Waldenström och Laestadius behöver varandra!

Med jämna mellanrum brukar den påstådda konflikten mellan "lag" och "nåd" göra sig gällande i den kyrkliga debatten. Egentligen är det ganska dåliga termer i sammanhanget, så jag ska istället försöka karakterisera två ytterlighetspositioner utifrån vad ett par stora profiler inom svensk kyrkohistoria gjort sig kända för.

Lars Levi Laestadius gjorde sig känd för sina skarpa ord om synd och orättfärdighet och att han vågade använda liknande språk i kyrkan som människor var vana att använda sinsimellan ute i vardagen. "Lagen dundrade från Sinai berg." Så beskrev Laestadius själv sin egen predikotjänst. Han gick hårt åt både synd och orättfärdighet i kyrka och samhälle.

Paul Peter Waldenström har å sin sida gått till historien känd för att förespråka vad som kallas en "subjektiv" försoningslära. Jag har ännu inte förstått vad som skulle vara totalt obiblisk med denna vinkel på försoningen som poängterar att Gud, genom Jesus, skulle vara subjektet i försoningen. Det var Gud som tog initiativet. Det var Gud, genom Jesus, som handlade.

Båda dessa hade sina rötter i den lutherska läran och jag anser att båda reagerade på ett ganska relevant sätt mot de oegentligheter som de upplevde i sina sammanhang. Problemen kommer sedan då respektive grupps anhängare

Nedan försöker jag karaktärisera den nuvarande debattens två extremer som jag anser det befogat att varna för. Vill dock påpeka att hela denna debatt sker med och mellan för mig tämligen okända personer. Jag har inte stort mer än text att grunda mina bedömningar på.

Både "kärlekslöst lagivrande" och "kärleksfull laglöshet" vågar jag avfärda som totalt antibibliska hållningar. Jag vill inte döma ut en viss grupp här eftersom jag inte klart kan avgöra andra människors relation till den Evige (Gud). Bara Han rannsakar hjärtan och njurar.

"Kärlekslöst lagivrande" tycker jag mig ana spår av i vissa kretsar som i denna debatt kallas "judaiserande". Ett konkret exempel jag kan nämna gäller delar av den lista på runt 292 bud som enligt MFS gäller oss hednakristna/inympade. Eftersom jag inte är klar med min genomgång av dessa återkommer jag i den frågan, men redan nu vågar jag hävda att uppstaplandet av buden på det sättet och formuleringarna av dem antyder att man missat det allra viktigaste - själva kärnpunkten i evangeliet har kommit i skymundan!

"Kärleksfull laglöshet" kan, vilket många påpekat, anses utgöra en anomali. Kärleken uppfyller ju lagen. Hela lagen och profeterna kan ju sammanfattas i det dubbla kärleksbudet. Ändå varnas det kraftigt, och det ibland med rätta, för denna ståndpunkt som logiskt sett borde vara omöjlig. Ofta bottnar problemet här i att kärleksbegreppet relativiserats eller bara blivit en läpparnas bekännelse.