Dikt: Julkväll

Klockorna i juletimma
ringa in den sköna kväll,
medan dagens sista strimma
tar farväl av gård och tjäll.
Hemmen smyckas, ljusen tändas
vittnande om julefröjd,
medan blick och tankar vändas
stilla emot löftens höjd.

Än vi tro på allt det rena,
Skaparen i själen lagt,
som förlossa kan allena
världen ur det ondas makt.
Tunga år av kamp och möda,
bittra år av sorg och nöd
aldrig kunnat helt föröda
barnasinnets tro och glöd.

Låt oss glädjas, gamla, unga
i en säll och helig stund,
och den gamla sången sjunga
om ett evigt fridsförbund.
Låt oss fly på sångens vingar
till vår barndoms glada land,
lyssna till det bud, som klingar
ifrån hoppets himlastrand.

Mången glimt som minnet tänder,
stiger upp ur glömskans grus,
medan späda barnahänder
knäppas inför julens ljus.
Som ett svar på bön och fråga
tändes i vårt hjärterum
evighetens helga låga,
julens evangelium.

Adolf Hoffman