", som återfinns Matteusevangeliets sjunde kapitel och vers 12.

"Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna."

Det är ingen tvekan om att samhället skulle fungera bra mycket bättre om vi följde denna enkla regel fullt ut och på rätt sätt. Det finns bara ett litet problem med detta. Frågan om människans godhet.

Om alla människor vore goda och medkännande så skulle det hela fungera, vilket det faktiskt verkar göra i en del sammanhang. Tyvärr känner nog de flesta till vilken skada en enda ond person kan orsaka i en grupp av intet ont anande och godtrogna människor. Och all mänsklig erfarenhet visar att alla människor inte är alltigenom goda. Om det finns en enda alltigenom god människa vet jag inte, men Bibeln antyder ett nekande svar på den frågan.

För att kunna hantera detta ondskans problem måste vi vanligen reglera ett sätt att straffa de människor som gör fel. Ett samhälle är inte gott om det inte bestraffar och tar itu med ondskan.

Som kristen så tror lever jag med övertygelsen att varje människa en dag kommer att få stå till svars för vad vi gjort här i livet. Vi ansvarar alla inför Gud, Skaparen av hela universum, för vad vi gjort med Hans skapelse. Som jag förstått det är det just här "hemligheten" med det objektiva och höga människovärdet ligger enligt Bibeln - vi är skapade till Guds avbild och Gud kommer i slutändan att hålla dom över all ondska och orättfärdighet.

Vilken grund finns för ett högt och objektivt människovärde finns det inom "ateismen" tro? Jag kan inte hitta något.


Dagen 

söndag 7 november 2010

"Antikatoliker är ena lustiga djur"

Efter att ha följt den frikyrkliga "debatten" på bloggar som aletheia.se , mamres.net och många andra bloggar som jag hittat via dessa båda sidor, så har jag förvånats över det tonläge som vissa debatter förs i och vilka fula knep som brukas. Några av de smutsigaste debatterna handlar om den romersk-katolska kyrkan, Rkk.

Att Rkk beskrivs i negativa termer på många håll i debatten är inte vidare konstigt, då åtminstone delar av frikyrkosverige har ett tydligt lutherskt/reformatoriskt arv/ursprung samt att bloggen Aletheia.se hade som syfte att sätta fokus på den så kallade nya ekumeniken. Som pingstvän och ickekatolik ställer jag mig högst tveksam till en hel del av Rkk:s anspråk och, strikt bibliskt sett, tveksamma läror. 

Men det det finns en del personer som inte verkar nöja sig med att ta avstånd från det de anser vara fel och obibliskt utan tycks viga sina liv åt att bekämpa sina fiender utan att på något vis försöka behandla dem som människor. Än mindre gör de några seriösa försök att rädda sina medmänniskor från villfarelsen som de anser att Rkk är och står för. Och det är dessa personer som denna bloggpost handlar om. Jag skulle kunna nämna namn eller signaturer, men har medvetet valt att inte göra det. Läsaren får själv avgöra vem/vilka som platsar i kategorin.

Hur skiljer man då mellan antikatoliker och vanliga ickekatoliker? Jag skall här försöka sammanfatta skillnaderna i några korta punkter.

En antikatolik är oftast att betrakta som en "religiös fanatiker" som det sällan, eller aldrig, är möjligt att föra en sansad debatt med. Upptäcker man att motdebattören är helt oemottaglig för argument så kan det vara smidigast att kort citera Hitler och dra sig ur debatten. (Vana internauter förstår vad jag menar.)

Vidare så tycker sig vanligen en antikatolik ha så goda argument att det inte spelar någon roll hur de framförs. Alla som inte låter sig övertygas sitter hjälplöst fast uti satans garn, brukar man få höra. Eller något liknande.

Det är inte vidare ovanligt med illa dold elakhet eller tydliga deklarationer att man inte vill ha något med några katoliker att göra. Man behandlar katoliker värre än man någonsin skulle våga behandla någon annan grupp av människor.


Vill man ta bilder ifrån Bibelns blad så skulle man kunna säga att en antikatolik har mer gemensamt med Jona när han satt och förväntade sig att få se Guds dom över staden, än med Abraham, Mose, Daniel, Jesus och Stefanus som faktiskt kände med och bad till Gud för sina medmänniskor. Även de som inte förtjänade det vidare bra. Abraham bad Gud skona Sodom om där endast fanns tio rättfärdiga. Mose bad Gud om nåd för ett olydigt Israels folk. Daniel bad till Gud och bekände sitt folks synd. Över sina bödlar yttrade Jesus de välkända orden "Fader förlåt dem ty de vet inte vad de gör". Stefanus sista ord innan han dog under stenregnet lär ha varit: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd."

Ska vi kristna vara så mycket sämre än dessa våra bibliska förebilder? När skall de som inte tror på Gud kunna se på oss kristna och utbrista "se hur de älskar varandra"?

"Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder." (1 Johannesbrevet 4:20-21)

Den man älskar vill man försöka leda rätt om man upplever att denne far vilse. Detta försökte en del av oss ickekatoliker göra. En antikatolik verkar hellre önska sina katolska bröder att "dra åt helvete".