På senare tid har det dock gått upp för mig att flertalet människor verkar ha en tendens att försöka skaffa sig en "favoritguru" som de sedan lyssnar till utan att ifrågasätta nämnvärt. Jag ska försöka undvika att ta upp frågan huruvida det är bra att ha en "favoritguru" eller inte denna gång och i stället sikta in mig på en underlighet som detta kan resultera i på sikt. Som utgångspunkt använder jag mig av exempel på färgstarka ledare ur den svenska kyrkohistorien som jag själv räknar bland mina förebilder. De jag främst tänker på är Lars Levi Laestadius, Paul Peter Waldenström och i någon mån Ulf Ekman.
Dessa tre har alla påverkat tusentals kristna runtomkring i norden när det gäller kristen tro och hur en kristen bör vara och leva. De har alla reagerat med kraft mot vad de uppfattat som någon av kyrkosveriges akuta problem/brister. Deras reaktioner var i stor grad befogad och den samtida kritiken var ofta ganska grundlös även om de, liksom alla andra var människor med fel och brister och i behov av korrigering.
Då dett skulle bli alltför omfattande ifall jag skulle innefatta alla tre i samma inlägg begränsar jag mig nedan till Laestadius. Återkommer senare med de andra två.
Lars Levi Laestadius levde och verkade som präst i norra delen av sverige. Ungefär halva hans tid som präst hann förflyta innan han blev vad vi inom frikyrkan skulle kalla "frälst". Såhär beskriver han själv händelsen:
"Om vintern 1844 kom jag till Åsele Lappmark, i egenskap af visitator. Här träffade jag några Läsare, som voro af det mildare slaget; ibland dem var en Lappflicka vid namn Maria, som öppnade hela sitt hjerta för mig, sedan hon hört altartalet. Denna enfaldiga flicka hade erfarenheter i nådens ordning, som jag alldrig hade hört förut. Hon hade vandrat långa vägar, för att söka ljus i mörkret. Under sina vandringar hade hon slutligen kommit till Pastor Brandell i Nora, och när hon för honom öppnade sitt hjerta, så löste han tviflet: hon kom genom honom till den lefvande tron. Och tänkte jag: här är nu en Maria, som sitter vid Jesu fötter. Och nu först tänkte jag, nu ser jag vägen, som leder till lifvet, den har varit fördold till dess jag fick tala med Maria. Hennes enfaldiga berättelse om sina vandringar och erfarenheter gjorde så djupt intryck på mitt hjerta, att det ljusnade äfven för mig; jag fick denna afton, som jag tillbragte i sällskap med Maria, känna en försmak af himmelens glädje. Men Presterna i Åsele kände icke Marias hjerta, och Maria kände äfven, att de icke voro af detta fårahuset. Jag skall komma ihåg den fattiga Maria, så länge jag lefver; och hoppas, att jag träffar henne i en ljusare verld på andra sidan om grafven."
Sen dröjde det inte lång tid innan det började hända saker. Han blev kontroversiell, men av många mycket uppskattad för vad han med Guds hjälp fick vara med och utföra. Allra mest känd är han för sin kamp mot "brännvinsdraken". Man brukar säga att han var mannen som torrlade tornedalen. Kampen mot spriten var var visserligen viktig, men den var inte den enda kampen som Laestadius utkämpade under sin levnad och det vore orättvist att endast fastna vid den. Vad Laestadius främst är känd för är hans vardagliga och enkla språk. Till viss del grovt, vardagligt och vulgärt*, men enligt honom behövdes det lite grova verktyg däruppe i vildmarken. Skulle någon präst/pastor, lärare eller politiker idag tala som han skulle de sannolikt få kicken omedelbums. När Dag Sandahl uttalade sig något vulgärt i höstas minns jag att vissa laestadianer ansåg att han nästan varit för mild i tonen, vilket inga andra av de inblandade höll med om.
Några återkommande uttryck i Laestadius texter är ironiska uttryck som "sanna lutheraner", "dygdiga horor", "nyktra fyllhundar" och "hederliga tjuvar". Om sanna Lutheraner skrev han exempelvis följande:
"Nu tidens äkta Lutheraner anse vanligen köns driftens tillfridsställande för någonting så naturligt, att det icke, ibland de bildade klasserna åtminstone anses för någonting vanhederligt eller förnedrande för en herre man, att kränka en qvinnas ära, i synnerhet om qvinnan hör till det obildade ståndet; hon anses då nästan såsom skapad för att tillfridsställa den bildade mannens djuriska drifter. Detta djuriska lefnads sätt är nu så allmänt och vanligt i den civiliserade verlden, att det icke anses för någon skam eller vanära, för en bildad man, att förföra och förnedra en enfaldig qvinna, och sedan förskjuta henne. Men detta är just ett bevis på den civiliserade verldens moraliska förnedring; ty sjelfva förnuftet säger oss, att en man, som så handlar, har förlorat allt menniskovärde; men uti verldens ögon är han lika hederlig som en Christen." (s 407-408 i Ens ropandes röst i öknen)
Mer om Laestadius kan hittas på www.laestadiustexter.se
Idag verkar laestadianerna vara kända främst för att de påstås sakna gardiner i fönstrena, undviker TV/radio och att de främst håller till i norra Sverige och Finland. Eftersom jag mig veterligen inte träffat någon från den laestadianska rörelsen personligen så vill jag inte vara alltför kategorisk, men för mig tycks det vara som så att de, på gått och ont, hållit fast vid som det var på Laestadius tid och motsatt sig nästan samtliga förändringar, vilket får anses som väldigt typiskt i de sammanhang som vuxit fram runt en stark personlighet.
Jag skriver absolut inte detta för att klanka ner på Laestadius, han är ju en av de som betytt otroligt mycket bland annat för de samer och andra som levde där i norra skandinavien. Det var ju efter mötet med en samisk ung dam som Laestadius blev vad vi i frikyrkliga sammanhang kallar för "frälst".
Hur var det med Gardinerna då? Jo, eftersom det var så fattigt däruppe i norr och de väckta/frälsta människorna hellre prioriterade utbildning och att hjälpa sina medmänniskor så valdes i stort sett all onödig lyx bort. Smycken såldes och gardiner kom antagligen aldrig upp.
*: Ordet Vulgärt gommer från latinets ord för allmän, vanlig, jfr Artemisia vulgaris eller Tanacetum vulgare.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar