söndag 28 februari 2010

Det är valår...

Nu börjar man ana att 2010 är ett valår, även om retoriken känns lika upphetsande som tio år gammal partiledardebatt i repris utan relevant uppföljning. Idéerna är i högre grad "återvunna" än pappret de förmodligen är skrivna på i dagens miljömedvetna(?) samhälle. Jag vill inte tala om vad du bör rösta på utan ange lite varför jag förmodligen inte är villig att rösta på vissa partier.

En av de främsta kriterierna jag har när jag granskar politiska partier är deras syn på de grundläggande demokratiska rättigheterna som yttrande- och tryckfrihet samt religionsfriheten. Har partierna förståelse även för de som tror eller tycker annorlunda än dem?

Som kristen "fundamentalist" så styr förvisso även mina kristna värderingar i stor utsträckning min bedömning av partierna och deras politik. En del menar att det finns sk "kristna" partier i sverige. Jag håller med om att dessa finns, men inflikar samtidigt att de aldrig kommer att komma över promillegränsen.

Men är inte Kd ett ganska "kristet" alternativ undrar då någon. Eller kanske Sd med sitt värnande av den kristna kulturen. För att inte tala om M och deras tidigare så värdekonservativa hållning i många frågor. Eller Mp:s värnande om miljön, vilket verkar sammanfalla med det som vissa "förstått" vara SvK:s huvudbudskap under delar av det gågna året. Eller vänsterns fokus på "solidaritet", även om det egentligen mer tycks handla om illa dold avundsjuka. Kanske Fp är svaret genom sin påstått liberala och fritänkande linje, trots att "liberalism" i våra dagar främst verkar handla om att bryta ner allt vad moral, regler och religion heter så att alla människor ska tvingas bli ateister och individualister "av egen fri vilja"?

Ja ni kanske inser att jag aldrig kommer att kunna rösta på varken V eller Fp i ett riksdagsval, trots att jag kan hålla med dem i en del av hur världen borde vara. När det gäller vägen dit är de tyvärr inte trovärdiga. Detta gäller, så långt jag kan se även S, F! och andra socialistiska rörelser på vänsterkanten som jag bedömer vara farliga för våra demokratiska rättigheter, åtminstone de jag nämnde i andra stycket ovan. Måhända vasst formulerat, men det är så jag uppfattat vänsterpartiernas budskap. Vore bara glad om jag missuppfattat saken.

Men högerpartierna då? (Finns de förresten?) Tja, i svensk politik är det inte alltid så lätt att se någon större skillnad. Som tur är skulle jag kunna tillägga, ty det kunde ju varit mycket värre åt båda håll.

Jag överväger att i höstens val "rösta" på KSL - Kristna Soff-Liggare...

lördag 20 februari 2010

Rom eller Jamnia - ett sökande efter rötter

De senaste decennierna har delar av svensk frikyrklighet uppvisat tecken på viss andlig rotlöshet. Vi tycker oss sakna traditioner, struktur och historia. Utifrån detta har det ritats upp flera möjliga vägar framåt. Det är två av dessa jag anspelar på i rubriken.


Bakgrund
Under trycket från det sekulära och antikristliga samhället har många upptäckt att skillnaden mellan olika kyrkotraditioner kanske inte alltid utesluter samarbete då vi strävar åt samma mål. Vi kanske rentav lära oss något av varandra och känna av en "Andens enhet" även om vi rent organisatoriskt och historiskt befinner oss ganska långt ifrån varandra. Många är glada åt inriktningen.

Detta kanske inte låter så kontroversiellt, men man får då ha i åtanke att det för bara för ca tjugo år sedan var vanligt att det, åtminstone inom pingst, maranata och trosrörelsen, var vanligt att måla ut påveämbetet som antikrist och RKK som "den stor skökan". Rapporterna om ortodoxa präster och biskopar som med kraft motarbetade mission och evangelisation i östblocket som då öppnades upp var också väl kända på den tiden.


"Den nya ekumeniken"
Men sedan så hände något. Peter Halldorf, välkänd pastor inom pingströrelsen, började undervisa pingstfolket om kyrkofäder med viss dragning åt den ortodoxa traditionen. Hans böcker har fått stor spridning. I samma veva Skriver pingstpastorn Sten-Gunnar Hedin "Jesusmanifest" tillsammans med den katolske biskopen Anders Arborelius.

Ulf Ekman verkar av allt att döma ha omvärderat sin syn på "de traditionella kyrkorna" kraftigt under sina år i Israel. På senare tid har högt ansedda katoliker predikat på Livets Ord i Uppsala och Ulf Ekman har predikat på en del katolska konferenser.

Detta kallas av många för "den nya ekumeniken".

"Rom eller Jerusalem?"
Parallellt med detta går ett spår i riktning mot vad som kallas "de hebreiska rötterna". Den rörelsens anhängare vill inte bara gå tillbaka till kyrkofäderna och apostlagärningarnas tidsepok utan kastar sig hellre rakt in i det de kallar för "biblisk judendom". Oftast verkar det även här främst handla om rotsökande pingstvänner och människor från trosrörelsen.

Bland människor i den senare kategorin har man med kraft varnat för detta samröre med framförallt kyrkan i Rom. Man frågar sig vart tåget är på väg och om alla vanliga kristna är medvetna om färdriktningen. Vanligt är att man målar upp en motsättning mellan Rom och Jerusalem. Lars Enarsson har haft en hel miniserie med den titeln som går att ladda ner gratis här.

En oväntad vändning?
Under det senaste året har det dock uppdagats en del som fått mig att tveka om huruvida den frågeställningen är helt adekvat för den situation som nu kommit i ljuset. Är rädslan för tåget mot Rom verkligen välgrundad? Har bussen mot Jerusalem i själva verket Jamnia/Javne som slutdestination? (Jackie Jakubowski har en artikel i Dagen om varför Javne är så viktigt för den nutida judendomen här.)

Ulf Ekman aviserade på sin nyårspredikan för lite mer än ett år sedan att det under 2009 skulle framkomma nyheter som skulle generera mycket tjatter i bloggosfären. Förväntningarna var stora, men inget verkade komma från församllingen i Uppsala. Andreas Glandberger har formulerat det hela på ett överlag ok sätt.

En del bloggare som under de senaste åren väsnats mycket i frågan skulle kunna tolka nuvarande läget som en delseger, men hur nära verkligheten detta ligger kan jag inte uttala mig om. Säkert är dock att om inte deras många varningar var falskt alarm så verkar tåget mt Rom vara "inställt på grund av rådande väderlek". Det har gått rykten om att en ersättningsbuss är på väg, men man kan aldrig vara säker på den punkten.

Avslutande ord
Detta inlägg blev något kryptiskt, men det blir lätt så i dessa förvirringens tidevarv ifall man inte ska vara för vass. Om det är något ni vill att jag ska förtydliga finns kommentarsfunktionen nedan. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som inte bidrar något till samtalet.

torsdag 18 februari 2010

Ingen anlening till skadeglädje

Jag har i en tidigare post varnat för farliga kyrkoledare och kan nu konstatera att den avgående biskopen i Växjö stift var en av dem som jag avsåg. Även om jag ansåg att han resonerade oerhört fel så tror jag att han då bara avslöjade vilket mossigt och okristet synsätt som finns inom delar av svenska kyrkan vad gäller dess medlemsregister.

Vi får be om en bra lösning för alla parter. Den avgående biskopen får enligt tidningen Vårt Land fyra miljoner i fallskärm, så han borde vara ganska nöjd ändå.

Med tanke på en av mina nutida favoritprästers frispråkighet vill jag ge ett litet lästips:

Laestadius textavsnitt om "hundskall" som återfinns på sidorna 331-334 i Ens ropandes röst i öknen. Länken går till en pdf på www.laestadiustexter.se . Självklart rekommenderar jag hela den boken. Följande rader är saxade från slutet av det stycke jag nämnt ovan:

"Men Herrans hundar äro stumma hundar, de skälla intet: de frukta för björnar och lejon; på markattor vilja de icke skälla, och svinen förakta de. Och om några af dessa stumma hundar se ulfven komma, så krypa de under sängen och draga rumpan mellan benen, som skamliga hundar. Sannerligen, dessa stumma hundar, de göra icke rätt för maten; de måste hängas och skinnet afdragas.

Den tid skall komma, att alla stumma hundar skola dingla i galgen; ty när massan af folket, genom deras lättja och försumlighet, sjunkit ner uti andeligt mörker och moraliskt förblindelse, skall det icke dröja länge innan denna råa massa, uppretad till Politisk fanatism, börjar ropa: Hurra för mej och dig! alla man i repet och tjufven i ändan: hängen den sista kungen i den sista Prestens tarmar: hurra för mig och dig! den dag förglömmes alldrig."


Mer om Laestadius kommer ganska så snart hoppas jag.

Hjältar, kompisar och vänner.

Man brukar säga att när allt går en väl är det svårt att se skillnad mellan kompisar och vänner, men när det mesta rasar uppenbaras skillnaden. För en del människor bli det en smärtsam upplevelse att märka hur få verkliga vänner man har. Även människor med riktigt stor kompiskrets kan i nödens stund bli lämnade ensamma. Och de som verkligen bryr sig när det väl gäller kanske inte är de man såg som sina närmaste eller bästa vänner.

För att ett samtal ska vara möjligt behöver vi veta vad orden som används betyder. Tolkar vi orden olika fungerar inte vår kommunikation fullt ut. Därför ska jag försöka beskriva hur jag tolkar ordet "vän" och hur det i vilka avseenden det skiljer sig från det mer generella ordet "kompis".

Eftersom jag vuxit upp och lever i en miljö som präglats av kristen tro kommer jag utgå till viss del från vad vi kan läsa i Bibeln om ämnet. I linje med kristen/biblisk praxis ska jag nämna tre exempel. Alla lika välkända för den vane läsaren. En traditionell frikyrkopredikan innehåller ju alltid tre punkter...

Abraham - Guds vän.

Det första självskrivna exemplet handlar om Abraham. En nyckelvers när det gäller vänskapsrelationen mellan honom och Gud finner vi strax före berättelsen om naturkatastrofen vid Sodom och Gomorra:

"Då sade HERREN: "Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?" (1 Mos 18:17)

Gud ger här ett exempel på vad det betyder att vara någons vän, vilket kommer fram ändå tydligare i NT och Jesu egen undervisning.

Samtidigt påpekar Bibeln med all önskvärd tydlighet att Abraham var långt ifrån perfekt. Ändå skriver Paulus:

"Ty vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet." (Rom 4:3)


David och Jonatan.
Vänskapen mellan dessa två män beskrivs som så stark att David utryckte Jonatans kärlek som " mer än kvinnors kärlek". Här har vi sonen till Israels valde kung som var vän med den man vilken Gud valt ut till att vara landets näste regent. Deras vänskap sattes verkligen på hårda prov många gånger. Inte minst under den tiden då David, som redan var smord till kung, tvingades fly för livet undan kung Saul och hans mannar. Det kan inte ha varit en lätt situation för Jonatan mitt i denna lojalitetskonflikt.

Ifall det stämmer att "gammal kärlek rostar aldrig" vet jag inte, men det jag vet är att sann vänskap kostar alltid. Priset går dock sällan eller aldrig att ange i kronor och ören.

Jesus och hans lärjungar.
Som kristen är det ju en självklarhet att i nämna vad Jesus sagt relaterat till ämnet. Inte helt oväntat går det till viss del helt i linje med Guds resonemang om Abraham som citeras ovan.

"Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och det befaller jag er att ni skall älska varandra." (Joh 15:9-17)


Men hjältar då?
Hjältar tolkar jag däremot som ett annat ord för mycket goda föredömen. Män och kvinnor som med sitt liv och leverne inspirerar oss andra till goda gärningar. Hjältar hjälper oss att finna nogot gott i oss själva, som Randy Travis sjunger i sången "Heroes and Friends".




Ifall du missat det så lyfter jag kortfattat fram två av mina främsta föredömen här i livet i en tidigare bloggpost. Jag hoppas att jag får räkna dem som både hjältar och vänner samtidigt.

söndag 14 februari 2010

Verkliga hjältar

Alla har vi våra hjältar och förebilder här i livet. Lättast att beundra brukar vara personer som man aldrig träffat eller knappt vet något om. Så är det också för mig. Dock med två besvärande undantag.

Hur kan jag använda ordet "besvärande" när jag talar om två av mina största föredömen? Jo, det är i så "perfekta" människors sällskap som ens fel och brister blir som tydligast. Kanske inte för andra, men tidvis kännbart för både ego och självförtroende. Dessutom handlar det om två damer som båda är flera år yngre än mig. De heter Karolina Aronsson och Rebecka Hedenbo.

Tillsammars spelade de redan 2001 in en skiva med egenskrivet material. Tyvärr har jag fått lova att inte sprida den skivans innehåll via nätet, men det händer att jag lyssnar på den och med tanke på deras ålder var den riktigt bra.

Karolina Aronsson
Karolina har, åtminstone från tidiga tonår varit en riktig eldsjäl och glädjespridare i sitt sammanhang. Vi är flera som förundras över att hon inte gått in i väggen eller åtminstone tappat lite av sitt engagemang under gångna år. Hon bryr sig alltid om människor och jag har aldrig upplevt henne som det minsta elak. Hon kan inte ens luras/"ljuga på skoj" utan att det märks på henne. Visserligen gillar hon teater/drama och musikaler väldigt mycket, men det må vara henne förlåtet.

Karolina jobbar i dagsläget med barn och ungdomar i Korskyrkan, Västerås. Jag tror det passar henne utmärkt och är glad för hennes skull. Karolinas pojkvän Jon är också en god vän till mig. De är dessutom väldigt musikaliska båda två, vilket avspeglas på Karolinas hemsida.

Rebecka Hedenbo
Rebecka kan också det här med musik. När hon sjunger eller spelar någon sång vill jag helst bara sitta och njuta. Det jag beundrar Rebecka mest för är dock inte hennes sång eller fiolspel, utan att hon mycket sällan, om ens någonsin, verkar göra eller säga något ogenomtänkt. Att hon verkligen tar sin kristna tro på allvar är det verkligen ingen tvekan om. Jag minns fortfarande hur glad jag blev när beskedet nådde mig att hon skulle läsa ett halvår på Götabro. Nu studerar hon till miljö- och energigenjör på Karlstads universitet.

Egentligen betraktar jag hela deras familjer som föredömen. Var hittar du annars två hela familjer som mig veterligen aldrig testat illegal fildelning eller ens vill befatta sig med vad andra kopierat olagligt? Jag har näst intill sökt efter "fel" men kan faktiskt inte finna några.

Min digitala fotosamling skvallrar om att 2001 var året då jag först träffade dem. Det är så jag minns viktiga datum från den tiden. När jag tog ovanstående fotografier visste jag inget mer om dem än att de och deras familjer tillhörde ortens missionskyrka. Och jag var ju pingstvän. På den tiden var samfundsgränserna mycket tydligare i lilla Hallstahammar än vad de är nu. Framtiden får utvisa om förändringen blir bestående även nu när vi alla tre är verksamma på annat håll och ungdomsgänget mer eller mindre byts ut.