söndag 22 november 2009

Digga Darwin eller inte, det är frågan...

De som känner till svensk kultur av äldre datum än Robinson, Farmen och Riket känner säkert redan till den sång som titeln anspelar på. Annars finns den på Spotify. Povel Ramel var verkligen rolig emellanåt.

Nu i veckan när darwinåret 2009 har sin andra stora höjdpunkt vill jag passa på att rekomendera några böcker plus en film som kommit ut detta år just på grund av det stora jubiléet.

Jag börjar med filmen, så har jag bara böckerna att orda om sedan. Den heter "The Voyage that shook the world" det är Creation Ministries International som ligger bakom. Jag var nog en av de första i sverige att se filmen i sin helhet och anser den vara så välbalanserad att den borde visas på många svenska skolor.




Böckerna hoppas jag kunna återkomma till senare, men jag nämner dem ändå lite i förbifarten nedan:

Boken ”Ateism-förnuftet på villovägar” är skriven av Vesa Annala, ordförande i föreningen Genesis.

”Darwin 200 år-en festbrems” (norska) av Peder A. Tyvand, professor i fysikk.

”Darwinboken-Hvad du ikke visste om Darwin” (norska) av Jostein Andreassen.

Trots att jag har svårt att ranka böckerna ovan vill jag nämna att Tyvand visar bäst prov på humor och upplevs som trevligast och läsa om man nu vant sig med norskan.

Även Annalas bok är tämligen skarp i sin uppgörelse med ateismens tre profeter Sturmark, Dawkins och Hitchens, men när det gäller humor så får han, liksom vi övriga svenskar, se sig besegrad av norrmännen.

Som av en händelse finns alla att beställa från föreningen Genesis…

Sanningens lön (Dikt)

Jag har under en längre tid velat publicera några av min farfar Adolfs bästa dikter, men då de inte sällan råkar vara på gutniska/gutamål så har jag försökt översätta denna till svenska. Först kommer orginalet och sedan följer mitt försök till översättning. Jag har inte lyckats bevara alla rimmen, men det fungerar hjälpligt för er som inte förstår er på andra nordiska språk än svenska...

Sanninngis laun
Den gamblä gubben Pettar
bräkt ljaugä mins för tre.
De reit int folk si ettar,
han halldes fick mä dei.
Folk bräuktä bär halld lottar
at gubben galnä ård.
Di visst att sleik lygntrottar
finns mangä här pa jård.

Men hadd han dålit ryktä
för allt han hadd ljaugt
fanns dei dock ain sum tycktä
att han skudd aktes haugt.
Astäous gamblä Britä,
ha trod pa gubbens prat,
Bei hennä kund han sitä
u ljaug a halvar nat.

Sänn bräukt da Britä rännä
mä allt va gubben sägt.
Ha skarvd da till dei gännä
för vännar u för släkt.
Ha kund fa hapli mikä
av mästen ingenting,
sått dei kund tul a vikä
förrn ha hannt sokni kring.

Men så en dag hadd Pettar
prat illä um sin tant.
Da bärd dei si int bättar
än dei han sägd var sant.
U sum en laupeld rändä
dei sänn fran part till part
dei årdä sum kanhändä
kom ör han oförvart.

U dei fick Britä håirä
när pratä hadd slipp laust.
Dei var priceis sum kåirä
en dolk ei hennes braust,
för mänskar bleir jå sintä
av sanningsårdi mest,
u nå skudd Pettar intä
minsann blei hennäs gäst.

När Pettar sänn till Britä
endag sum vanlit gick
kan var u en jå vitä
va där till leivs han fick.
Pa gubbens gladä nicken
svard Britä genäst mä:
”Däu kom som ettarskicken,
ditt arma ärkäfä!”

Han äntligen fick vitä
va han var för en kar,
u raint äut sägdä Britä
att han var lygnis far.
U därtill blai han stämdar
nå för sin fäulä träut.
U ännu mair äutskämdar
än va han var föräut.

Nå tyckar gubben Pettar
att världen konstu jär.
U så oskaplit bättar
blai han int av dei här.
Han hadd ei frid fat talä
så mangä lygnars ård.
Nå fick han dört bitalä
sitt aindä sanningsård.



Sanningens lön
Den gamle gubben Petter
brukar ljuga minst för tre.
De rätt sig folk int etter,
han hållas fick me de.
Folk oftast bara skrattar
åt gubben galna ord.
De vet sådana lögntrattar
finns många här på jord.

Men hade han dåligt rykte
för allt han hade ljugit
fanns det dock en som tyckte
att han skulle aktas högt.
Grannens gamle Britta,
hon trodde gubbens prat,
Hos henne kunde han sitta
och ljuga långt in på natt.

Sen brukt da Britä ränna
mä allt va gubben sagt.
Hon skarva så de ej gick att igenkänna
för vänner och för släkt.
Hon kunde få skapligt mycke
av nästan ingenting,
så de kunde ta halva veckan
förrn ha hannt soknen kring.

Men så en dag hadd Petter
prat illa om sin tant.
Det bar sig inte bätter
än det han sagt var sant.
Och som en löpeld rände
de sen från part till part
de orden som kanhända
kom för han oförvart.

Och det fick Britta höra
när pratet sluppit löst.
De var precis som å köra
en dolk i hennes bröst,
för mänskor blir sårad mest
av sanningsorden ju,
så Petter skulle ej få vara gäst
hos henne mera nu.

När Petter sen till Britta
en dag som vanligt gick
kan var och en ju veta
va där till livs han fick.
På gubbens glada nicken
svara Britta genast mä:
”Du kom som ettarskicken,
ditt arma ärkäfä!”

Han äntligen fick veta
va han var för en kar,
och rätt ut sade Britta
att han var lögnens far.
Och därtill blev han stämd
nu för sin fula trut.
Och ännu mer utskämd
än va han var förut.

Nu tycker gubben Petter
att världen konstig är.
Och så oskaplit bätter
blev han inte av det här.
Han haft i frid fått tala
så många lögnens ord.
Nu fick han dyrt betala
sitt enda sanningsord.


Adolf Hoffman, svensk text sonsonen Ludvig...



Ja, jag tyckte ovanstående var på sätt och vis kopplat till det "bråk" som en viss provokatör och hedersdoktor orsakat nyligen...

onsdag 11 november 2009

De religiöst känsliga ateisterna

Är lite smått förvånad över hur irrationellt många ateister handlar när det kommer till synen på religion/gudstro. Om Gud inte skulle finnas så borde väl människor få tro på precis vad de vill? Och om ingen försöker tvinga just mig, varför ens orka bry sig? En del ateister verkar dock vara rentav "religiöst känsliga".

Denna världens stolta visa män
ja, de tror sig slagit fast.
Att Jesus ej var syndarn's vän.

Att Bibeln den har grundligt fel.
Så gamla böcker borde i all hast
brännas och därmed spara lite el.

Men låt mig då få konstatera här,
även om det kanske låter vasst,
att de då bekräftar vad den lär.

Ludvig Hoffman, 2009

måndag 9 november 2009

”Allt har en livsvilja”

(Detta är ett inlägg som jag skrev för ca ett år sedan, men som jag nu publicerar här.)

Den berömde Albert Schweitzer menade att allt levande bar på en livsvilja.* Detta gäller generellt från minsta kryp till största buffel. Här är det ingen skillnad mellan skalbagge och människa.

ELLER?

Många människor i vårt samhälle verkar ha förlorat eller riskerar tappa livsgnistan. Det finns nog många orsaker till detta, men jag vill peka ut två:

  1. Vi får i praktiken lära oss i skolan att livet saknar mening i absolut bemärkelse. Om livet rent förnuftsmässigt är meningslöst och "en bråkig parentes mellan två intigheter" finns bara de känslomässiga skälen kvar. Tack vare att vi inte styrs vidare mycket av vårt förnuft är denna första punkt sällan avgörande i sig själv, men den kan bereda vägen för vad som kommer in under punkt två.

  1. Världen lider brist på kärlek**. Den här världen är trasig och i den ondes våld. Vi kristna som anser oss ha lösningen på världens problem är alltför upptagna med inre stridigheter, putsa på kyrkolokalen eller bara ha det bekvämt för att orka göra något åt eländet. Om inte vi som kallar oss Guds barn och Jesu lärjungar visar våra medmänniskor den kärlek vi alla behöver, vem ska förväntas att göra det då? ”Var ordets görare och inte bara dess hörare...” Jak 1:22

Vi kristna säger ofta att "Gud är kärlek", att vi ska älska varandra och så vidare, men vi verkar alltsomoftast fastna i fällan som jag kallar "hat mot synden" istället för att som främsta drivkraft ha "kärleken till sanning och rätt". Nu kanske någon tycker att det inte finns någon motsättning mellan dessa två, men vänta bara tills jag har fått förklara mig.

När hat är vår främsta drivkraft resulterar det i en kall och kärlekslös attityd/livsåskådning. Detta verkar även gälla om så hatet riktas mot synden och satan själv eftersom hatet inte har förmågan att riktigt särskilja "synden" och "syndaren" från varandra. Om vi istället får drivas av kärlek till både sanningen (Jesus) och därmed även till våra medmänniskor tror jag faktiskt att bilden av oss bibeltroende, ”svartvita”, kristna kan bli mycket mera tilltalande.

Detta handlar inte om att vi på något sätt ska kompromissa bort vad Bibeln säger eller vad vi tror på utan allt hänger på hur vi möter våra medmänniskor i denna trasiga värld vi är satta att verka i. Jesus påpekade att det inte är de friska som behöver läkare utan de sjuka. Har vi krävt att man ska vara helt frisk för att kunna komma in i kyrkogemenskapen ibland?


*:Hans livsfilosofi går under beteckningen "vördnad för livet" om någon vill läsa mer. Den är varken specifikt kristen eller människocentrerad, men väl värd att ta till sig.

**: Blanda för Guds skull inte ihop ordet "kärlek" med "sex". Kärlek är något så mycket större än tillfällig njutning. Sann kärlek upphör aldrig. (1 Kor 13)

torsdag 5 november 2009

Normala människor...

Från tid till annan har jag funderat över vilka olika människor jag möter här i livet. Ateister och kristna, tystlåtna och pratsamma, lättsamma och djupsinniga, gamla och unga, ja alla möjliga människor av olika slag. Det finner sig naturligt att man trivs bättre med en del, men det är långt ifrån alltid möten med människor är resultat av ens personliga och aktiva val. Vi väljer sällan studie- eller arbetskamrater. Släkt väljer man bara delvis och förhoppningsvis bara en gång. Inte ens sina vänner väljer man - det enda du kan välja är att vara en.

Släkt är ofta ett helt kapitel för sig. Antagligen delar jag känslan att samtliga mina släktingar är udda på sitt sätt med många andra runt klotet. Släkt och familj kan på samma gång vara ens största glädje och bekymmer. Själv är jag nog inte vidare "normal" heller. Det kan säkert de flesta som känner mig intyga.

Hur nu en "normal" människa ska vara. Om de ens existerar. Ifall de finns känns det som att de aktivt måste undvika mig. Jag har ännu inte träffat någon jag säkert skulle kunna klassa som "normal". Och tur är kanske det. Människor som jag vid första anblicken kan ha räknat in i den stora normalitetens massa har alltid visat sig vara unika, och ofta lite udda, individer med sin egen speciella historia.

Om man sedan kallar sig för en kristi efterföljare och i allt ber om Guds ledning kan det bli extra spännande. Då anas en högre mening i de sammanträffanden som sker med andra människor. En del av er skulle säkert avfärda mina erfarenheter som orsakade av endast slump och tillfälligheter, men personligen kan jag det inte längre. Gud kan verkligen använda precis vilka omständigheter och personer som helst. Många av er skulle tro att jag fabulerade om jag listade bara en del av "sammanträffandena" jag varit med om de senaste åren.

Och nej, jag verkligen är ingen superhelig kristen som skulle sakna synliga fel och brister. Absolut inte. Om jag varit sådan hade inte Gud varit tvungen att korrigera och leda mig på det oväntade och udda sätt som Han faktiskt gjort och gör. Livet med Gud är det mest häpnandsväckande man överhuvud taget kan tänka sig!