lördag 31 juli 2010

Frälsningsarmén försvårar livet för fattiga studenter?

Dagen och Eskilstunakuriren har gett publicitet åt att frälsis i Eskilstuna vill börja förmedla överbliven mat från affärer och restauranger till behövande i stan. Detta kan låta snällt och gulligt för alla er som lever i lyx och bara vill döva era samveten med några goda gärningar då och då, men för oss fattiga studenter som nästan bara jagar varor till billigast pris kan det te sig annorlunda. En sådan konkurrens blir svår att klara.

Eskilstuna är annars en bra stad för att jaga billiga varor med kort datum i.

Nu kanske inte alla anser att jag kan räknas som fattig, men jag vågar påstå att min årsinkomst ligger en bit under det som kallas "existensminimum". Det går att leva billigt om man varken super, knarkar eller kör bil. Ifall man dessutom samlar frukt och bär själv och fryser in, ständigt handlar mat med kort datum eller bakar brödet själv samt köper kläder i billigare butiker än Myrorna så överlever man på en ganska låg summa.

Det vet vi studenter som försöker klara oss utan att dra på oss studieskulder...

måndag 12 juli 2010

Med spett och spade

Med spett och spade går jag ut
att tjäna dagens bröd,
att knoga under var minut
tills kvällen lyser röd.
Av fädren jag i oro fått
min kamp för hem och härd,
ty samma hårda vardagslott
var deras liv och värld.

Med spett och spade har jag gått
på mången bondegård.
Därav mitt levebröd jag fått,
fast kampen varit hård.
Ja, månget dike har jag grävt,
och mången teg jag röjt,
och fast i fattigdom jag strävt
jag levat dock förnöjt.

Med spett och spade fyller man
sin plikt på redligt sätt,
och under flit man lära kan
att tänka sunt och rätt.
Och fastän spaden sliten är
och spettet krökt av tag
jag stoltast dem i livet bär
av alla vapenslag.

Med spett och spade vinner man
terräng för fredens zon.
Det värvet ingen fylla kan
med bössa och kanon.
Det ena bygger upp ett land
det andra river ned,
dock går man med gevär i hand
mer stolt i stridens led.

Men spett och spade, tänker jag,
ger mer att leva på
och jag är viss om att en dag
ska alla det förstå.
När fredens tankar segrat har
mot hård och ond natur
skall spett och spade finnas kvar
för odling och kultur.

Adolf Hoffman

------------------
Ovanstående dikt skrevs någon gång i närheten av eller under andra världskriget. Och krigandet fortsätter...

Klagovisa i torkan

Solen bränner, svetten lackar
himlen molnfri är och blå
över torra bruna backar
kor med slanka juver gå

Jorden törstar, mänskor kvida
torkan vållar huvudbry
Varje dag vi regn förbida
hoppas på var morgon ny

Tiden går i samma vana
rågen skiftar snart i blont
medan blickar ängsligt spana
emot fjärran horisont

Då och då ses mörka skyar
skymta över skogens kam
men vårt hopp som sig förnyas
kommer alltför lätt på skam

Heta hällar molnen sprida
så de gå vår bygd omkring
Snart de ses i fjärran glida
bortom horisontens ring

Grödan vissnar, källor sina
snart blott brunnar återstå
Solens heta strålar skina
himlen molnfri är och blå

Ovanstående rader skrev min farfar Adolf Hoffman den 7 juli 1936, men vädret är tyvärr sig likt. Hett är vädret och hett är visst en del annat också. Och dikten skrevs ju faktiskt av en gotlänning även om det var ett tag sedan...

Waldenström och Laestadius behöver varandra!

Med jämna mellanrum brukar den påstådda konflikten mellan "lag" och "nåd" göra sig gällande i den kyrkliga debatten. Egentligen är det ganska dåliga termer i sammanhanget, så jag ska istället försöka karakterisera två ytterlighetspositioner utifrån vad ett par stora profiler inom svensk kyrkohistoria gjort sig kända för.

Lars Levi Laestadius gjorde sig känd för sina skarpa ord om synd och orättfärdighet och att han vågade använda liknande språk i kyrkan som människor var vana att använda sinsimellan ute i vardagen. "Lagen dundrade från Sinai berg." Så beskrev Laestadius själv sin egen predikotjänst. Han gick hårt åt både synd och orättfärdighet i kyrka och samhälle.

Paul Peter Waldenström har å sin sida gått till historien känd för att förespråka vad som kallas en "subjektiv" försoningslära. Jag har ännu inte förstått vad som skulle vara totalt obiblisk med denna vinkel på försoningen som poängterar att Gud, genom Jesus, skulle vara subjektet i försoningen. Det var Gud som tog initiativet. Det var Gud, genom Jesus, som handlade.

Båda dessa hade sina rötter i den lutherska läran och jag anser att båda reagerade på ett ganska relevant sätt mot de oegentligheter som de upplevde i sina sammanhang. Problemen kommer sedan då respektive grupps anhängare

Nedan försöker jag karaktärisera den nuvarande debattens två extremer som jag anser det befogat att varna för. Vill dock påpeka att hela denna debatt sker med och mellan för mig tämligen okända personer. Jag har inte stort mer än text att grunda mina bedömningar på.

Både "kärlekslöst lagivrande" och "kärleksfull laglöshet" vågar jag avfärda som totalt antibibliska hållningar. Jag vill inte döma ut en viss grupp här eftersom jag inte klart kan avgöra andra människors relation till den Evige (Gud). Bara Han rannsakar hjärtan och njurar.

"Kärlekslöst lagivrande" tycker jag mig ana spår av i vissa kretsar som i denna debatt kallas "judaiserande". Ett konkret exempel jag kan nämna gäller delar av den lista på runt 292 bud som enligt MFS gäller oss hednakristna/inympade. Eftersom jag inte är klar med min genomgång av dessa återkommer jag i den frågan, men redan nu vågar jag hävda att uppstaplandet av buden på det sättet och formuleringarna av dem antyder att man missat det allra viktigaste - själva kärnpunkten i evangeliet har kommit i skymundan!

"Kärleksfull laglöshet" kan, vilket många påpekat, anses utgöra en anomali. Kärleken uppfyller ju lagen. Hela lagen och profeterna kan ju sammanfattas i det dubbla kärleksbudet. Ändå varnas det kraftigt, och det ibland med rätta, för denna ståndpunkt som logiskt sett borde vara omöjlig. Ofta bottnar problemet här i att kärleksbegreppet relativiserats eller bara blivit en läpparnas bekännelse.