torsdag 29 april 2010

Månadens Buggfix - fungerande kompromiss i fri- och hemskolefrågan?

De som känner mig vet att jag är tämligen positiv till kristna friskolor. Har själv gått några år på Västerås Kristna Skola och minns den tiden med glädje. Dessutom är jag anhängare av religionsfriheten som den är formulerad av i ett av tilläggsprotokollen från 1952 till europakonventionen om de mänskliga rättigheterna där det står:

"Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse."

(Citatet ovan är sedan 1995 fastslaget som svensk lag. Tidigare hade Sverige lagt in ett förbehåll angående andra meningen, men att det togs bort kan vi tacka regeringen Bildt.)

Samtidigt har jag tvingats inse att det ligger något i "vänsterpartiernas"* kritik mot religiösa friskolor och i synnerhet hemskolning. Även jag inser att någon typ av "kontroll" eller skyddsnät behöver byggas in i systemet för att säkra att inga barn råkar illa ut i onödan.

Jag är medveten om att mitt förslag ger ett visst utrymme för godtycke och att extremister i alla läger kommer ogilla denna kompromiss, men det är sådant som man får ta. Verkligheten är inte alltid enkel.

Även om mitt förslag nedan väcker en del ekonomiska frågor så vill jag påpeka jag inte ser det som självklart att staten måste finansiera alternativa skolformer. Det är inte statens skyldighet att stödja alla tokigheter som landets invånare hittar på. Inte ens på utbildningsområdet.

Själva förslaget är enkelt - låt alla elever i grundskoleåldern få en dag i veckan med obligatorisk närvaro på en kommunal eller statlig skola. Vill sedan föräldrarna hemundervisa sina barn resten av tiden eller skicka sina barn till någon friskola ska det finnas möjlighet till det så länge barnen lär sig det de ska. På detta sätt har man möjlighet att följa upp att barnen i diverse alternativa skolformer lär sig vad de ska och samtidigt få möjligheten att tillföra undervisning och gemensamma aktiviteter som dessa barn annars riskerar att missa.

En dag i veckan är enligt min bedömning tillräckligt för att säkerställa att alla barn får en allsidig undervisning samtidigt som det inte inskränker våra mänskliga rättigheter mer än nödvändigt. Religionsfrihet utan större möjligheter till hjärntvätt kanske man skulle kunna kalla det.

Min åsikt när det gäller det ekonomiska är att visst stöd i form av läroböcker och annat undervisningsmaterial borde ges. Förslagsvis via den statliga/kommunala skola som varje elev skulle vara kopplad till. Möjlighet att delta i mer än den obligatoriska dagen borde också finnas. Exempelvis friluftsdagar, skolmaten eller vissa lektioner/ämnen där passande kompetens saknas på annat håll.

Ett annat kanske mer realistiskt alternativ vore att vi i den kristna församlingen utvecklade någon typ av "komplementundervisning" med det som vi anser vara problematiskt eller fattas i den vanliga skolan. Till detta alternativ räknar jag med att återkomma så småningom. Kristna friskolor är ju under ständig attack verkar det som.


*. Med vänsterpartier menas här S, V, Sd och, till viss del, Fp.

Länkar som passar till ämnet:

http://hemundervisning.nu/

Ekuriren

tisdag 20 april 2010

"Förr var alla religiösa men nu vet vi bättre"

Vi kallar oss toleranta och anser oss ge en allsidig och saklig bild av andlighet och religion i det svenska samhället i allmänhet och i skolans värld i synnerhet. Full religionsfrihet råder och du får tro på precis vad du vill påstås det.

Problemet är bara att det inte är helt sant. Denna "tolerans" bottnar alltsomoftast i ett avgrundsdjupt förakt för allt religiöst utom den (nästan) statligt på bjudna ateismen. I stort sett all "religionsundervisning" och "tolerans" som jag stött på i svenska skolsystemet utgår från att all religion är lika fel och du får välja att tro på något om det "funkar" eller "känns rätt" för just dig.

Någon objektiv sanning vill man verkligen inte kännas vid. Utom möjligtvis någon flummig formulering om alla människors lika värde eller något ditåt. Hur mycket religion samhället kan tolerera är en fråga som ibland kommer upp till diskussion, men i allmänhet verkar grundregeln gälla att kyrkan och andra religiösa organisationer får hållas bara de inte utgör något hot mot den vanliga ateistisk-sekulära ordningen.

En kyrka som vågade utmana sekularisterna i det svenska samhället mer än alla andra kyrkor tillsammans var stiftelsen Livets Ord i Uppsala. Därför är det inte konstigt att DN publicerar en artikel om Per Kornhall som efter 17 år som medlem kom till insikt om "sanningen". För "sanningen" enligt artikelförfattaren är tydligen något som han "vet" att Livets Ord inte står för.

Jag vill inte här försvara de tokigheter och fel som begåtts i uppsalaförsamlingens namn, men då jag har haft viss inblick i hur det kunde gå till och hur det resonerades i de kretsarna så lägger jag inte så stor vikt vid vad DN och Kornhall påstår i frågan. Deras "kortfakta" ger en tämligen missvisande bild av församlingen/stiftelsen.

Men det som Korhall häver ur sig om religiösa friskolor är värt att återkomma till. Avser att posta något om det ämnet innan månadsskiftet. Om Livets Ord och Ulf Ekman har jag också lovat att återkomma till här på bloggen, men det blir nog nästa månad.


Efterlysning:
Vet någon mer om "föreningen Livets ord i Uppsala" och mellan vilka år den hade verksamhet?

Om titlar och ledarsyn inom svensk pingströrelse

Dagen skriver återigen om det "nya" med delat föreståndarskap i pingstförsamlingen här i Eskilstuna. Trots att jag är både medlem och innehar något av en förtroendepost i församlingen har jag ytterst svårt att se vilken praktisk skillnad denna nyordning har mot den tidigare där vi hade en föreståndare, en predikant och en omsorgspastor. Vi har med andra ord haft (minst) tre pastorer redan tidigare och vad jag kan se är rollerna nästan desamma då som nu.

Det har dock skymtat fram en del synsätt just på titlar och ledarsyn under de år som denna "föreståndarfråga" har bearbetats som jag funderat lite över och som likt troll behöver dras fram i ljuset. I Bibelns ljus tenderar de flesta "tanketroll" att spricka tämligen omgående.

Eftersom "föreståndarfrågan" under samma tid varit högaktuell även i min "andra" hemförsamling i Hallstahammar så kommer en del tankar även från det hållet. I Hallstahammar har de dock motsatt "problem", nämligen ingen föreståndare alls.

"Pastor vs. Föreståndare"
Det första vi måste reda ut är vad vi egentligen menar med de titlar som används. Som frikyrkokristna förutsätter jag att vi försöker bygga församlingsgemenskap med Nya testamentet som grund och då förefaller det sig vara nödvändigt att kolla upp några korta versar:

"Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod."
(Apistlagärningarna 20:28)

"Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet av sin tro; har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt till lärare, så akte han på sitt lärarkall; är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta; den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som övar barmhärtighet, han göre det med glädje." (Romarbrevet 12:6-8)

"Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana eder. Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de utföra. Hållen frid inbördes. Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var man." (1Thess 5:12-14)

Då "pastor" är det grekiska ordet för "herde" så kan vi här klart se att begreppen "pastor" och föreståndare överlappar varandra betänkligt. I praktiken verkar frikyrkosverige numera kalla nästan alla anställda inom kyrkans väggar som åtminstone till viss del har annat än rent materiella/administrativa arbetsuppgifter för "pastorer". För att i en sådan miljö skapa en pyramidliknande ledarstruktur så har man fått reservera titeln "föreståndare" för den person som sitter högst upp.

Det kan tolkas som att vi nu är på väg att "platta till" synen på församlingens ledartopp något genom att dela upp det formella ansvaret mellan några av församlingens pastorer. Vad vi väljer för titlar åt varandra är mig tämligen likgiltigt. Det är funktionen som har betydelse.

Styrelse vs. Äldstekår/församlingsledning
Denna punkt brukar till min stora förvåning kunna vara lite halvkrånglig att reda ut. Problemet grundar sig ofta i att vi försöker bygga församling efter två olika mönsterbilder som egentligen inte är helt förenliga med varandra.

Den ena är den juridiska modell som fastställer att en svensk pingstkyrka är en "allmännyttig idéell förening", vilket medför många juridiska fördelar gentemot andra alternativa organisationsformer. Enligt denna modell ska församlingen ledas av en styrelse som i demokratisk ordning ska väljas på församlingens ordinarie års- eller administrationsmöten. Formellt ska alla medlemmar kunna vara valbara till denna styrelse.

Mot detta står den bibliska mönsterbilden som vi ofta försökt att plocka direkt från apostlagärningarna. Enligt denna är det Gud som utväljer ledare för sin församling. Ofta kallar vi detta "andliga" ledarskap för "äldstekår" eller något ditåt.

Jag minns när jag för första gången läste igenom stadgarna för pingstförsamlingen i Hallstahammar och då kunde konstatera att styrelsen enligt dessa bestod av församlingens äldste och diakoner. Samtidigt så skulle val av styrelse ske varje årsmöte i demokratisk ordning. Och ordförande var självfallet pastorn/föreståndaren.

En övertydlig kompromiss mellan två delvis oförenliga strukturer enligt min ringa mening.

Riskerna med två maktstrukturer i samma organisation

Som jag förstått det har vi i Eskilstuna pingst väldigt många olika begrepp och titlar som signalerar ledning, ansvar och "makt". Det finns styrelse, församlingsledning, äldste, föreståndare, ordförande och diverse andra begrepp som florerar utan att ens alla i församlingsledningen verkar ha riktig koll på allt. Oavsett vilka begrepp vi använder så kan de delas upp i de två modeller som jag redogjort för ovan. Föreningsmodellen med ordföranden som ledare av en styrelse och den förhoppningsvis mer nytestamentliga ledningsmodellen med pastor/föreståndare/biskop som ledare i en krets av äldste/diakoner.

När allt är som det ska kanske dessa två grupper till stor del överlappar varandra, men förstår man inte den inneboende konflikten mellan de två strukturerna kan man råka ut för allvarliga problem. Och skapa en massa konflikter helt i onödan.

I detta fall anser jag att dispyterna kring föreståndarfrågan till viss del handlar om just sammanblandningen mellan ordförande- och föreståndarrollerna. Jag hade, ur ett juridiskt perspektiv, blivit bra mycket mera orolig om vi haft ett tredelat ordförandeskap utan inbördes rangordning. Det skulle verkligen inte fungera bra.

Guds församling eller religiös förening?
Som ni kanske förstått vid det här laget så är jag långt ifrån övertygad att Gud skulle bygga sin församling och kalla dess ledare efter den svenska föreningsmodellen. Det är på många ställen helt uppenbart att församlingens verkliga ledare delvis befinner sig vid sidan av alla formella positioner vi människor strukturerat upp. Detta borde inte vara ett problem så länge församlingen sjuder av andligt liv, men ifall vi börjar lägga för stor vikt vid formella strukturer kan det uppstå stora problem.

Samtidigt brukar det inte saknas behov av förmaning, tillrättavisning och vad som förr kallades "församlingstukt", men i en fungerande kristen gemenskap brukar många av dessa delar kunna lösa sig på ett förhållandevis bra sätt. Oavsett om det är pastorn eller söndagsskoleeleven som är i behov av korrigering.

lördag 17 april 2010

Har Hörnmark missuppfattat svensk demokrati?

Blev ganska förvånad när jag läste i Dagen att Hörnmark kallats in till vår lilla dispyt här i Eskilstuna. Vad som fångade mitt intresse var dock främst ett citat som, ifall det är korrekt återgivet, avslöjar en så grav okunskap hos sveriges främsta pingstledare att jag nästan får lust att ta till "laestadianska formuleringar".

Det är mig veterligen upp till församlingen att besluta om vem som ska vara mötesordförande. Styrelsen kan föreslå en viss kandidat, men omröstningen måste ske i mötet.

Är ordningen annorlunda så kan inte jag se att vi fortfarande är organiserade som en "allmännyttig idéell förening" utan att vi smygvägen omvandlats till ett antidemokratiskt samfundssytem helt olik den svenska demokratiska modell som nästan alla typiska frikyrkor omfattar.

måndag 12 april 2010

I människor, varen icke så religiösa...

Ordet "religiös" har fått en ganska negativ klang. Frågan är om det någonsin ansetts som något positivt. Det ansågs ju inte som smickrande när Paulus började sitt välkända tal till grekerna i Athen med orden:

"Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa." (Apg 17:22b, Folkbibelns översättning)

Eftersom jag betecknar mig själv som "kristen fundamentalist och före detta fanatiker", så förstår ni säkert att följande text inte ska tolkas som en uppgörelse med allt vad tro eller religion heter utan snarare den vidskepelse och de tokigheter som verkar florera i väldigt många sammanhang. Även inom kyrkans värld. Jag ska ta några högaktuella exempel från några olika sammanhang. Eftersom jag är pingstvän börjar jag på min egen hemmaplan.

Exempel nummer ett - "slagrutan".

För några år sedan besökte jag och mina föräldrar Västerås bibelforum där teol.dr Seth Erlandsson höll ett kort föredrag om vidskepelse och avgudadyrkan. Det kan hända att jag misstar mig, men vad jag minns citerade Seth en mängd bibelställen om det tokiga att vända sig till tomma avgudar och det är inte vidare orimligt att han faktiskt citerade Hosea 4:12:

"Mitt folk frågar sin avgudabild av trä till råds och hämtar svar från sin stav, ty en otuktsande har fört dem vilse, så att de bedriver otukt och överger sin Gud."

Alla var rörande överens i frågan under det efterföljande fikat ända tills någon av mina föräldrar nämnde det i många frikyrkliga kretsar så brännbara ordet "slagruta". Då hände det något. En man sade att den fungerar och att han själv testat. En annan kallade slagrutan för en Guds gåva och Seth själv satt och smålog lite åt den något upprörda stämningen som följde. Om det är någon nutida sedvänja som kan inräknas i att "hämta svar från sin stav" måste det väl ändå vara att gå med slagruta.

(Många av föredragen finns publicerade på deras webbsida, men jag hittar inte det aktuella föredraget just nu. )

När min far tog upp samma ämne bland en grupp något äldre pingstvänner vart reaktionen nästan ännu starkare. Att tala illa om slagrutetro verkar i vissa frikyrkliga sammanhang vara värre än att antyda tvivel om treenighetens bibliska legitimitet.

Exempel nummer två - debatten kring "Charta Oecumenica"
Detta dokument har sannolikt gått de flesta frikyrkokristna i landet fullstandigt förbi, men det har ändå undertecknats av de flesta av sveriges samfundsledare. Texten är, som namnet antyder, en vägkarta för enhet och innehåller många fina formuleringar och fraser, men samtidigt finns där tillräckligt för att många kristna ska avfärda det som ett djävulskt sätt att binda kyrkan i falsk ekumenik. Jag är som ni kanske förstår inte odelat positiv till detta dokument utan anar att kritikerna kan ha helt rätt i många av sina misstankar och varningar, men det är inte det jag vill lyfta fram här.

Det jag verkligen inte kan förlika mig med är en del av kritikernas, enligt mig, synnerligen förvirrade argumentation att jag som pingstvän på något mystiskt/andligt sätt är "bunden" av detta kyrkliga dokument eftersom en representant för Pingst-FFS tydligen skrivit på.

Om det bara var människor med bakgrund i de strikt hierarkiskt uppbyggda kyrkosamfunden stått för kritiken hade väl varit en sak, men nu verkar det vara människor från pingst-karismatiskt håll som skriker starkast. De om några borde ju ha fattat att vi pingstvänner inte lyder under någon påve i Stockholm. Vi ansvarar direkt inför vår Gud, skaparen av allt.

Jag har ännu inte hört någon enda medlem i en svensk pingstförsamling som anser sig vara "bunden" av detta dokument. Länk till dokumentet ifråga: http://www.skr.org/download/18.a791285116833497ab800015122/charta_oecumenica.pdf

Exempel nummer tre - "rör inte HERRENS smorde".
Ok, ännu ett exempel taget från mer hierarkiska sammanhang. Alla sektliknande sammanhang brukar försvara sina stora ledare med liknande fraser. Lennart Jareteg har redan rett ut detta tillräckligt väl på www.bibelfokus.se .

Observera att denna kritik riktar sig minst lika mycket mot påvekyrkan och MFS som mot trosrörelsen.

Misstänker att jag får anledning att återknyta till änmet så småningom. Utifrån min tämligen reformerta syn på "sakramenten" så hade jag kunnat drämma till med storsläggan även mot de sk "traditionella samfunden", men jag föredrar att sopa i egna fållan först. Dagen har dock publicerat en bra insändare som anknyter till ämnet.