Är släkten eller sekten värst?

Juletid är inte bara lugn och frid utan snarare stress, oro och i värsta fall en massa tråkigheter när all släkt för ovanlighetens skull försöker umgås och hålla sams. Jag tror inte min familj är varken bättre eller sämre än många andra när det kommer till den saken.

Eftersom hela min familj består av pingstvänner släpps tack och lov ingen alkohol in på tomten förutom i form av bilbränsle, till skillnad från hur det tyvärr förhåller sig i många andra familjer såhär i juletid.

Släkt och familj är oftast ett stort stöd och en enorm tillgång. Samtidigt kan den vara ens största börda och problem. I de fall släkt/familj håller ihop på vad vi "moderna" svenskar skulle klassa som "klanliknande" kan det gå mycket illa för eventuella individer som avviker från gruppens normer och förväntningar. Vid det här laget borde alla i sverige vara bekanta med begrepp som "balkongflickor" och "hedersmord". Vad de flesta inte har i minnet är att liknande hemskheter var vanligt i "helsvenska" släkter för endast några generationer sedan. Värst verkar det vara bland sk "fint" folk som vill hålla en vacker fasad på plats.

Jag har fått det berättat för mig att min morfars mor begick självmord åtminstone delvis på grund av att hon blev utmobbad ur sin släkt. Och kan ni gissa varför hon blev det? Jo, enligt den information jag fått var orsaken att hon ingick äktenskap med en man som inte kom från en tillräckligt fin släkt. Detta verkar fortfarande vara känsligt i delar av släkten trots att detta hände någon gång i början av 1900-talet. Släktproblemen är överlag tämligen känsliga och något man aktivt försökt hemlighålla.

För en kristen är kyrkan/församlingen i bästa fall att likna vid en stor familj med samma fördelar och risker. I församlingen ställer man upp för varandra. Men även här finns uppenbara problem av ibland väldigt allvarlig art. För er som inte känner till det kan jag nämna att svensk frikyrklighet har en historia med uteslutningssiffror som tycks i det närmaste unik inom kristenheten. En "normal" pingstförsamling hade exempelvis en uteslutningsfrekvens på ett par procent per år under 1930-talet om jag inte minns fel. Även om det säkert fanns starka skäl till en hel del uteslutningar kan jag inte komma ifrån slutsatsen att många människor behandlades väldigt illa och en bitterhet uppstod som i många all gått i arv till de berördas barn och barnbarn.

En del verkar hoppas på att tiden ska läka alla sår, men som jag förstår det har vi här att göra med en av svensk frikyrkorörelsens mest svårlösta problem. Om man försökt göra upp med en del av detta för några decennier sedan skulle det sannolikt gått mycket lättare.

Min farmor blev exempelvis utesluten ur ortens pingstförsamling när hon gifte sig med min farfar. Han var ju inte frälst, bara lika kristen som alla andra i Sverige på den tiden. Sen när farfar blev frälst var farmor välkommen tillbaka in i gemenskapen, men som jag förstått det satte det hon fick gå igenom vissa spår. Exakt kan jag inte veta då hon dog när min far var i tonåren eller något ditåt.

Oavsett om sekten eller släkten i slutändan visar sig vara värst behöver vi människor för att må bra några medmänniskor/vänner som finns där när livet inte bara går i dur. Huruvida de är släkt med en eller inte har mindre betydelse.