Sanningens lön (Dikt)

Jag har under en längre tid velat publicera några av min farfar Adolfs bästa dikter, men då de inte sällan råkar vara på gutniska/gutamål så har jag försökt översätta denna till svenska. Först kommer orginalet och sedan följer mitt försök till översättning. Jag har inte lyckats bevara alla rimmen, men det fungerar hjälpligt för er som inte förstår er på andra nordiska språk än svenska...

Sanninngis laun

Den gamblä gubben Pettar

bräkt ljaugä mins för tre.
De reit int folk si ettar,
han halldes fick mä dei.
Folk bräuktä bär halld lottar
at gubben galnä ård.
Di visst att sleik lygntrottar
finns mangä här pa jård.

Men hadd han dålit ryktä
för allt han hadd ljaugt
fanns dei dock ain sum tycktä
att han skudd aktes haugt.
Astäous gamblä Britä,
ha trod pa gubbens prat,
Bei hennä kund han sitä
u ljaug a halvar nat.

Sänn bräukt da Britä rännä
mä allt va gubben sägt.
Ha skarvd da till dei gännä
för vännar u för släkt.
Ha kund fa hapli mikä
av mästen ingenting,
sått dei kund tul a vikä
förrn ha hannt sokni kring.

Men så en dag hadd Pettar
prat illä um sin tant.
Da bärd dei si int bättar
än dei han sägd var sant.
U sum en laupeld rändä
dei sänn fran part till part
dei årdä sum kanhändä
kom ör han oförvart.

U dei fick Britä håirä
när pratä hadd slipp laust.
Dei var priceis sum kåirä
en dolk ei hennes braust,
för mänskar bleir jå sintä
av sanningsårdi mest,
u nå skudd Pettar intä
minsann blei hennäs gäst.

När Pettar sänn till Britä
endag sum vanlit gick
kan var u en jå vitä
va där till leivs han fick.
Pa gubbens gladä nicken
svard Britä genäst mä:
”Däu kom som ettarskicken,
ditt arma ärkäfä!”

Han äntligen fick vitä
va han var för en kar,
u raint äut sägdä Britä
att han var lygnis far.
U därtill blai han stämdar
nå för sin fäulä träut.
U ännu mair äutskämdar
än va han var föräut.

Nå tyckar gubben Pettar
att världen konstu jär.
U så oskaplit bättar
blai han int av dei här.
Han hadd ei frid fat talä
så mangä lygnars ård.
Nå fick han dört bitalä
sitt aindä sanningsård.


Sanningens lönDen gamle gubben Petter
brukar ljuga minst för tre.
De rätt sig folk int etter,
han hållas fick me de.
Folk oftast bara skrattar
åt gubben galna ord.
De vet sådana lögntrattar
finns många här på jord.

Men hade han dåligt rykte
för allt han hade ljugit
fanns det dock en som tyckte
att han skulle aktas högt.
Grannens gamle Britta,
hon trodde gubbens prat,
Hos henne kunde han sitta
och ljuga långt in på natt.

Sen brukt da Britä ränna
mä allt va gubben sagt.
Hon skarva så de ej gick att igenkänna
för vänner och för släkt.
Hon kunde få skapligt mycke
av nästan ingenting,
så de kunde ta halva veckan
förrn ha hannt soknen kring.

Men så en dag hadd Petter
prat illa om sin tant.
Det bar sig inte bätter
än det han sagt var sant.
Och som en löpeld rände
de sen från part till part
de orden som kanhända
kom för han oförvart.

Och det fick Britta höra
när pratet sluppit löst.
De var precis som å köra
en dolk i hennes bröst,
för mänskor blir sårad mest
av sanningsorden ju,
så Petter skulle ej få vara gäst
hos henne mera nu.

När Petter sen till Britta
en dag som vanligt gick
kan var och en ju veta
va där till livs han fick.
På gubbens glada nicken
svara Britta genast mä:
”Du kom som ettarskicken,
ditt arma ärkäfä!”

Han äntligen fick veta
va han var för en kar,
och rätt ut sade Britta
att han var lögnens far.
Och därtill blev han stämd
nu för sin fula trut.
Och ännu mer utskämd
än va han var förut.

Nu tycker gubben Petter
att världen konstig är.
Och så oskaplit bätter
blev han inte av det här.
Han haft i frid fått tala
så många lögnens ord.
Nu fick han dyrt betala
sitt enda sanningsord.

Adolf Hoffman, svensk text sonsonen Ludvig...

Ja, jag tyckte ovanstående var på sätt och vis kopplat till det "bråk" som en viss provokatör och hedersdoktor orsakat nyligen...