Visar inlägg med etikett Laestadius. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Laestadius. Visa alla inlägg

måndag 12 juli 2010

Waldenström och Laestadius behöver varandra!

Med jämna mellanrum brukar den påstådda konflikten mellan "lag" och "nåd" göra sig gällande i den kyrkliga debatten. Egentligen är det ganska dåliga termer i sammanhanget, så jag ska istället försöka karakterisera två ytterlighetspositioner utifrån vad ett par stora profiler inom svensk kyrkohistoria gjort sig kända för.

Lars Levi Laestadius gjorde sig känd för sina skarpa ord om synd och orättfärdighet och att han vågade använda liknande språk i kyrkan som människor var vana att använda sinsimellan ute i vardagen. "Lagen dundrade från Sinai berg." Så beskrev Laestadius själv sin egen predikotjänst. Han gick hårt åt både synd och orättfärdighet i kyrka och samhälle.

Paul Peter Waldenström har å sin sida gått till historien känd för att förespråka vad som kallas en "subjektiv" försoningslära. Jag har ännu inte förstått vad som skulle vara totalt obiblisk med denna vinkel på försoningen som poängterar att Gud, genom Jesus, skulle vara subjektet i försoningen. Det var Gud som tog initiativet. Det var Gud, genom Jesus, som handlade.

Båda dessa hade sina rötter i den lutherska läran och jag anser att båda reagerade på ett ganska relevant sätt mot de oegentligheter som de upplevde i sina sammanhang. Problemen kommer sedan då respektive grupps anhängare

Nedan försöker jag karaktärisera den nuvarande debattens två extremer som jag anser det befogat att varna för. Vill dock påpeka att hela denna debatt sker med och mellan för mig tämligen okända personer. Jag har inte stort mer än text att grunda mina bedömningar på.

Både "kärlekslöst lagivrande" och "kärleksfull laglöshet" vågar jag avfärda som totalt antibibliska hållningar. Jag vill inte döma ut en viss grupp här eftersom jag inte klart kan avgöra andra människors relation till den Evige (Gud). Bara Han rannsakar hjärtan och njurar.

"Kärlekslöst lagivrande" tycker jag mig ana spår av i vissa kretsar som i denna debatt kallas "judaiserande". Ett konkret exempel jag kan nämna gäller delar av den lista på runt 292 bud som enligt MFS gäller oss hednakristna/inympade. Eftersom jag inte är klar med min genomgång av dessa återkommer jag i den frågan, men redan nu vågar jag hävda att uppstaplandet av buden på det sättet och formuleringarna av dem antyder att man missat det allra viktigaste - själva kärnpunkten i evangeliet har kommit i skymundan!

"Kärleksfull laglöshet" kan, vilket många påpekat, anses utgöra en anomali. Kärleken uppfyller ju lagen. Hela lagen och profeterna kan ju sammanfattas i det dubbla kärleksbudet. Ändå varnas det kraftigt, och det ibland med rätta, för denna ståndpunkt som logiskt sett borde vara omöjlig. Ofta bottnar problemet här i att kärleksbegreppet relativiserats eller bara blivit en läpparnas bekännelse.

söndag 2 maj 2010

Fega frikyrkokristna som inte vill ta ansvar?

För något tiotal år sedan sade en av mina vänner att han inte föredrog att kalla sig själv för pingstvän utan kristen. Jag minns hur jag höll med honom då med tanke på vad vi pingstvänner har för rykte om oss i sverige.

Detta var förvisso långt före både Knutby- och Karismaskandalerna, men det finns en hel del gammal byk som man ofta försökt sopa under mattan istället för verkligen göra upp med. Många av historiens försyndelser har orsakat bitterhet, förhärdat hjärtan och stött bort människor från att hitta en levande tro på Gud. Vid det här laget har dessa konsekvenser redan gått i arv i flera generationer och påverkar oss än idag.

Vidgar vi perspektivet och skärskådar även de övriga kyrkosamfund som finns representerade i vårt land blir tyvärr inte bilden vidare mycket ljusare. Att vi i dessa dagar jagar katoliker med en iver som inte skådats sedan vi 1951 formellt fick religionsfrihet i landet må vara hänt, men de är tyvärr inte ensamma om att vara ute på villospår.

När det gäller historiska referenser från Sverige har jag tidigare här på bloggen rekommenderat Lars Levi Laestadius och hans texter som så fördelaktigt går att hämta hem från http://laestadiustexter.se/ eller http://www.laestadiusarkivet.se/. Kopplat till detta ämne har han skrivit bland annat följande:

Kyrkohistorien visar, att den förföljda Religionen har varit den rätta, men den förföljande Stats Religionen (den Judiska, Hedniska, Påfviska) har varit en falsk Religion, och de förföljandes nitälskan har varit en falsk nitälskan, den har icke varit af Gudi. [...] Inquisitionen tror sig göra Gudi en tjenst dermed, men det är en falsk Gudstjenst. Den rena Evangeliska Läran finns icke hos den förföljande parten, han må höra till hvilken Stats Religion som häldst.


En annan mycket intressant berättelse hämtar jag från den jubileumsbok som Svenska missionsförbundet gav ut då de 1928 firade femtio år. Det är pastor Bodin som berättar hur han som 13-åring frågade en äldre om inte Gud hade någon församling här i världen. Jag saxar direkt från Bodins egen redogörelse:

Jag hade läst i min Bibel att Gud skulle ha en församling på jorden. Var någonstädes fanns den? Kunde det vara Guds församling, som svärjer, super, slåss, lever pajas i all synd och last och som icke tror på Gud? Man hånade och bespottade det namnet och sade: Det finns ingen Gud. Kan det vara Guds församling?


En äldre man som kallades "Fjellsteds-Johannes" fick på ett pedagogiskt sätt förklara för den unge Bodin när han fick frågan om ifall Guds församling fanns i denna tid och i sådant fall var:

Han såg så milt på mig och svarade: "-Jo, nog har Gud en församling på jorden, fastän du icke fått syn på den."
"-Men var finns den?"
"-Jo", sade han "den finns i Holmedal."
"-Det kan jag aldrig tro.
"-Ja, låt oss se, sade den gamle.
"-Du hör ju Kristus till, du min gosse?"
"-Jo, Gud vare tack."
"-Din mor gör det också, är det icke så?"
"-Jo."
"-Också Erik Andersson i Djupadal?"
"-Jaha."
"-Äro ni tillsammans någon gång då?"
"-Så ofta det är oss möjligt, så komma vi tillhopa."
"-Då har ni ju församlingen given, fast den icke består av mer än tre. Men vänta", sade den gamle, "Gud skall föröka församlingen med dem som varda frälsta. Du kanske kan få se det, du."
Hur Bodin beskriver det andliga mörker som låg över åtminstone delar av Sveriges land under senare delen av 1800-talet har åtminstone jag svårt att sätta mig in i. Var inte Sverige ett så kallat "kristet land" på den tiden" Inte var det vidare kristet i den socken där Bodin växte upp åtminstone. "Till kyrkan gick man inte för att höra utan för att träffa kamrater, vänner och grannar och så för att få sig en riktig sup, kyrksupen, när det var slut", enligt Bodin. Och utanför kyrkan tycktes det vara alldeles nattsvart andligt sett.

Problemet i dagens debatt
De olika väckelserörelserna har ofta undvikit alltför belastade eller intetsägande ord och uttryck. Därför fanns det förr inte ett enda pingstkapell som kallades "kyrka" och alla pingstvänner frågade om man var "frälst", ty alla svenskar var ansåg sig vara kristna.

Hade några frireligiösa idag försökt undvika benämningarna "kyrka" och "kristen" av liknande skäl skulle jag sannolikt ha stor förståelse för deras val. Likaså om skälet var att lättare försöka nå de grupper som inte har så väldigt god bild, eller erfarenhet, av oss kristna, exempelvis judar och muslimer.

Men nu verkar problemet sitta djupare. Det verkar inte handla enbart om ord utan snarare en stor mängd lärosatser samt all gemenskap med oss som kristna som dessa verkar vilja avsäga sig. Tar några citat från diskussionen på www.mamres.net.

Signaturen "Tordan" skriver som svar på ett av mina inlägg följande:
Kristendomen är en lång tradition som man kan vilja dra nytta av, men om man gör det, man måste även ta ansvar för dessa förvanskningar och förbrytelser.
När sedan den trefaldige vd:n "Haggaj" återanknyter till debatten så understryker han just det citat från "Tordan" som jag citerat ovan och tillägger:

Så du tror på allvar att du tagit avstånd från RKK? Hur då? Jo, genom att vara med i en pinsgtförsamling som i sin tur är med i en organisation som skrivit avtal med RKK. Grattis, Ludvig!
När jag frågar efter förtydligande om vilka avtal som avses blir jag enbart bemött av en talande tystnad. Förmodligen är det detta som avses, men då jag redan pulveriserat deras favoritargument så håller de nog hellre tyst i frågan. Några seriösa argument verkar de inte ha på lager åtminstone.

Vad som blir tydligt i debatten är att vissa personer med bakgrund i svenska pingstkarismatiska sammanhang betonar med kraft att de INTE är kristna och att de verkar göra det för att därmed inte behöva ta ansvar för vad som genom tiderna gjorts i kristendomens namn.

Vad som också är typiskt i debatten är att samma grupp av individer verkar helt och fullt erkänt påvens överhöghet och Romers-katolska kyrkans anspråk på att vara den enda (rätta) moderskyrkan. Med det perspektivet förstår jag nästan att de inte vill räknas in i den kristna skaran.

Om de tror att de kan smita undan ansvaret för historien genom att förneka den så anser jag de gör fel. De handlar åtminstone inte helt bibliskt med tanke på hur profeterna Mose och Daniel agerade i jämför bara situationer.

Ifall de vill påverka oss "kristna" med de tankar som de är eld och lågor över så är det fruktansvärt otaktiskt att på detta så tydligt sekteristiska sätt ta avstånd från hela kristenheten.

Mycket mer kan skrivas om detta förvirrade ämne, men jag stannar nog där. Kommentera gärna om du har något konstruktivt att tillföra.



onsdag 31 mars 2010

Lagen om tankens masströghet del 1 - Laestadius

De som känner mig vet att jag inte precis kan anklagas för att till 100% följa eller hålla med någon nu levande människa. Det betyder inte att jag saknar förebilder här i livet eller att varje tanke som korsar min hjärna eller åsikt jag står för på något vis måste vara unik. Jag har har ofta många som tycker likadant som mig i enskilda frågor. Tar vi hela paketet i beaktande känner jag mig dock ganska unik.

På senare tid har det dock gått upp för mig att flertalet människor verkar ha en tendens att försöka skaffa sig en "favoritguru" som de sedan lyssnar till utan att ifrågasätta nämnvärt. Jag ska försöka undvika att ta upp frågan huruvida det är bra att ha en "favoritguru" eller inte denna gång och i stället sikta in mig på en underlighet som detta kan resultera i på sikt. Som utgångspunkt använder jag mig av exempel på färgstarka ledare ur den svenska kyrkohistorien som jag själv räknar bland mina förebilder. De jag främst tänker på är Lars Levi Laestadius, Paul Peter Waldenström och i någon mån Ulf Ekman.

Dessa tre har alla påverkat tusentals kristna runtomkring i norden när det gäller kristen tro och hur en kristen bör vara och leva. De har alla reagerat med kraft mot vad de uppfattat som någon av kyrkosveriges akuta problem/brister. Deras reaktioner var i stor grad befogad och den samtida kritiken var ofta ganska grundlös även om de, liksom alla andra var människor med fel och brister och i behov av korrigering.

Då dett skulle bli alltför omfattande ifall jag skulle innefatta alla tre i samma inlägg begränsar jag mig nedan till Laestadius. Återkommer senare med de andra två.

Lars Levi Laestadius levde och verkade som präst i norra delen av sverige. Ungefär halva hans tid som präst hann förflyta innan han blev vad vi inom frikyrkan skulle kalla "frälst". Såhär beskriver han själv händelsen:

"Om vintern 1844 kom jag till Åsele Lappmark, i egenskap af visitator. Här träffade jag några Läsare, som voro af det mildare slaget; ibland dem var en Lappflicka vid namn Maria, som öppnade hela sitt hjerta för mig, sedan hon hört altartalet. Denna enfaldiga flicka hade erfarenheter i nådens ordning, som jag alldrig hade hört förut. Hon hade vandrat långa vägar, för att söka ljus i mörkret. Under sina vandringar hade hon slutligen kommit till Pastor Brandell i Nora, och när hon för honom öppnade sitt hjerta, så löste han tviflet: hon kom genom honom till den lefvande tron. Och tänkte jag: här är nu en Maria, som sitter vid Jesu fötter. Och nu först tänkte jag, nu ser jag vägen, som leder till lifvet, den har varit fördold till dess jag fick tala med Maria. Hennes enfaldiga berättelse om sina vandringar och erfarenheter gjorde så djupt intryck på mitt hjerta, att det ljusnade äfven för mig; jag fick denna afton, som jag tillbragte i sällskap med Maria, känna en försmak af himmelens glädje. Men Presterna i Åsele kände icke Marias hjerta, och Maria kände äfven, att de icke voro af detta fårahuset. Jag skall komma ihåg den fattiga Maria, så länge jag lefver; och hoppas, att jag träffar henne i en ljusare verld på andra sidan om grafven."
Sen dröjde det inte lång tid innan det började hända saker. Han blev kontroversiell, men av många mycket uppskattad för vad han med Guds hjälp fick vara med och utföra. Allra mest känd är han för sin kamp mot "brännvinsdraken". Man brukar säga att han var mannen som torrlade tornedalen. Kampen mot spriten var var visserligen viktig, men den var inte den enda kampen som Laestadius utkämpade under sin levnad och det vore orättvist att endast fastna vid den. Vad Laestadius främst är känd för är hans vardagliga och enkla språk. Till viss del grovt, vardagligt och vulgärt*, men enligt honom behövdes det lite grova verktyg däruppe i vildmarken. Skulle någon präst/pastor, lärare eller politiker idag tala som han skulle de sannolikt få kicken omedelbums. När Dag Sandahl uttalade sig något vulgärt i höstas minns jag att vissa laestadianer ansåg att han nästan varit för mild i tonen, vilket inga andra av de inblandade höll med om.

Några återkommande uttryck i Laestadius texter är ironiska uttryck som "sanna lutheraner", "dygdiga horor", "nyktra fyllhundar" och "hederliga tjuvar". Om sanna Lutheraner skrev han exempelvis följande:

"Nu tidens äkta Lutheraner anse vanligen köns driftens tillfridsställande för någonting så naturligt, att det icke, ibland de bildade klasserna åtminstone anses för någonting vanhederligt eller förnedrande för en herre man, att kränka en qvinnas ära, i synnerhet om qvinnan hör till det obildade ståndet; hon anses då nästan såsom skapad för att tillfridsställa den bildade mannens djuriska drifter. Detta djuriska lefnads sätt är nu så allmänt och vanligt i den civiliserade verlden, att det icke anses för någon skam eller vanära, för en bildad man, att förföra och förnedra en enfaldig qvinna, och sedan förskjuta henne. Men detta är just ett bevis på den civiliserade verldens moraliska förnedring; ty sjelfva förnuftet säger oss, att en man, som så handlar, har förlorat allt menniskovärde; men uti verldens ögon är han lika hederlig som en Christen." (s 407-408 i Ens ropandes röst i öknen)

Mer om Laestadius kan hittas på www.laestadiustexter.se För att förstå en del av vad han fått betyda för regionen kan man läsa vad Pajala kommun skriver om hans livsgärning.

Idag verkar laestadianerna vara kända främst för att de påstås sakna gardiner i fönstrena, undviker TV/radio och att de främst håller till i norra Sverige och Finland. Eftersom jag mig veterligen inte träffat någon från den laestadianska rörelsen personligen så vill jag inte vara alltför kategorisk, men för mig tycks det vara som så att de, på gått och ont, hållit fast vid som det var på Laestadius tid och motsatt sig nästan samtliga förändringar, vilket får anses som väldigt typiskt i de sammanhang som vuxit fram runt en stark personlighet.

Jag skriver absolut inte detta för att klanka ner på Laestadius, han är ju en av de som betytt otroligt mycket bland annat för de samer och andra som levde där i norra skandinavien. Det var ju efter mötet med en samisk ung dam som Laestadius blev vad vi i frikyrkliga sammanhang kallar för "frälst".

Hur var det med Gardinerna då? Jo, eftersom det var så fattigt däruppe i norr och de väckta/frälsta människorna hellre prioriterade utbildning och att hjälpa sina medmänniskor så valdes i stort sett all onödig lyx bort. Smycken såldes och gardiner kom antagligen aldrig upp.

*: Ordet Vulgärt gommer från latinets ord för allmän, vanlig, jfr Artemisia vulgaris eller Tanacetum vulgare.

torsdag 18 februari 2010

Ingen anlening till skadeglädje

Jag har i en tidigare post varnat för farliga kyrkoledare och kan nu konstatera att den avgående biskopen i Växjö stift var en av dem som jag avsåg. Även om jag ansåg att han resonerade oerhört fel så tror jag att han då bara avslöjade vilket mossigt och okristet synsätt som finns inom delar av svenska kyrkan vad gäller dess medlemsregister.

Vi får be om en bra lösning för alla parter. Den avgående biskopen får enligt tidningen Vårt Land fyra miljoner i fallskärm, så han borde vara ganska nöjd ändå.

Med tanke på en av mina nutida favoritprästers frispråkighet vill jag ge ett litet lästips:

Laestadius textavsnitt om "hundskall" som återfinns på sidorna 331-334 i Ens ropandes röst i öknen. Länken går till en pdf på www.laestadiustexter.se . Självklart rekommenderar jag hela den boken. Följande rader är saxade från slutet av det stycke jag nämnt ovan:

"Men Herrans hundar äro stumma hundar, de skälla intet: de frukta för björnar och lejon; på markattor vilja de icke skälla, och svinen förakta de. Och om några af dessa stumma hundar se ulfven komma, så krypa de under sängen och draga rumpan mellan benen, som skamliga hundar. Sannerligen, dessa stumma hundar, de göra icke rätt för maten; de måste hängas och skinnet afdragas.

Den tid skall komma, att alla stumma hundar skola dingla i galgen; ty när massan af folket, genom deras lättja och försumlighet, sjunkit ner uti andeligt mörker och moraliskt förblindelse, skall det icke dröja länge innan denna råa massa, uppretad till Politisk fanatism, börjar ropa: Hurra för mej och dig! alla man i repet och tjufven i ändan: hängen den sista kungen i den sista Prestens tarmar: hurra för mig och dig! den dag förglömmes alldrig."


Mer om Laestadius kommer ganska så snart hoppas jag.