onsdag 27 januari 2010

Om detta må ni också berätta...

Som de flesta andra inom svensk pingströrelse är jag något av en israelvän. Jag anser med andra ord att staten Israel har rätt att existera. Till Israel har varje jude rätt att flytta om de så önskar och hade den möjligheten funnits före andra världskriget hade vi inte denna dag behövt minnas en förintelse av riktigt lika många miljoner människor. Nazisterna ville ju till en början bara bli av med judarna, men inget land var villigt att ta emot dem. Gissningsvis förhöll det sig exakt likadant med de romer som också drabbades av detta obeskrivliga hat och den främlingsfientlighet som på den tiden genomsyrade det europeiska tänkandet.

Men jag tänkte här ta upp en konstigt nog ganska okänd, men inte desto mindre fruktansvärd, detalj ur 1900-talets mörka historia. Något som kan förklara varifrån nazisterna fick idéer, utbildning och råvaror före och i början av andra världskriget. Jag tänker naturligtvis på Sovjet och kummunismen.

Många vänstertomtar försöker lura oss att tro på lögnen att marxismen är god och att Lenin/Stalin kraftigt förvrängde/misstolkade dess grundtankar, men så är tyvärr icke fallet. Ofta får man höra att nazismen var många gånger värre än sovjetkommunismen och att de inte hade någon likhet alls ideologiskt, men även det är helt fel.

Det finns en mycket bra lettisk dokumentärfilm vid namn "The Soviet Story" som tar upp detta och mycket annat som kan verka förvånande och skrämmande för de flesta som inte upplevt kommunismens eller nazismens fasor på nära håll. "The Soviet Story" var visats ett flertal gånger på SVT (Kunskapskanalen) och är väl värd att se.





Filmen kan beställas på: http://www.sovietstory.com/



(Eller hittas som streaming online på ett flertal mer eller mindre kända streamingsiter.)


Twinglat med koppling till förintelsens minnesdag:
Dagen, DN,Dagen-2,

måndag 4 januari 2010

Låt de döda begrava sina döda.

Läser i tidningen Dagen att fler och fler döda begravs utan någon därtill hörande cermoni. Av formuleringarna att döma antas vi läsare bli upprörda eller åtminstone lite ledsna över detta. Kanske vi ska dra den slutsatsen att sekulariseringen nu även nått den äldre delen av sveriges befolkning.

Men har ni någon gång funderat över innehållet i de cermonier som brukar hållas? Kan det verkligen, ur ett strikt kristet perspektiv, att tilltala den döde i begravningsakten? Är det nödvändigt med tre liljor eller skopor med jord?

När jag en dag lämnar jordelivet hoppas jag visserligen att mina anhöriga och/eller vänner vill samlas och tacka Gud för vad jag fått betyda för dem och att de ska få tid att reflektera över livets bräcklighet, men samtala och bry er om de som finns kvar i livet.

Begravningsakten kan dock vara viktig då den kanske innebär en sista stund av fridfull gemenskap innan arvingarna börjar tvista om kvarlåtenskapen.