Dagens juldikt 15:e december

Greisens seistä stund.

Bilåten u mä hjärtäro
(han int någ ont ju gärt)
gamb greisen star ei steius bo
när duri yppnäs tvärt.
En främnäs kal nå kummar in
sum aldri förr han seit
u greisen undrar ei sitt sinn:
"Vaim kan ha ärndä heit?"

Dei jär en snällar pratu kar.
Han gör si fort bikant,
u därtill han ett snörä har
sum jär leit intressant.
U greisen tyckar: "Dei, minsann,
jär någ till beitä ei".
Han gär så o, för greisar kan
ju ingenting lätt blei.

Men förrän han dei tänkar pa
han snör um trönä fat,
u jär int greis till kunn fosta
hur lains han bärd si at.
U hur han slängar, hur han slar
mä trönä heit u deit,
bleir han int frei, u han fostar
att han bidrägen bleit.

Han tänkar: "Aldri hadd ja trot
att dei var läurarei".
Ör steiu, där han freidfullt bot,
han laidäs undar skrei.
Snart bleir han stanäs bei en bänk
u kännar si reit dum:
"Män anar aldri list u ränk
förr'n dei jär ettarum".

Den främnäs kalen jär int sain;
pa knappt ett augänblick
har greisen fat mot pannus bain
en konstuar mannick.
Ei snörä haldäs säkat tag.
Umkring star mänskar flair.
Han ser a klöbbä, lyft till slag,
u - vait int um si mair.

Adolf Hoffman