Fega frikyrkokristna som inte vill ta ansvar?

För något tiotal år sedan sade en av mina vänner att han inte föredrog att kalla sig själv för pingstvän utan kristen. Jag minns hur jag höll med honom då med tanke på vad vi pingstvänner har för rykte om oss i sverige.

Detta var förvisso långt före både Knutby- och Karismaskandalerna, men det finns en hel del gammal byk som man ofta försökt sopa under mattan istället för verkligen göra upp med. Många av historiens försyndelser har orsakat bitterhet, förhärdat hjärtan och stött bort människor från att hitta en levande tro på Gud. Vid det här laget har dessa konsekvenser redan gått i arv i flera generationer och påverkar oss än idag.

Vidgar vi perspektivet och skärskådar även de övriga kyrkosamfund som finns representerade i vårt land blir tyvärr inte bilden vidare mycket ljusare. Att vi i dessa dagar jagar katoliker med en iver som inte skådats sedan vi 1951 formellt fick religionsfrihet i landet må vara hänt, men de är tyvärr inte ensamma om att vara ute på villospår.

När det gäller historiska referenser från Sverige har jag tidigare här på bloggen rekommenderat Lars Levi Laestadius och hans texter som så fördelaktigt går att hämta hem från http://laestadiustexter.se/ eller http://www.laestadiusarkivet.se/. Kopplat till detta ämne har han skrivit bland annat följande:

Kyrkohistorien visar, att den förföljda Religionen har varit den rätta, men den förföljande Stats Religionen (den Judiska, Hedniska, Påfviska) har varit en falsk Religion, och de förföljandes nitälskan har varit en falsk nitälskan, den har icke varit af Gudi. [...] Inquisitionen tror sig göra Gudi en tjenst dermed, men det är en falsk Gudstjenst. Den rena Evangeliska Läran finns icke hos den förföljande parten, han må höra till hvilken Stats Religion som häldst.

En annan mycket intressant berättelse hämtar jag från den jubileumsbok som Svenska missionsförbundet gav ut då de 1928 firade femtio år. Det är pastor Bodin som berättar hur han som 13-åring frågade en äldre om inte Gud hade någon församling här i världen. Jag saxar direkt från Bodins egen redogörelse:

Jag hade läst i min Bibel att Gud skulle ha en församling på jorden. Var någonstädes fanns den? Kunde det vara Guds församling, som svärjer, super, slåss, lever pajas i all synd och last och som icke tror på Gud? Man hånade och bespottade det namnet och sade: Det finns ingen Gud. Kan det vara Guds församling?

En äldre man som kallades "Fjellsteds-Johannes" fick på ett pedagogiskt sätt förklara för den unge Bodin när han fick frågan om ifall Guds församling fanns i denna tid och i sådant fall var:

Han såg så milt på mig och svarade: "-Jo, nog har Gud en församling på jorden, fastän du icke fått syn på den."
"-Men var finns den?"
"-Jo", sade han "den finns i Holmedal."
"-Det kan jag aldrig tro.
"-Ja, låt oss se, sade den gamle.
"-Du hör ju Kristus till, du min gosse?"
"-Jo, Gud vare tack."
"-Din mor gör det också, är det icke så?"
"-Jo."
"-Också Erik Andersson i Djupadal?"
"-Jaha."
"-Äro ni tillsammans någon gång då?"
"-Så ofta det är oss möjligt, så komma vi tillhopa."
"-Då har ni ju församlingen given, fast den icke består av mer än tre. Men vänta", sade den gamle, "Gud skall föröka församlingen med dem som varda frälsta. Du kanske kan få se det, du."

Hur Bodin beskriver det andliga mörker som låg över åtminstone delar av Sveriges land under senare delen av 1800-talet har åtminstone jag svårt att sätta mig in i. Var inte Sverige ett så kallat "kristet land" på den tiden" Inte var det vidare kristet i den socken där Bodin växte upp åtminstone. "Till kyrkan gick man inte för att höra utan för att träffa kamrater, vänner och grannar och så för att få sig en riktig sup, kyrksupen, när det var slut", enligt Bodin. Och utanför kyrkan tycktes det vara alldeles nattsvart andligt sett.

Problemet i dagens debatt
De olika väckelserörelserna har ofta undvikit alltför belastade eller intetsägande ord och uttryck. Därför fanns det förr inte ett enda pingstkapell som kallades "kyrka" och alla pingstvänner frågade om man var "frälst", ty alla svenskar var ansåg sig vara kristna.

Hade några frireligiösa idag försökt undvika benämningarna "kyrka" och "kristen" av liknande skäl skulle jag sannolikt ha stor förståelse för deras val. Likaså om skälet var att lättare försöka nå de grupper som inte har så väldigt god bild, eller erfarenhet, av oss kristna, exempelvis judar och muslimer.

Men nu verkar problemet sitta djupare. Det verkar inte handla enbart om ord utan snarare en stor mängd lärosatser samt all gemenskap med oss som kristna som dessa verkar vilja avsäga sig. Tar några citat från diskussionen på www.mamres.net.

Signaturen "Tordan" skriver som svar på ett av mina inlägg följande:

Kristendomen är en lång tradition som man kan vilja dra nytta av, men om man gör det, man måste även ta ansvar för dessa förvanskningar och förbrytelser.

När sedan den trefaldige vd:n "Haggaj" återanknyter till debatten så understryker han just det citat från "Tordan" som jag citerat ovan och tillägger:

Så du tror på allvar att du tagit avstånd från RKK? Hur då? Jo, genom att vara med i en pinsgtförsamling som i sin tur är med i en organisation som skrivit avtal med RKK. Grattis, Ludvig!

När jag frågar efter förtydligande om vilka avtal som avses blir jag enbart bemött av en talande tystnad. Förmodligen är det detta som avses, men då jag redan pulveriserat deras favoritargument så håller de nog hellre tyst i frågan. Några seriösa argument verkar de inte ha på lager åtminstone.

Vad som blir tydligt i debatten är att vissa personer med bakgrund i svenska pingstkarismatiska sammanhang betonar med kraft att de INTE är kristna och att de verkar göra det för att därmed inte behöva ta ansvar för vad som genom tiderna gjorts i kristendomens namn.

Vad som också är typiskt i debatten är att samma grupp av individer verkar helt och fullt erkänt påvens överhöghet och Romers-katolska kyrkans anspråk på att vara den enda (rätta) moderskyrkan. Med det perspektivet förstår jag nästan att de inte vill räknas in i den kristna skaran.

Om de tror att de kan smita undan ansvaret för historien genom att förneka den så anser jag de gör fel. De handlar åtminstone inte helt bibliskt med tanke på hur profeterna Mose och Daniel agerade i jämför bara situationer.

Ifall de vill påverka oss "kristna" med de tankar som de är eld och lågor över så är det fruktansvärt otaktiskt att på detta så tydligt sekteristiska sätt ta avstånd från hela kristenheten.

Mycket mer kan skrivas om detta förvirrade ämne, men jag stannar nog där. Kommentera gärna om du har något konstruktivt att tillföra.