Visar inlägg med etikett släkt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett släkt. Visa alla inlägg

onsdag 17 mars 2010

Månadens Buggfix - ändrad vigselordning

Under åren 2005-2007 sände jag och några av mina vänner närradioprogram under rubriken "Veckans Buggfix" där vi på ett lite skämtsamt och ungdomligt vis tog upp en rad olika ämnen som på något vis var kopplade till vår kristna tro. Jag kan väl inte påstå att samtliga program var så noga planerade och strukturerade, men vissa blev, tycker åtminstone jag själv, riktigt bra.

Tanken med programmen då var inte att lägga fram helt färdigberarbetade svar på allt utan att locka både lyssnare och deltagare att tänka till och fundera själva. Bästa programmen var också när vi var flera i studion. Ensam i studion blir det sällan någon givande dialog om man så säger.

Den serie inlägg som jag planerar att publicera här på bloggen under kategorin "Månadens Buggfix" kommer delvis hämta inspiration från det vi diskuterade då i radion eller ämnen som vi kanske skulle ha avhandlat tillsammans om vi inte hade flyttat från Hallstahammar nästan allihop.

De är tänkta att handla om olika problem och konstigheter jag har stött på inom kristenheten och mina tankar runt hur man kanske skulle kunna göra något åt dem. Ett steg mot att försöka åtgärda några de "buggar" som svenk kristenhet i allmänhet och kanske frikyrkan i synnerhet är behäftad med.

Den första buggen att angripa påverkar paketet* "Stabila äktenskap" och är av senaste årens medierapporter att döma "kritisk". Dessutom kan det vara läge att fundera över utformningen av de kyrkliga vigselritualerna nu när vissa samfund planerar att avsäga sig vigselrätten eller kanske kommer fråntas den. När kyrklig vigsel tappar sin juridiska status ökar våra möjligheter att tänka nytt samtidigt som nya utmaningar står för dörren. Innan jag går in på mitt konkreta förslag vill jag teckna en bakrund till varför jag anser detta nödvändigt.

Samtidigt som den sociala acceptansen för skilsmässor ökar har omgivningens stöd till familjer minskat. När kriserna kommer är "de tu" mer ensamma än tidigare. Denna utveckling är kanske en konsekvens av den senaste tidens indivdualisering av samhället, men jag tror också att sekularisering och socialistiskt tänkande kan beskyllas för delansvar. Jag minns fortfarande Gudrun Schyman och hennes "död åt familjen".

Dessutom verkar det som så att all betoning på kärnfamiljen har skalat av mycket av det stöd som den lilla familjen tidigare haft från släkt och omgivning. Även ivriga kärnfamiljsförespråkare verkar ha fastnat i fällan, vilket tidningen Dagen inte är sena att påpeka.

Trots denna utveckling verkar familjeideal som trohet, trygghet och livslång kärlek stå orubbade även om färre och färre tycks hålla ihop livet ut. Idealen finns, men det är inte många som ens på allvar försöker leva upp till dem. Och utan stöd tror jag det är på gränsen till helt omöjligt. Det stödet kunde i de flesta fall vara mycket bättre och här finns möjlighet till en förändring som jag tror kan innebära stora sociala sammhällsvinster på längre sikt.

Mitt förslag handlar om att redan under vigseln lyfta fram det ansvar som släkt och vänner har inför de som ingår äktenskap. Min bestämda åsikt är att sanna vänner ställer upp för varandra och vad vore då bättre än att då när två människor lovar varandra livslång trohet att de närmaste vännerna samtidigt högtidligen lovar att de efter förmåga kommer att finnas där med stöd och hjälp vad som än händer. För mig är det en självklarhet att min väns äkta hälft är också min vän och att jag har en skyldighet att finnas där som ett stöd till dem båda.

Rent praktiskt kan det säkert utformas på olika sätt, men jag tänker mig att man mot slutet av själva vigselgudstjänsten tar tid för att några av de närmaste vännerna kommer fram och kollektivt avger sina vänskapslöften inför Gud, brudpar och församlingen för att sedan medverka i den avslutande förbönen för, och välsignelsen över, brudparet. Jag skulle gärna se att de första raderna i kyrkolokalen reserverades för dem som vill vara med och avge ett sådant löfte. Och jag hoppas att åtminstone en del av de nära anhöriga slipper välja en plats längre bak på grund av detta.

*: Sättet jag formulerar detta på är i viss utsträckning inspirerat av bugghanteringen i vissa mjukvaruprojekt.

Lade också in idén på Gemensamstyrka.se då jag anser att den platsar inom deras grundtankar. Klicka på länken och rösta på min idé om ni tycker förslaget är bra.

Twingly-länkar:
Dagen-1, Dagen-2

fredag 25 december 2009

Är släkten eller sekten värst?

Juletid är inte bara lugn och frid utan snarare stress, oro och i värsta fall en massa tråkigheter när all släkt för ovanlighetens skull försöker umgås och hålla sams. Jag tror inte min familj är varken bättre eller sämre än många andra när det kommer till den saken.

Eftersom hela min familj består av pingstvänner släpps tack och lov ingen alkohol in på tomten förutom i form av bilbränsle, till skillnad från hur det tyvärr förhåller sig i många andra familjer såhär i juletid.

Släkt och familj är oftast ett stort stöd och en enorm tillgång. Samtidigt kan den vara ens största börda och problem. I de fall släkt/familj håller ihop på vad vi "moderna" svenskar skulle klassa som "klanliknande" kan det gå mycket illa för eventuella individer som avviker från gruppens normer och förväntningar. Vid det här laget borde alla i sverige vara bekanta med begrepp som "balkongflickor" och "hedersmord". Vad de flesta inte har i minnet är att liknande hemskheter var vanligt i "helsvenska" släkter för endast några generationer sedan. Värst verkar det vara bland sk "fint" folk som vill hålla en vacker fasad på plats.

Jag har fått det berättat för mig att min morfars mor begick självmord åtminstone delvis på grund av att hon blev utmobbad ur sin släkt. Och kan ni gissa varför hon blev det? Jo, enligt den information jag fått var orsaken att hon ingick äktenskap med en man som inte kom från en tillräckligt fin släkt. Detta verkar fortfarande vara känsligt i delar av släkten trots att detta hände någon gång i början av 1900-talet. Släktproblemen är överlag tämligen känsliga och något man aktivt försökt hemlighålla.

För en kristen är kyrkan/församlingen i bästa fall att likna vid en stor familj med samma fördelar och risker. I församlingen ställer man upp för varandra. Men även här finns uppenbara problem av ibland väldigt allvarlig art. För er som inte känner till det kan jag nämna att svensk frikyrklighet har en historia med uteslutningssiffror som tycks i det närmaste unik inom kristenheten. En "normal" pingstförsamling hade exempelvis en uteslutningsfrekvens på ett par procent per år under 1930-talet om jag inte minns fel. Även om det säkert fanns starka skäl till en hel del uteslutningar kan jag inte komma ifrån slutsatsen att många människor behandlades väldigt illa och en bitterhet uppstod som i många all gått i arv till de berördas barn och barnbarn.

En del verkar hoppas på att tiden ska läka alla sår, men som jag förstår det har vi här att göra med en av svensk frikyrkorörelsens mest svårlösta problem. Om man försökt göra upp med en del av detta för några decennier sedan skulle det sannolikt gått mycket lättare.

Min farmor blev exempelvis utesluten ur ortens pingstförsamling när hon gifte sig med min farfar. Han var ju inte frälst, bara lika kristen som alla andra i Sverige på den tiden. Sen när farfar blev frälst var farmor välkommen tillbaka in i gemenskapen, men som jag förstått det satte det hon fick gå igenom vissa spår. Exakt kan jag inte veta då hon dog när min far var i tonåren eller något ditåt.

Oavsett om sekten eller släkten i slutändan visar sig vara värst behöver vi människor för att må bra några medmänniskor/vänner som finns där när livet inte bara går i dur. Huruvida de är släkt med en eller inte har mindre betydelse.

torsdag 5 november 2009

Normala människor...

Från tid till annan har jag funderat över vilka olika människor jag möter här i livet. Ateister och kristna, tystlåtna och pratsamma, lättsamma och djupsinniga, gamla och unga, ja alla möjliga människor av olika slag. Det finner sig naturligt att man trivs bättre med en del, men det är långt ifrån alltid möten med människor är resultat av ens personliga och aktiva val. Vi väljer sällan studie- eller arbetskamrater. Släkt väljer man bara delvis och förhoppningsvis bara en gång. Inte ens sina vänner väljer man - det enda du kan välja är att vara en.

Släkt är ofta ett helt kapitel för sig. Antagligen delar jag känslan att samtliga mina släktingar är udda på sitt sätt med många andra runt klotet. Släkt och familj kan på samma gång vara ens största glädje och bekymmer. Själv är jag nog inte vidare "normal" heller. Det kan säkert de flesta som känner mig intyga.

Hur nu en "normal" människa ska vara. Om de ens existerar. Ifall de finns känns det som att de aktivt måste undvika mig. Jag har ännu inte träffat någon jag säkert skulle kunna klassa som "normal". Och tur är kanske det. Människor som jag vid första anblicken kan ha räknat in i den stora normalitetens massa har alltid visat sig vara unika, och ofta lite udda, individer med sin egen speciella historia.

Om man sedan kallar sig för en kristi efterföljare och i allt ber om Guds ledning kan det bli extra spännande. Då anas en högre mening i de sammanträffanden som sker med andra människor. En del av er skulle säkert avfärda mina erfarenheter som orsakade av endast slump och tillfälligheter, men personligen kan jag det inte längre. Gud kan verkligen använda precis vilka omständigheter och personer som helst. Många av er skulle tro att jag fabulerade om jag listade bara en del av "sammanträffandena" jag varit med om de senaste åren.

Och nej, jag verkligen är ingen superhelig kristen som skulle sakna synliga fel och brister. Absolut inte. Om jag varit sådan hade inte Gud varit tvungen att korrigera och leda mig på det oväntade och udda sätt som Han faktiskt gjort och gör. Livet med Gud är det mest häpnandsväckande man överhuvud taget kan tänka sig!