Rom eller Jamnia - ett sökande efter rötter

De senaste decennierna har delar av svensk frikyrklighet uppvisat tecken på viss andlig rotlöshet. Vi tycker oss sakna traditioner, struktur och historia. Utifrån detta har det ritats upp flera möjliga vägar framåt. Det är två av dessa jag anspelar på i rubriken.


Bakgrund
Under trycket från det sekulära och antikristliga samhället har många upptäckt att skillnaden mellan olika kyrkotraditioner kanske inte alltid utesluter samarbete då vi strävar åt samma mål. Vi kanske rentav lära oss något av varandra och känna av en "Andens enhet" även om vi rent organisatoriskt och historiskt befinner oss ganska långt ifrån varandra. Många är glada åt inriktningen.

Detta kanske inte låter så kontroversiellt, men man får då ha i åtanke att det för bara för ca tjugo år sedan var vanligt att det, åtminstone inom pingst, maranata och trosrörelsen, var vanligt att måla ut påveämbetet som antikrist och RKK som "den stor skökan". Rapporterna om ortodoxa präster och biskopar som med kraft motarbetade mission och evangelisation i östblocket som då öppnades upp var också väl kända på den tiden.


"Den nya ekumeniken"
Men sedan så hände något. Peter Halldorf, välkänd pastor inom pingströrelsen, började undervisa pingstfolket om kyrkofäder med viss dragning åt den ortodoxa traditionen. Hans böcker har fått stor spridning. I samma veva Skriver pingstpastorn Sten-Gunnar Hedin "Jesusmanifest" tillsammans med den katolske biskopen Anders Arborelius.

Ulf Ekman verkar av allt att döma ha omvärderat sin syn på "de traditionella kyrkorna" kraftigt under sina år i Israel. På senare tid har högt ansedda katoliker predikat på Livets Ord i Uppsala och Ulf Ekman har predikat på en del katolska konferenser.

Detta kallas av många för "den nya ekumeniken".

"Rom eller Jerusalem?"
Parallellt med detta går ett spår i riktning mot vad som kallas "de hebreiska rötterna". Den rörelsens anhängare vill inte bara gå tillbaka till kyrkofäderna och apostlagärningarnas tidsepok utan kastar sig hellre rakt in i det de kallar för "biblisk judendom". Oftast verkar det även här främst handla om rotsökande pingstvänner och människor från trosrörelsen.

Bland människor i den senare kategorin har man med kraft varnat för detta samröre med framförallt kyrkan i Rom. Man frågar sig vart tåget är på väg och om alla vanliga kristna är medvetna om färdriktningen. Vanligt är att man målar upp en motsättning mellan Rom och Jerusalem. Lars Enarsson har haft en hel miniserie med den titeln som går att ladda ner gratis här.

En oväntad vändning?
Under det senaste året har det dock uppdagats en del som fått mig att tveka om huruvida den frågeställningen är helt adekvat för den situation som nu kommit i ljuset. Är rädslan för tåget mot Rom verkligen välgrundad? Har bussen mot Jerusalem i själva verket Jamnia/Javne som slutdestination? (Jackie Jakubowski har en artikel i Dagen om varför Javne är så viktigt för den nutida judendomen här.)

Ulf Ekman aviserade på sin nyårspredikan för lite mer än ett år sedan att det under 2009 skulle framkomma nyheter som skulle generera mycket tjatter i bloggosfären. Förväntningarna var stora, men inget verkade komma från församllingen i Uppsala. Andreas Glandberger har formulerat det hela på ett överlag ok sätt.

En del bloggare som under de senaste åren väsnats mycket i frågan skulle kunna tolka nuvarande läget som en delseger, men hur nära verkligheten detta ligger kan jag inte uttala mig om. Säkert är dock att om inte deras många varningar var falskt alarm så verkar tåget mt Rom vara "inställt på grund av rådande väderlek". Det har gått rykten om att en ersättningsbuss är på väg, men man kan aldrig vara säker på den punkten.

Avslutande ord
Detta inlägg blev något kryptiskt, men det blir lätt så i dessa förvirringens tidevarv ifall man inte ska vara för vass. Om det är något ni vill att jag ska förtydliga finns kommentarsfunktionen nedan. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som inte bidrar något till samtalet.