torsdag 10 juni 2010

Har ni väckelse eller?

Tidningen Dagen rapporterar om ett "trendbrott" inom den svenska pingströrelsen - vi har ökat med fyra(!) medlemmar under 2009. För de som under flera år vant sig vid vikande medlemsantal kan det visserligen vara glädjande att det inte registrerats en minskning under föregående år, men läget är fortsatt allvarligt. För att belysa detta ska jag ta upp ett rykande färskt exempel från min egen omgivning.

Under den senaste veckan har pingstkyrkan i Eskilstuna haft uppe den "klassiska" frågan om hur vi ska förändra gudstjänsterna. Idén om att kanske ha två olika söndagsmöten med samma predikan men olika sång- och musikstil har lagts fram. Kanske är samtalet till viss del framtvingat av det faktum att västeråsförsamlingen Lifecenter planerar att starta en utpost i staden, men det är långt ifrån enda anledningen.

Jag tycker det känns lite som "bodelning under pågående äktenskap" att dela upp söndagsmötena av en så dålig anledning som valet av musikstil. Om det hade varit tal om språkskillnader eller stora kulturella skiljelinjer, som att några exempelvis ville samlas på lördagen istället, så skulle jag haft viss förståelse för det. Likaså om kyrksalen inte räckt till för alla mötesbesökare.

Dessutom har vi ju redan finska, franska och spanska möten, samt ungdomsmöten på lördagar.

Vad som däremot behöver göras i församlingen är att aktivt verka för fungerande smågrupper där församlingens medlemmar, och andra, kan vara församling på riktigt. Man får kalla det GEM-grupper, cellgrupper, böneringar eller vadhelst man vill, men jag tror mycket av församlingens framtid är beroende av att vi medlemmar har gemenskap med varandra även utanför kyrkväggarna och där tror jag att smågrupper är åtminsone en viktig nyckel. I den stora gruppen känner åtminstone jag mig ganska anonym och bortkommen.

När jag på senaste församlingsmötet återigen nämnde hur viktigt det var med smågrupper sade vår ordförande att jag föregick planeringen eftersom de har planer som ska sjösättas under hösten. Skönt att vara med i en församling där det både är högt i tak och saker på G.

Har skrivit mer i ämnet här.

söndag 6 juni 2010

Minnet av fornstora dar - en belastning?

När vi idag påminner oss om det faktum att vi bor i landet Sverige så kan åtminstone inte jag undgå att ägna en tanke åt vart vårt land är på väg.

Att läget är allvarligt torde stå klart för alla som använder sina öron och ögon. Brottslighet och otrygghet har rusat i höjden såpass att man slutat föra viss detaljerad statistik. Polisen hoppas dock på en ganska lugn nationaldag - extremvänsterns olika grupperingar* tros kunna hålla sig relativt lugna för en gångs skull.

Sveriges land har under ca tusen år varit ett land som till viss del präglats av kristen tro. Numera ser vi tecken på att de antikristna krafterna i samhället inte bara skaffat sig stort inflytande utan även verkar ha tillskansat sig ett så stort självförtroende att de med alla maktmedel försöker tvinga kyrkor och samfund att acceptera saker som går helt på tvärs med allt vad kristen tro innebär.

Någon enstaka präst/pastor vägrar ställa upp på de värsta tokigheterna, men annars råder en skrämmande tystnad. Man vill ju inte riskera sina ekonomiska eller juridiska privilegier.

Men samtidigt som stora delar av Sveriges elit verkar skämmas för den historiska grund vårt land och vår kultur vilar på så faller en stor skugga över de bland oss som fortfarande på allvar bekänner oss som kristna. Hur kan det ha gått så snett att många som vuxit upp med kristna föräldrar inte längre är med på vägen? Hur kan stora delar av Sveriges kristenhet bestå av människor som, när det kommer till kritan, tycks resonera och debattera som om de vore ateister?

Kärnan av det kristna budskapet kommer alltför sällan fram.

*: Med "extremvänster" menas här grupper som AFA, NSF och andra helt världsfrånvända socialistiska grupperingar.

torsdag 3 juni 2010

Jag är en kristen och vill det vara

Under en lunch i förra veckan råkade jag sätta mig bredvid en ateist som när han hörde att jag var kristen blev oerhört förvånad över att jag som studerad kunde tro på Gud. Jag tyckte mig klara hans frågor ganska bra, även om det var tydligt att våra helt olika utgångspunkter skapade en viss spänning.

Det är lite kul vilka argument som kommer fram från de ungdomar idag som läst tagit intryck av ateister som Sam Harris och Richard Dawkins. Argumenten känns igen från litteraturen om man så säger. Ofta går argumentationen ut på att redan från början försöka få meningsmotståndaren att acceptera några bedrägliga/felaktiga premisser. När han/hon väl fastnat på kroken är det bara att hala in. Är man inte på sin vakt kan det vara väldigt lätt att gå i den fällan.

Ett av de nutida ateisternas favoritknep har att göra med hur vi ser på andra religioner runt klotet. De försöker få oss att hålla med dem i påståendet att samtliga andra religioner är falska och att alla andra "gudar" är människopåhitt. Att vi helt enkelt tycker precis som dem om alla andra religioner än vår egen och att vi alltså förstår hur de ser på samtliga religioner, inklusive kristen tro.

En del kristna kanske har svårt att se problemet i detta resonemang och det kan jag i viss mån förstå, men ifall man på allvar utgår från den historieskrivning som grundar sig i Bibeln så borde det klarna för de flesta. Utifrån den judisk-kristna (bibliska) historiesynen så är det helt naturligt att de flesta kulturer/religioner runt klotet har spår av den gemensamma historia som vi alla delar. Förstår vi detta kan vi lättare nå människor med det glada budskapet. Och det är dessutom i högsta grad något bibliskt över det hela. Paulus hänvisade till altaret som var tillägnat "en okänd gud" i sitt kända tal i Athen. Sannolikt var även vissa av GT:s beskrivningar av Gud JHVH som, bland annat, en "förtärande eld" väl gångbara inom den dåtida persiska kulturen/religionen.

Berättelserna om Guden "IO" är också ett tydligt exempel på en möjlig anknytningspunkt för att nå fram till människor boende på andra sidan av vår jord.

Nedan återger jag texten till en sång som Josef Grytzell skrev 1892.

Jag är en kristen och vill det vara
Tills sol och måne ej skiftar mer
Jag är en kristen, du hör mig svara
Om hela världen mig ock beler
Jag är en kristen å hjärtats vägnar
Jag älskar Kristus, det är mitt skäl
Min första kärlek jag honom ägnar,
Han är det värd, ty han frälst min själ

Jag är en kristen, o kärleksunder
Att syndaslaven blev frälst av nåd
Jag är en kristen trots mänskofunder
Trots alla läror och mänskors råd
Jag är en kristen som går att strida
I Herrens namn emot synd och värld
En ringa stridsman vid jesu sida
Som vinner seger med Andens svärd.

Jag är en kristen, det ordet gäller
Som lösen här på min pilgrimsfärd
Jag är en kristen som färden ställer
Till hemmet där i en bättre värld
Jag är en kristen mitt hemland ligger
Långt ovan jorden, dess sorg och nöd
Där ingen längre om smulor tigger
Ty alla äter av samma bröd

Jag är en kristen, det ordet klingar
I sorgens timmar som skön musik
Det lyfter anden på örnavingar
Till evig vila i himmelrik
Jag är en kristen, och klappar döden
På hjärtedörren med tunga slag
Jag skyndar genast från sorgen, nöden
Till fadershemmet, o sälla dag!