onsdag 17 mars 2010

Månadens Buggfix - ändrad vigselordning

Under åren 2005-2007 sände jag och några av mina vänner närradioprogram under rubriken "Veckans Buggfix" där vi på ett lite skämtsamt och ungdomligt vis tog upp en rad olika ämnen som på något vis var kopplade till vår kristna tro. Jag kan väl inte påstå att samtliga program var så noga planerade och strukturerade, men vissa blev, tycker åtminstone jag själv, riktigt bra.

Tanken med programmen då var inte att lägga fram helt färdigberarbetade svar på allt utan att locka både lyssnare och deltagare att tänka till och fundera själva. Bästa programmen var också när vi var flera i studion. Ensam i studion blir det sällan någon givande dialog om man så säger.

Den serie inlägg som jag planerar att publicera här på bloggen under kategorin "Månadens Buggfix" kommer delvis hämta inspiration från det vi diskuterade då i radion eller ämnen som vi kanske skulle ha avhandlat tillsammans om vi inte hade flyttat från Hallstahammar nästan allihop.

De är tänkta att handla om olika problem och konstigheter jag har stött på inom kristenheten och mina tankar runt hur man kanske skulle kunna göra något åt dem. Ett steg mot att försöka åtgärda några de "buggar" som svenk kristenhet i allmänhet och kanske frikyrkan i synnerhet är behäftad med.

Den första buggen att angripa påverkar paketet* "Stabila äktenskap" och är av senaste årens medierapporter att döma "kritisk". Dessutom kan det vara läge att fundera över utformningen av de kyrkliga vigselritualerna nu när vissa samfund planerar att avsäga sig vigselrätten eller kanske kommer fråntas den. När kyrklig vigsel tappar sin juridiska status ökar våra möjligheter att tänka nytt samtidigt som nya utmaningar står för dörren. Innan jag går in på mitt konkreta förslag vill jag teckna en bakrund till varför jag anser detta nödvändigt.

Samtidigt som den sociala acceptansen för skilsmässor ökar har omgivningens stöd till familjer minskat. När kriserna kommer är "de tu" mer ensamma än tidigare. Denna utveckling är kanske en konsekvens av den senaste tidens indivdualisering av samhället, men jag tror också att sekularisering och socialistiskt tänkande kan beskyllas för delansvar. Jag minns fortfarande Gudrun Schyman och hennes "död åt familjen".

Dessutom verkar det som så att all betoning på kärnfamiljen har skalat av mycket av det stöd som den lilla familjen tidigare haft från släkt och omgivning. Även ivriga kärnfamiljsförespråkare verkar ha fastnat i fällan, vilket tidningen Dagen inte är sena att påpeka.

Trots denna utveckling verkar familjeideal som trohet, trygghet och livslång kärlek stå orubbade även om färre och färre tycks hålla ihop livet ut. Idealen finns, men det är inte många som ens på allvar försöker leva upp till dem. Och utan stöd tror jag det är på gränsen till helt omöjligt. Det stödet kunde i de flesta fall vara mycket bättre och här finns möjlighet till en förändring som jag tror kan innebära stora sociala sammhällsvinster på längre sikt.

Mitt förslag handlar om att redan under vigseln lyfta fram det ansvar som släkt och vänner har inför de som ingår äktenskap. Min bestämda åsikt är att sanna vänner ställer upp för varandra och vad vore då bättre än att då när två människor lovar varandra livslång trohet att de närmaste vännerna samtidigt högtidligen lovar att de efter förmåga kommer att finnas där med stöd och hjälp vad som än händer. För mig är det en självklarhet att min väns äkta hälft är också min vän och att jag har en skyldighet att finnas där som ett stöd till dem båda.

Rent praktiskt kan det säkert utformas på olika sätt, men jag tänker mig att man mot slutet av själva vigselgudstjänsten tar tid för att några av de närmaste vännerna kommer fram och kollektivt avger sina vänskapslöften inför Gud, brudpar och församlingen för att sedan medverka i den avslutande förbönen för, och välsignelsen över, brudparet. Jag skulle gärna se att de första raderna i kyrkolokalen reserverades för dem som vill vara med och avge ett sådant löfte. Och jag hoppas att åtminstone en del av de nära anhöriga slipper välja en plats längre bak på grund av detta.

*: Sättet jag formulerar detta på är i viss utsträckning inspirerat av bugghanteringen i vissa mjukvaruprojekt.

Lade också in idén på Gemensamstyrka.se då jag anser att den platsar inom deras grundtankar. Klicka på länken och rösta på min idé om ni tycker förslaget är bra.

Twingly-länkar:
Dagen-1, Dagen-2

3 kommentarer:

  1. Ja du, Gudrun Schyman är inte bara kommunist utan också feminist och dessa ser äktenskapet mellan man och kvinna som ett föråldrat sätt att bilda familj och något som ”befäster de traditionella könsrollerna och patriarkatet”. Tyvärr har denna synsätt slagit rot i samhället, men vad kan vi vänta oss i ett samhälle som har styrts av socialister i ca 75 år av senaste 100.

    Behöver jag nämna att samma grupp inte alls motsätter sig homoäktenskap. Enl deras logik så befäster inte dessa några traditionella könsroller (av naturliga skäl - homoäktenskap är inte precis en gammal tradition).

    Ytterligare ett ”tyvärr” är att de liberala politiska krafterna har tagit efter. Det vänsterliberaler skattar högst är frihet och de ser det traditionella äktenskapet med krav på lojalitet och trohet som frihetsinskränkande. Vänsterliberaler applåderar människor som ”frigör sig” från allt vad traditioner och samlevnadsregler heter till förmån för sitt personliga nöjes skull.

    Så ser det ut idag.

    Själv har jag på senare tid börjat fundera mycket kring miljön i vilken våra ungdomar fostras, under sin uppväxt. Och då tänker jag inte bara på hemmet utan allt de träffar på utanför hemmet, i skolan, på tv, på Internet, osv. Inte lär de sig precis meningen med äktenskapet, vikten av att vara lojala mot och trogna sin partner, vikten av att ta ansvar för sina närmaste, att vara hänsynsfulla och försiktiga i sökandet efter kärleken. Du vet vad ungdomarna lär sig istället. Och så var det redan på min tid, på 60-talet då jag var i tonåren. Det var väl då det började egentligen - förfallet.

    Så länge våra barn föds och växer upp i denna demoraliserande miljö har äktenskap och sunda relationer inte en chans. Än så länge klarar vi oss på att många låter förnuftet råda över begäret och egoismen, men jag tror att det bara är en tidsfråga innan dessa är i klar minoritet. Och som bekant har även de kristna samfunden smittats av samma sjuka.

    Vi kan inte göra något annat än påpeka detta samt be till Gud. Antingen inser våra politiker att utvecklingen är på fel spår och ändrar livsmiljön för människorna - framför allt för ungdomen, som ju formas i denna miljö - eller så fördjupas förfallet. Låt oss hoppas på det första.

    SvaraRadera
  2. Att jag nämnde Gudrun vid namn var främst på grund av minnen från den demonstration till stöd för familjen som Schymans "talibantal" provocerade fram. Det var enda gången min familj träffat henne på nära håll. Och tredje gången jag gick med i ett demonstrationståg.

    Att samhället i stort, enligt vår uppfattning, verkar vara på fel väg gör dock inte att vi kristna bör vara passiva. Jag tror vi har ett ansvar att göra skillnad där vi kan - inom vår grupp i första hand.

    Att den politiska vägen tvinga på moralen på folk fungerar inte, men det är fruktansvärt effektivt med riktigt goda förebilder. Kyrkan borde sträva efter att vara det ljus och salt i världen som det var tänkt.

    SvaraRadera
  3. Nej, lagstifta mot skilsmässa kan det aldrig bli frågan om. Ej heller använda några politiska tvångsmedel för att höja moralen i samhället. Men faktum kvarstår att antalet skilsmässor, och numera separationer i samboförhållanden, har ökat markant på 60 år, medan lagen inte har förändrats. Fenomenet har alltså ganska lite med lagstiftningen att göra. Det är det förändrade samhällsklimatet och den liberala attityden till äktenskap och samvaro som har förändrats - till det sämre.

    Vi, som troende kristna kan, inte betrakta detta passivt och begränsa vårt engagemang till vår närmaste krets. Samhällsklimatet påverkar dem ännu starkare. Dagens föräldrar har litet inflyttande på sina barn, speciellt när de kommer upp i tonåren. Världen utanför är mycket starkare och lockar med löften om omedelbar lycka och tillfredställelse samt förnekar den eviga lyckan. Det handlar om framtiden för vara barn, barnbarn, deras barn, etc.

    Egentligen kan vi inte passivt se på en samhällsförändring som så klart strider mot Guds vilja med oss människor. Vi har ett samhällsansvar också, annars sviker vi vår Gud. Alla vi längtar efter Jesu Kristi återkomst men det kan dröja länge till.

    Människor har sedan Moses tog emot Lagen kämpat mot otukt och annat ont. Köttet kan vara svagt, så att många svaga i sin tro har förlorat kampen, men aldrig har otukt blivit normaliserat och accepterat i samhället som nu. Det kan inte ligga någon annan kraft bakom än den onde. Vår plikt är att hålla fast vid Guds påbud och bekämpa den onde - med de medel som rikets lagar tillåter, givetvis.

    SvaraRadera