onsdag 31 mars 2010

Lagen om tankens masströghet del 1 - Laestadius

De som känner mig vet att jag inte precis kan anklagas för att till 100% följa eller hålla med någon nu levande människa. Det betyder inte att jag saknar förebilder här i livet eller att varje tanke som korsar min hjärna eller åsikt jag står för på något vis måste vara unik. Jag har har ofta många som tycker likadant som mig i enskilda frågor. Tar vi hela paketet i beaktande känner jag mig dock ganska unik.

På senare tid har det dock gått upp för mig att flertalet människor verkar ha en tendens att försöka skaffa sig en "favoritguru" som de sedan lyssnar till utan att ifrågasätta nämnvärt. Jag ska försöka undvika att ta upp frågan huruvida det är bra att ha en "favoritguru" eller inte denna gång och i stället sikta in mig på en underlighet som detta kan resultera i på sikt. Som utgångspunkt använder jag mig av exempel på färgstarka ledare ur den svenska kyrkohistorien som jag själv räknar bland mina förebilder. De jag främst tänker på är Lars Levi Laestadius, Paul Peter Waldenström och i någon mån Ulf Ekman.

Dessa tre har alla påverkat tusentals kristna runtomkring i norden när det gäller kristen tro och hur en kristen bör vara och leva. De har alla reagerat med kraft mot vad de uppfattat som någon av kyrkosveriges akuta problem/brister. Deras reaktioner var i stor grad befogad och den samtida kritiken var ofta ganska grundlös även om de, liksom alla andra var människor med fel och brister och i behov av korrigering.

Då dett skulle bli alltför omfattande ifall jag skulle innefatta alla tre i samma inlägg begränsar jag mig nedan till Laestadius. Återkommer senare med de andra två.

Lars Levi Laestadius levde och verkade som präst i norra delen av sverige. Ungefär halva hans tid som präst hann förflyta innan han blev vad vi inom frikyrkan skulle kalla "frälst". Såhär beskriver han själv händelsen:

"Om vintern 1844 kom jag till Åsele Lappmark, i egenskap af visitator. Här träffade jag några Läsare, som voro af det mildare slaget; ibland dem var en Lappflicka vid namn Maria, som öppnade hela sitt hjerta för mig, sedan hon hört altartalet. Denna enfaldiga flicka hade erfarenheter i nådens ordning, som jag alldrig hade hört förut. Hon hade vandrat långa vägar, för att söka ljus i mörkret. Under sina vandringar hade hon slutligen kommit till Pastor Brandell i Nora, och när hon för honom öppnade sitt hjerta, så löste han tviflet: hon kom genom honom till den lefvande tron. Och tänkte jag: här är nu en Maria, som sitter vid Jesu fötter. Och nu först tänkte jag, nu ser jag vägen, som leder till lifvet, den har varit fördold till dess jag fick tala med Maria. Hennes enfaldiga berättelse om sina vandringar och erfarenheter gjorde så djupt intryck på mitt hjerta, att det ljusnade äfven för mig; jag fick denna afton, som jag tillbragte i sällskap med Maria, känna en försmak af himmelens glädje. Men Presterna i Åsele kände icke Marias hjerta, och Maria kände äfven, att de icke voro af detta fårahuset. Jag skall komma ihåg den fattiga Maria, så länge jag lefver; och hoppas, att jag träffar henne i en ljusare verld på andra sidan om grafven."
Sen dröjde det inte lång tid innan det började hända saker. Han blev kontroversiell, men av många mycket uppskattad för vad han med Guds hjälp fick vara med och utföra. Allra mest känd är han för sin kamp mot "brännvinsdraken". Man brukar säga att han var mannen som torrlade tornedalen. Kampen mot spriten var var visserligen viktig, men den var inte den enda kampen som Laestadius utkämpade under sin levnad och det vore orättvist att endast fastna vid den. Vad Laestadius främst är känd för är hans vardagliga och enkla språk. Till viss del grovt, vardagligt och vulgärt*, men enligt honom behövdes det lite grova verktyg däruppe i vildmarken. Skulle någon präst/pastor, lärare eller politiker idag tala som han skulle de sannolikt få kicken omedelbums. När Dag Sandahl uttalade sig något vulgärt i höstas minns jag att vissa laestadianer ansåg att han nästan varit för mild i tonen, vilket inga andra av de inblandade höll med om.

Några återkommande uttryck i Laestadius texter är ironiska uttryck som "sanna lutheraner", "dygdiga horor", "nyktra fyllhundar" och "hederliga tjuvar". Om sanna Lutheraner skrev han exempelvis följande:

"Nu tidens äkta Lutheraner anse vanligen köns driftens tillfridsställande för någonting så naturligt, att det icke, ibland de bildade klasserna åtminstone anses för någonting vanhederligt eller förnedrande för en herre man, att kränka en qvinnas ära, i synnerhet om qvinnan hör till det obildade ståndet; hon anses då nästan såsom skapad för att tillfridsställa den bildade mannens djuriska drifter. Detta djuriska lefnads sätt är nu så allmänt och vanligt i den civiliserade verlden, att det icke anses för någon skam eller vanära, för en bildad man, att förföra och förnedra en enfaldig qvinna, och sedan förskjuta henne. Men detta är just ett bevis på den civiliserade verldens moraliska förnedring; ty sjelfva förnuftet säger oss, att en man, som så handlar, har förlorat allt menniskovärde; men uti verldens ögon är han lika hederlig som en Christen." (s 407-408 i Ens ropandes röst i öknen)

Mer om Laestadius kan hittas på www.laestadiustexter.se För att förstå en del av vad han fått betyda för regionen kan man läsa vad Pajala kommun skriver om hans livsgärning.

Idag verkar laestadianerna vara kända främst för att de påstås sakna gardiner i fönstrena, undviker TV/radio och att de främst håller till i norra Sverige och Finland. Eftersom jag mig veterligen inte träffat någon från den laestadianska rörelsen personligen så vill jag inte vara alltför kategorisk, men för mig tycks det vara som så att de, på gått och ont, hållit fast vid som det var på Laestadius tid och motsatt sig nästan samtliga förändringar, vilket får anses som väldigt typiskt i de sammanhang som vuxit fram runt en stark personlighet.

Jag skriver absolut inte detta för att klanka ner på Laestadius, han är ju en av de som betytt otroligt mycket bland annat för de samer och andra som levde där i norra skandinavien. Det var ju efter mötet med en samisk ung dam som Laestadius blev vad vi i frikyrkliga sammanhang kallar för "frälst".

Hur var det med Gardinerna då? Jo, eftersom det var så fattigt däruppe i norr och de väckta/frälsta människorna hellre prioriterade utbildning och att hjälpa sina medmänniskor så valdes i stort sett all onödig lyx bort. Smycken såldes och gardiner kom antagligen aldrig upp.

*: Ordet Vulgärt gommer från latinets ord för allmän, vanlig, jfr Artemisia vulgaris eller Tanacetum vulgare.

onsdag 17 mars 2010

Månadens Buggfix - ändrad vigselordning

Under åren 2005-2007 sände jag och några av mina vänner närradioprogram under rubriken "Veckans Buggfix" där vi på ett lite skämtsamt och ungdomligt vis tog upp en rad olika ämnen som på något vis var kopplade till vår kristna tro. Jag kan väl inte påstå att samtliga program var så noga planerade och strukturerade, men vissa blev, tycker åtminstone jag själv, riktigt bra.

Tanken med programmen då var inte att lägga fram helt färdigberarbetade svar på allt utan att locka både lyssnare och deltagare att tänka till och fundera själva. Bästa programmen var också när vi var flera i studion. Ensam i studion blir det sällan någon givande dialog om man så säger.

Den serie inlägg som jag planerar att publicera här på bloggen under kategorin "Månadens Buggfix" kommer delvis hämta inspiration från det vi diskuterade då i radion eller ämnen som vi kanske skulle ha avhandlat tillsammans om vi inte hade flyttat från Hallstahammar nästan allihop.

De är tänkta att handla om olika problem och konstigheter jag har stött på inom kristenheten och mina tankar runt hur man kanske skulle kunna göra något åt dem. Ett steg mot att försöka åtgärda några de "buggar" som svenk kristenhet i allmänhet och kanske frikyrkan i synnerhet är behäftad med.

Den första buggen att angripa påverkar paketet* "Stabila äktenskap" och är av senaste årens medierapporter att döma "kritisk". Dessutom kan det vara läge att fundera över utformningen av de kyrkliga vigselritualerna nu när vissa samfund planerar att avsäga sig vigselrätten eller kanske kommer fråntas den. När kyrklig vigsel tappar sin juridiska status ökar våra möjligheter att tänka nytt samtidigt som nya utmaningar står för dörren. Innan jag går in på mitt konkreta förslag vill jag teckna en bakrund till varför jag anser detta nödvändigt.

Samtidigt som den sociala acceptansen för skilsmässor ökar har omgivningens stöd till familjer minskat. När kriserna kommer är "de tu" mer ensamma än tidigare. Denna utveckling är kanske en konsekvens av den senaste tidens indivdualisering av samhället, men jag tror också att sekularisering och socialistiskt tänkande kan beskyllas för delansvar. Jag minns fortfarande Gudrun Schyman och hennes "död åt familjen".

Dessutom verkar det som så att all betoning på kärnfamiljen har skalat av mycket av det stöd som den lilla familjen tidigare haft från släkt och omgivning. Även ivriga kärnfamiljsförespråkare verkar ha fastnat i fällan, vilket tidningen Dagen inte är sena att påpeka.

Trots denna utveckling verkar familjeideal som trohet, trygghet och livslång kärlek stå orubbade även om färre och färre tycks hålla ihop livet ut. Idealen finns, men det är inte många som ens på allvar försöker leva upp till dem. Och utan stöd tror jag det är på gränsen till helt omöjligt. Det stödet kunde i de flesta fall vara mycket bättre och här finns möjlighet till en förändring som jag tror kan innebära stora sociala sammhällsvinster på längre sikt.

Mitt förslag handlar om att redan under vigseln lyfta fram det ansvar som släkt och vänner har inför de som ingår äktenskap. Min bestämda åsikt är att sanna vänner ställer upp för varandra och vad vore då bättre än att då när två människor lovar varandra livslång trohet att de närmaste vännerna samtidigt högtidligen lovar att de efter förmåga kommer att finnas där med stöd och hjälp vad som än händer. För mig är det en självklarhet att min väns äkta hälft är också min vän och att jag har en skyldighet att finnas där som ett stöd till dem båda.

Rent praktiskt kan det säkert utformas på olika sätt, men jag tänker mig att man mot slutet av själva vigselgudstjänsten tar tid för att några av de närmaste vännerna kommer fram och kollektivt avger sina vänskapslöften inför Gud, brudpar och församlingen för att sedan medverka i den avslutande förbönen för, och välsignelsen över, brudparet. Jag skulle gärna se att de första raderna i kyrkolokalen reserverades för dem som vill vara med och avge ett sådant löfte. Och jag hoppas att åtminstone en del av de nära anhöriga slipper välja en plats längre bak på grund av detta.

*: Sättet jag formulerar detta på är i viss utsträckning inspirerat av bugghanteringen i vissa mjukvaruprojekt.

Lade också in idén på Gemensamstyrka.se då jag anser att den platsar inom deras grundtankar. Klicka på länken och rösta på min idé om ni tycker förslaget är bra.

Twingly-länkar:
Dagen-1, Dagen-2

Många vackra ord men utan substans

Var på plats och lyssnade på kristdemokraterna när de för några timmar sedan samtalade om gemensamma värden mellan kristna och muslimer och varför alla dessa borde rösta på KD. Som vanligt var det många vackra ord om demokrati och människovärde, men allt kändes väldigt förutsägbart. Några uttalande från eskilstunaimamen Abd al Haqq Kielan kan dock vara värda att notera. Citaten är inte helt exakta då jag inte spelade in tillställningen, men jag är minst lika rätt ute som de andra medierepresentanterna som var på plats.

  • En absolut majoritet av världens muslimer är för demokrati. Det är västvärldens fel att vi inte har demokrati i mellanöstern. (Vilket delvis faktiskt är sant...)
  • När Spanien var muslimskt flydde många homosexuella från övriga Europa just dit för att få leva i större frihet.
  • Ett gott exempel på fredlig samexistens mellan judar, kristna och muslimer var det ottomanska imperiet och det är fel att försöka anklaga turkiet för något som hände innan staten fanns. (Vilket vi tydligen gör om vi erkänner folkmordet på Armenier 1915...)


Det bestående uttrycket är att Abd al Haqq Kielan pekar på den stora skuld som Europa har till dagens situation utan att vi kristna på något sätt vill eller försöker försvara historiska hemskheter begågna av europeer.

Problemet är att (kristna?) europeer inte är skyldiga till alla hemskheter och all orättvisa som existerar inom Islamvärlden, men påtalar man detta brukar det ta "hus i h-e"...

Tidningen Dagen har nu fått ut sin version av tillställningen. Misstänker att övriga politiskt intresserade studenter var i Västerås och träffade Mona Sahlin istället. Hoppas hon fick en gratis toblerone...

söndag 28 februari 2010

Det är valår...

Nu börjar man ana att 2010 är ett valår, även om retoriken känns lika upphetsande som tio år gammal partiledardebatt i repris utan relevant uppföljning. Idéerna är i högre grad "återvunna" än pappret de förmodligen är skrivna på i dagens miljömedvetna(?) samhälle. Jag vill inte tala om vad du bör rösta på utan ange lite varför jag förmodligen inte är villig att rösta på vissa partier.

En av de främsta kriterierna jag har när jag granskar politiska partier är deras syn på de grundläggande demokratiska rättigheterna som yttrande- och tryckfrihet samt religionsfriheten. Har partierna förståelse även för de som tror eller tycker annorlunda än dem?

Som kristen "fundamentalist" så styr förvisso även mina kristna värderingar i stor utsträckning min bedömning av partierna och deras politik. En del menar att det finns sk "kristna" partier i sverige. Jag håller med om att dessa finns, men inflikar samtidigt att de aldrig kommer att komma över promillegränsen.

Men är inte Kd ett ganska "kristet" alternativ undrar då någon. Eller kanske Sd med sitt värnande av den kristna kulturen. För att inte tala om M och deras tidigare så värdekonservativa hållning i många frågor. Eller Mp:s värnande om miljön, vilket verkar sammanfalla med det som vissa "förstått" vara SvK:s huvudbudskap under delar av det gågna året. Eller vänsterns fokus på "solidaritet", även om det egentligen mer tycks handla om illa dold avundsjuka. Kanske Fp är svaret genom sin påstått liberala och fritänkande linje, trots att "liberalism" i våra dagar främst verkar handla om att bryta ner allt vad moral, regler och religion heter så att alla människor ska tvingas bli ateister och individualister "av egen fri vilja"?

Ja ni kanske inser att jag aldrig kommer att kunna rösta på varken V eller Fp i ett riksdagsval, trots att jag kan hålla med dem i en del av hur världen borde vara. När det gäller vägen dit är de tyvärr inte trovärdiga. Detta gäller, så långt jag kan se även S, F! och andra socialistiska rörelser på vänsterkanten som jag bedömer vara farliga för våra demokratiska rättigheter, åtminstone de jag nämnde i andra stycket ovan. Måhända vasst formulerat, men det är så jag uppfattat vänsterpartiernas budskap. Vore bara glad om jag missuppfattat saken.

Men högerpartierna då? (Finns de förresten?) Tja, i svensk politik är det inte alltid så lätt att se någon större skillnad. Som tur är skulle jag kunna tillägga, ty det kunde ju varit mycket värre åt båda håll.

Jag överväger att i höstens val "rösta" på KSL - Kristna Soff-Liggare...

lördag 20 februari 2010

Rom eller Jamnia - ett sökande efter rötter

De senaste decennierna har delar av svensk frikyrklighet uppvisat tecken på viss andlig rotlöshet. Vi tycker oss sakna traditioner, struktur och historia. Utifrån detta har det ritats upp flera möjliga vägar framåt. Det är två av dessa jag anspelar på i rubriken.


Bakgrund
Under trycket från det sekulära och antikristliga samhället har många upptäckt att skillnaden mellan olika kyrkotraditioner kanske inte alltid utesluter samarbete då vi strävar åt samma mål. Vi kanske rentav lära oss något av varandra och känna av en "Andens enhet" även om vi rent organisatoriskt och historiskt befinner oss ganska långt ifrån varandra. Många är glada åt inriktningen.

Detta kanske inte låter så kontroversiellt, men man får då ha i åtanke att det för bara för ca tjugo år sedan var vanligt att det, åtminstone inom pingst, maranata och trosrörelsen, var vanligt att måla ut påveämbetet som antikrist och RKK som "den stor skökan". Rapporterna om ortodoxa präster och biskopar som med kraft motarbetade mission och evangelisation i östblocket som då öppnades upp var också väl kända på den tiden.


"Den nya ekumeniken"
Men sedan så hände något. Peter Halldorf, välkänd pastor inom pingströrelsen, började undervisa pingstfolket om kyrkofäder med viss dragning åt den ortodoxa traditionen. Hans böcker har fått stor spridning. I samma veva Skriver pingstpastorn Sten-Gunnar Hedin "Jesusmanifest" tillsammans med den katolske biskopen Anders Arborelius.

Ulf Ekman verkar av allt att döma ha omvärderat sin syn på "de traditionella kyrkorna" kraftigt under sina år i Israel. På senare tid har högt ansedda katoliker predikat på Livets Ord i Uppsala och Ulf Ekman har predikat på en del katolska konferenser.

Detta kallas av många för "den nya ekumeniken".

"Rom eller Jerusalem?"
Parallellt med detta går ett spår i riktning mot vad som kallas "de hebreiska rötterna". Den rörelsens anhängare vill inte bara gå tillbaka till kyrkofäderna och apostlagärningarnas tidsepok utan kastar sig hellre rakt in i det de kallar för "biblisk judendom". Oftast verkar det även här främst handla om rotsökande pingstvänner och människor från trosrörelsen.

Bland människor i den senare kategorin har man med kraft varnat för detta samröre med framförallt kyrkan i Rom. Man frågar sig vart tåget är på väg och om alla vanliga kristna är medvetna om färdriktningen. Vanligt är att man målar upp en motsättning mellan Rom och Jerusalem. Lars Enarsson har haft en hel miniserie med den titeln som går att ladda ner gratis här.

En oväntad vändning?
Under det senaste året har det dock uppdagats en del som fått mig att tveka om huruvida den frågeställningen är helt adekvat för den situation som nu kommit i ljuset. Är rädslan för tåget mot Rom verkligen välgrundad? Har bussen mot Jerusalem i själva verket Jamnia/Javne som slutdestination? (Jackie Jakubowski har en artikel i Dagen om varför Javne är så viktigt för den nutida judendomen här.)

Ulf Ekman aviserade på sin nyårspredikan för lite mer än ett år sedan att det under 2009 skulle framkomma nyheter som skulle generera mycket tjatter i bloggosfären. Förväntningarna var stora, men inget verkade komma från församllingen i Uppsala. Andreas Glandberger har formulerat det hela på ett överlag ok sätt.

En del bloggare som under de senaste åren väsnats mycket i frågan skulle kunna tolka nuvarande läget som en delseger, men hur nära verkligheten detta ligger kan jag inte uttala mig om. Säkert är dock att om inte deras många varningar var falskt alarm så verkar tåget mt Rom vara "inställt på grund av rådande väderlek". Det har gått rykten om att en ersättningsbuss är på väg, men man kan aldrig vara säker på den punkten.

Avslutande ord
Detta inlägg blev något kryptiskt, men det blir lätt så i dessa förvirringens tidevarv ifall man inte ska vara för vass. Om det är något ni vill att jag ska förtydliga finns kommentarsfunktionen nedan. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som inte bidrar något till samtalet.

torsdag 18 februari 2010

Ingen anlening till skadeglädje

Jag har i en tidigare post varnat för farliga kyrkoledare och kan nu konstatera att den avgående biskopen i Växjö stift var en av dem som jag avsåg. Även om jag ansåg att han resonerade oerhört fel så tror jag att han då bara avslöjade vilket mossigt och okristet synsätt som finns inom delar av svenska kyrkan vad gäller dess medlemsregister.

Vi får be om en bra lösning för alla parter. Den avgående biskopen får enligt tidningen Vårt Land fyra miljoner i fallskärm, så han borde vara ganska nöjd ändå.

Med tanke på en av mina nutida favoritprästers frispråkighet vill jag ge ett litet lästips:

Laestadius textavsnitt om "hundskall" som återfinns på sidorna 331-334 i Ens ropandes röst i öknen. Länken går till en pdf på www.laestadiustexter.se . Självklart rekommenderar jag hela den boken. Följande rader är saxade från slutet av det stycke jag nämnt ovan:

"Men Herrans hundar äro stumma hundar, de skälla intet: de frukta för björnar och lejon; på markattor vilja de icke skälla, och svinen förakta de. Och om några af dessa stumma hundar se ulfven komma, så krypa de under sängen och draga rumpan mellan benen, som skamliga hundar. Sannerligen, dessa stumma hundar, de göra icke rätt för maten; de måste hängas och skinnet afdragas.

Den tid skall komma, att alla stumma hundar skola dingla i galgen; ty när massan af folket, genom deras lättja och försumlighet, sjunkit ner uti andeligt mörker och moraliskt förblindelse, skall det icke dröja länge innan denna råa massa, uppretad till Politisk fanatism, börjar ropa: Hurra för mej och dig! alla man i repet och tjufven i ändan: hängen den sista kungen i den sista Prestens tarmar: hurra för mig och dig! den dag förglömmes alldrig."


Mer om Laestadius kommer ganska så snart hoppas jag.

Hjältar, kompisar och vänner.

Man brukar säga att när allt går en väl är det svårt att se skillnad mellan kompisar och vänner, men när det mesta rasar uppenbaras skillnaden. För en del människor bli det en smärtsam upplevelse att märka hur få verkliga vänner man har. Även människor med riktigt stor kompiskrets kan i nödens stund bli lämnade ensamma. Och de som verkligen bryr sig när det väl gäller kanske inte är de man såg som sina närmaste eller bästa vänner.

För att ett samtal ska vara möjligt behöver vi veta vad orden som används betyder. Tolkar vi orden olika fungerar inte vår kommunikation fullt ut. Därför ska jag försöka beskriva hur jag tolkar ordet "vän" och hur det i vilka avseenden det skiljer sig från det mer generella ordet "kompis".

Eftersom jag vuxit upp och lever i en miljö som präglats av kristen tro kommer jag utgå till viss del från vad vi kan läsa i Bibeln om ämnet. I linje med kristen/biblisk praxis ska jag nämna tre exempel. Alla lika välkända för den vane läsaren. En traditionell frikyrkopredikan innehåller ju alltid tre punkter...

Abraham - Guds vän.

Det första självskrivna exemplet handlar om Abraham. En nyckelvers när det gäller vänskapsrelationen mellan honom och Gud finner vi strax före berättelsen om naturkatastrofen vid Sodom och Gomorra:

"Då sade HERREN: "Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?" (1 Mos 18:17)

Gud ger här ett exempel på vad det betyder att vara någons vän, vilket kommer fram ändå tydligare i NT och Jesu egen undervisning.

Samtidigt påpekar Bibeln med all önskvärd tydlighet att Abraham var långt ifrån perfekt. Ändå skriver Paulus:

"Ty vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet." (Rom 4:3)


David och Jonatan.
Vänskapen mellan dessa två män beskrivs som så stark att David utryckte Jonatans kärlek som " mer än kvinnors kärlek". Här har vi sonen till Israels valde kung som var vän med den man vilken Gud valt ut till att vara landets näste regent. Deras vänskap sattes verkligen på hårda prov många gånger. Inte minst under den tiden då David, som redan var smord till kung, tvingades fly för livet undan kung Saul och hans mannar. Det kan inte ha varit en lätt situation för Jonatan mitt i denna lojalitetskonflikt.

Ifall det stämmer att "gammal kärlek rostar aldrig" vet jag inte, men det jag vet är att sann vänskap kostar alltid. Priset går dock sällan eller aldrig att ange i kronor och ören.

Jesus och hans lärjungar.
Som kristen är det ju en självklarhet att i nämna vad Jesus sagt relaterat till ämnet. Inte helt oväntat går det till viss del helt i linje med Guds resonemang om Abraham som citeras ovan.

"Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och det befaller jag er att ni skall älska varandra." (Joh 15:9-17)


Men hjältar då?
Hjältar tolkar jag däremot som ett annat ord för mycket goda föredömen. Män och kvinnor som med sitt liv och leverne inspirerar oss andra till goda gärningar. Hjältar hjälper oss att finna nogot gott i oss själva, som Randy Travis sjunger i sången "Heroes and Friends".




Ifall du missat det så lyfter jag kortfattat fram två av mina främsta föredömen här i livet i en tidigare bloggpost. Jag hoppas att jag får räkna dem som både hjältar och vänner samtidigt.