Efter att ha följt den frikyrkliga "debatten" på bloggar som aletheia.se , mamres.net och många andra bloggar som jag hittat via dessa båda sidor, så har jag förvånats över det tonläge som vissa debatter förs i och vilka fula knep som brukas. Några av de smutsigaste debatterna handlar om den romersk-katolska kyrkan, Rkk.
Att Rkk beskrivs i negativa termer på många håll i debatten är inte vidare konstigt, då åtminstone delar av frikyrkosverige har ett tydligt lutherskt/reformatoriskt arv/ursprung samt att bloggen Aletheia.se hade som syfte att sätta fokus på den så kallade nya ekumeniken. Som pingstvän och ickekatolik ställer jag mig högst tveksam till en hel del av Rkk:s anspråk och, strikt bibliskt sett, tveksamma läror.
Men det det finns en del personer som inte verkar nöja sig med att ta avstånd från det de anser vara fel och obibliskt utan tycks viga sina liv åt att bekämpa sina fiender utan att på något vis försöka behandla dem som människor. Än mindre gör de några seriösa försök att rädda sina medmänniskor från villfarelsen som de anser att Rkk är och står för. Och det är dessa personer som denna bloggpost handlar om. Jag skulle kunna nämna namn eller signaturer, men har medvetet valt att inte göra det. Läsaren får själv avgöra vem/vilka som platsar i kategorin.
Hur skiljer man då mellan antikatoliker och vanliga ickekatoliker? Jag skall här försöka sammanfatta skillnaderna i några korta punkter.
En antikatolik är oftast att betrakta som en "religiös fanatiker" som det sällan, eller aldrig, är möjligt att föra en sansad debatt med. Upptäcker man att motdebattören är helt oemottaglig för argument så kan det vara smidigast att kort citera Hitler och dra sig ur debatten. (Vana internauter förstår vad jag menar.)
Vidare så tycker sig vanligen en antikatolik ha så goda argument att det inte spelar någon roll hur de framförs. Alla som inte låter sig övertygas sitter hjälplöst fast uti satans garn, brukar man få höra. Eller något liknande.
Det är inte vidare ovanligt med illa dold elakhet eller tydliga deklarationer att man inte vill ha något med några katoliker att göra. Man behandlar katoliker värre än man någonsin skulle våga behandla någon annan grupp av människor.
Vill man ta bilder ifrån Bibelns blad så skulle man kunna säga att en antikatolik har mer gemensamt med Jona när han satt och förväntade sig att få se Guds dom över staden, än med Abraham, Mose, Daniel, Jesus och Stefanus som faktiskt kände med och bad till Gud för sina medmänniskor. Även de som inte förtjänade det vidare bra. Abraham bad Gud skona Sodom om där endast fanns tio rättfärdiga. Mose bad Gud om nåd för ett olydigt Israels folk. Daniel bad till Gud och bekände sitt folks synd. Över sina bödlar yttrade Jesus de välkända orden "Fader förlåt dem ty de vet inte vad de gör". Stefanus sista ord innan han dog under stenregnet lär ha varit: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd."
Ska vi kristna vara så mycket sämre än dessa våra bibliska förebilder? När skall de som inte tror på Gud kunna se på oss kristna och utbrista "se hur de älskar varandra"?
"Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder." (1 Johannesbrevet 4:20-21)
Den man älskar vill man försöka leda rätt om man upplever att denne far vilse. Detta försökte en del av oss ickekatoliker göra. En antikatolik verkar hellre önska sina katolska bröder att "dra åt helvete".
Visar inlägg med etikett Ekumenik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ekumenik. Visa alla inlägg
söndag 7 november 2010
söndag 2 maj 2010
Fega frikyrkokristna som inte vill ta ansvar?
För något tiotal år sedan sade en av mina vänner att han inte föredrog att kalla sig själv för pingstvän utan kristen. Jag minns hur jag höll med honom då med tanke på vad vi pingstvänner har för rykte om oss i sverige.
Detta var förvisso långt före både Knutby- och Karismaskandalerna, men det finns en hel del gammal byk som man ofta försökt sopa under mattan istället för verkligen göra upp med. Många av historiens försyndelser har orsakat bitterhet, förhärdat hjärtan och stött bort människor från att hitta en levande tro på Gud. Vid det här laget har dessa konsekvenser redan gått i arv i flera generationer och påverkar oss än idag.
Vidgar vi perspektivet och skärskådar även de övriga kyrkosamfund som finns representerade i vårt land blir tyvärr inte bilden vidare mycket ljusare. Att vi i dessa dagar jagar katoliker med en iver som inte skådats sedan vi 1951 formellt fick religionsfrihet i landet må vara hänt, men de är tyvärr inte ensamma om att vara ute på villospår.
När det gäller historiska referenser från Sverige har jag tidigare här på bloggen rekommenderat Lars Levi Laestadius och hans texter som så fördelaktigt går att hämta hem från http://laestadiustexter.se/ eller http://www.laestadiusarkivet.se/. Kopplat till detta ämne har han skrivit bland annat följande:
En annan mycket intressant berättelse hämtar jag från den jubileumsbok som Svenska missionsförbundet gav ut då de 1928 firade femtio år. Det är pastor Bodin som berättar hur han som 13-åring frågade en äldre om inte Gud hade någon församling här i världen. Jag saxar direkt från Bodins egen redogörelse:
En äldre man som kallades "Fjellsteds-Johannes" fick på ett pedagogiskt sätt förklara för den unge Bodin när han fick frågan om ifall Guds församling fanns i denna tid och i sådant fall var:
Problemet i dagens debatt
De olika väckelserörelserna har ofta undvikit alltför belastade eller intetsägande ord och uttryck. Därför fanns det förr inte ett enda pingstkapell som kallades "kyrka" och alla pingstvänner frågade om man var "frälst", ty alla svenskar var ansåg sig vara kristna.
Hade några frireligiösa idag försökt undvika benämningarna "kyrka" och "kristen" av liknande skäl skulle jag sannolikt ha stor förståelse för deras val. Likaså om skälet var att lättare försöka nå de grupper som inte har så väldigt god bild, eller erfarenhet, av oss kristna, exempelvis judar och muslimer.
Men nu verkar problemet sitta djupare. Det verkar inte handla enbart om ord utan snarare en stor mängd lärosatser samt all gemenskap med oss som kristna som dessa verkar vilja avsäga sig. Tar några citat från diskussionen på www.mamres.net.
Signaturen "Tordan" skriver som svar på ett av mina inlägg följande:
Vad som blir tydligt i debatten är att vissa personer med bakgrund i svenska pingstkarismatiska sammanhang betonar med kraft att de INTE är kristna och att de verkar göra det för att därmed inte behöva ta ansvar för vad som genom tiderna gjorts i kristendomens namn.
Vad som också är typiskt i debatten är att samma grupp av individer verkar helt och fullt erkänt påvens överhöghet och Romers-katolska kyrkans anspråk på att vara den enda (rätta) moderskyrkan. Med det perspektivet förstår jag nästan att de inte vill räknas in i den kristna skaran.
Om de tror att de kan smita undan ansvaret för historien genom att förneka den så anser jag de gör fel. De handlar åtminstone inte helt bibliskt med tanke på hur profeterna Mose och Daniel agerade i jämför bara situationer.
Ifall de vill påverka oss "kristna" med de tankar som de är eld och lågor över så är det fruktansvärt otaktiskt att på detta så tydligt sekteristiska sätt ta avstånd från hela kristenheten.
Mycket mer kan skrivas om detta förvirrade ämne, men jag stannar nog där. Kommentera gärna om du har något konstruktivt att tillföra.
Detta var förvisso långt före både Knutby- och Karismaskandalerna, men det finns en hel del gammal byk som man ofta försökt sopa under mattan istället för verkligen göra upp med. Många av historiens försyndelser har orsakat bitterhet, förhärdat hjärtan och stött bort människor från att hitta en levande tro på Gud. Vid det här laget har dessa konsekvenser redan gått i arv i flera generationer och påverkar oss än idag.
Vidgar vi perspektivet och skärskådar även de övriga kyrkosamfund som finns representerade i vårt land blir tyvärr inte bilden vidare mycket ljusare. Att vi i dessa dagar jagar katoliker med en iver som inte skådats sedan vi 1951 formellt fick religionsfrihet i landet må vara hänt, men de är tyvärr inte ensamma om att vara ute på villospår.
När det gäller historiska referenser från Sverige har jag tidigare här på bloggen rekommenderat Lars Levi Laestadius och hans texter som så fördelaktigt går att hämta hem från http://laestadiustexter.se/ eller http://www.laestadiusarkivet.se/. Kopplat till detta ämne har han skrivit bland annat följande:
Kyrkohistorien visar, att den förföljda Religionen har varit den rätta, men den förföljande Stats Religionen (den Judiska, Hedniska, Påfviska) har varit en falsk Religion, och de förföljandes nitälskan har varit en falsk nitälskan, den har icke varit af Gudi. [...] Inquisitionen tror sig göra Gudi en tjenst dermed, men det är en falsk Gudstjenst. Den rena Evangeliska Läran finns icke hos den förföljande parten, han må höra till hvilken Stats Religion som häldst.
En annan mycket intressant berättelse hämtar jag från den jubileumsbok som Svenska missionsförbundet gav ut då de 1928 firade femtio år. Det är pastor Bodin som berättar hur han som 13-åring frågade en äldre om inte Gud hade någon församling här i världen. Jag saxar direkt från Bodins egen redogörelse:
Jag hade läst i min Bibel att Gud skulle ha en församling på jorden. Var någonstädes fanns den? Kunde det vara Guds församling, som svärjer, super, slåss, lever pajas i all synd och last och som icke tror på Gud? Man hånade och bespottade det namnet och sade: Det finns ingen Gud. Kan det vara Guds församling?
En äldre man som kallades "Fjellsteds-Johannes" fick på ett pedagogiskt sätt förklara för den unge Bodin när han fick frågan om ifall Guds församling fanns i denna tid och i sådant fall var:
Han såg så milt på mig och svarade: "-Jo, nog har Gud en församling på jorden, fastän du icke fått syn på den."Hur Bodin beskriver det andliga mörker som låg över åtminstone delar av Sveriges land under senare delen av 1800-talet har åtminstone jag svårt att sätta mig in i. Var inte Sverige ett så kallat "kristet land" på den tiden" Inte var det vidare kristet i den socken där Bodin växte upp åtminstone. "Till kyrkan gick man inte för att höra utan för att träffa kamrater, vänner och grannar och så för att få sig en riktig sup, kyrksupen, när det var slut", enligt Bodin. Och utanför kyrkan tycktes det vara alldeles nattsvart andligt sett.
"-Men var finns den?"
"-Jo", sade han "den finns i Holmedal."
"-Det kan jag aldrig tro.
"-Ja, låt oss se, sade den gamle.
"-Du hör ju Kristus till, du min gosse?"
"-Jo, Gud vare tack."
"-Din mor gör det också, är det icke så?"
"-Jo."
"-Också Erik Andersson i Djupadal?"
"-Jaha."
"-Äro ni tillsammans någon gång då?"
"-Så ofta det är oss möjligt, så komma vi tillhopa."
"-Då har ni ju församlingen given, fast den icke består av mer än tre. Men vänta", sade den gamle, "Gud skall föröka församlingen med dem som varda frälsta. Du kanske kan få se det, du."
Problemet i dagens debatt
De olika väckelserörelserna har ofta undvikit alltför belastade eller intetsägande ord och uttryck. Därför fanns det förr inte ett enda pingstkapell som kallades "kyrka" och alla pingstvänner frågade om man var "frälst", ty alla svenskar var ansåg sig vara kristna.
Hade några frireligiösa idag försökt undvika benämningarna "kyrka" och "kristen" av liknande skäl skulle jag sannolikt ha stor förståelse för deras val. Likaså om skälet var att lättare försöka nå de grupper som inte har så väldigt god bild, eller erfarenhet, av oss kristna, exempelvis judar och muslimer.
Men nu verkar problemet sitta djupare. Det verkar inte handla enbart om ord utan snarare en stor mängd lärosatser samt all gemenskap med oss som kristna som dessa verkar vilja avsäga sig. Tar några citat från diskussionen på www.mamres.net.
Signaturen "Tordan" skriver som svar på ett av mina inlägg följande:
Kristendomen är en lång tradition som man kan vilja dra nytta av, men om man gör det, man måste även ta ansvar för dessa förvanskningar och förbrytelser.När sedan den trefaldige vd:n "Haggaj" återanknyter till debatten så understryker han just det citat från "Tordan" som jag citerat ovan och tillägger:
Så du tror på allvar att du tagit avstånd från RKK? Hur då? Jo, genom att vara med i en pinsgtförsamling som i sin tur är med i en organisation som skrivit avtal med RKK. Grattis, Ludvig!När jag frågar efter förtydligande om vilka avtal som avses blir jag enbart bemött av en talande tystnad. Förmodligen är det detta som avses, men då jag redan pulveriserat deras favoritargument så håller de nog hellre tyst i frågan. Några seriösa argument verkar de inte ha på lager åtminstone.
Vad som blir tydligt i debatten är att vissa personer med bakgrund i svenska pingstkarismatiska sammanhang betonar med kraft att de INTE är kristna och att de verkar göra det för att därmed inte behöva ta ansvar för vad som genom tiderna gjorts i kristendomens namn.
Vad som också är typiskt i debatten är att samma grupp av individer verkar helt och fullt erkänt påvens överhöghet och Romers-katolska kyrkans anspråk på att vara den enda (rätta) moderskyrkan. Med det perspektivet förstår jag nästan att de inte vill räknas in i den kristna skaran.
Om de tror att de kan smita undan ansvaret för historien genom att förneka den så anser jag de gör fel. De handlar åtminstone inte helt bibliskt med tanke på hur profeterna Mose och Daniel agerade i jämför bara situationer.
Ifall de vill påverka oss "kristna" med de tankar som de är eld och lågor över så är det fruktansvärt otaktiskt att på detta så tydligt sekteristiska sätt ta avstånd från hela kristenheten.
Mycket mer kan skrivas om detta förvirrade ämne, men jag stannar nog där. Kommentera gärna om du har något konstruktivt att tillföra.
Etiketter:
Ekumenik,
Frikyrkodebatt,
Historia,
Laestadius,
Tankar om tro
söndag 14 februari 2010
Verkliga hjältar
Alla har vi våra hjältar och förebilder här i livet. Lättast att beundra brukar vara personer som man aldrig träffat eller knappt vet något om. Så är det också för mig. Dock med två besvärande undantag.
Hur kan jag använda ordet "besvärande" när jag talar om två av mina största föredömen? Jo, det är i så "perfekta" människors sällskap som ens fel och brister blir som tydligast. Kanske inte för andra, men tidvis kännbart för både ego och självförtroende. Dessutom handlar det om två damer som båda är flera år yngre än mig. De heter Karolina Aronsson och Rebecka Hedenbo.
Tillsammars spelade de redan 2001 in en skiva med egenskrivet material. Tyvärr har jag fått lova att inte sprida den skivans innehåll via nätet, men det händer att jag lyssnar på den och med tanke på deras ålder var den riktigt bra.
Karolina Aronsson
Karolin
a har, åtminstone från tidiga tonår varit en riktig eldsjäl och glädjespridare i sitt sammanhang. Vi är flera som förundras över att hon inte gått in i väggen eller åtminstone tappat lite av sitt engagemang under gångna år. Hon bryr sig alltid om människor och jag har aldrig upplevt henne som det minsta elak. Hon kan inte ens luras/"ljuga på skoj" utan att det märks på henne. Visserligen gillar hon teater/drama och musikaler väldigt mycket, men det må vara henne förlåtet.
Karolina jobbar i dagsläget med barn och ungdomar i Korskyrkan, Västerås. Jag tror det passar henne utmärkt och är glad för hennes skull. Karolinas pojkvän Jon är också en god vän till mig. De är dessutom väldigt musikaliska båda två, vilket avspeglas på Karolinas hemsida.
Rebecka Hedenbo
Rebecka kan o
ckså det här med musik. När hon sjunger eller spelar någon sång vill jag helst bara sitta och njuta. Det jag beundrar Rebecka mest för är dock inte hennes sång eller fiolspel, utan att hon mycket sällan, om ens någonsin, verkar göra eller säga något ogenomtänkt. Att hon verkligen tar sin kristna tro på allvar är det verkligen ingen tvekan om. Jag minns fortfarande hur glad jag blev när beskedet nådde mig att hon skulle läsa ett halvår på Götabro. Nu studerar hon till miljö- och energigenjör på Karlstads universitet.
Egentligen betraktar jag hela deras familjer som föredömen. Var hittar du annars två hela familjer som mig veterligen aldrig testat illegal fildelning eller ens vill befatta sig med vad andra kopierat olagligt? Jag har näst intill sökt efter "fel" men kan faktiskt inte finna några.
Min digitala fotosamling skvallrar om att 2001 var året då jag först träffade dem. Det är så jag minns viktiga datum från den tiden. När jag tog ovanstående fotografier visste jag inget mer om dem än att de och deras familjer tillhörde ortens missionskyrka. Och jag var ju pingstvän. På den tiden var samfundsgränserna mycket tydligare i lilla Hallstahammar än vad de är nu. Framtiden får utvisa om förändringen blir bestående även nu när vi alla tre är verksamma på annat håll och ungdomsgänget mer eller mindre byts ut.
Hur kan jag använda ordet "besvärande" när jag talar om två av mina största föredömen? Jo, det är i så "perfekta" människors sällskap som ens fel och brister blir som tydligast. Kanske inte för andra, men tidvis kännbart för både ego och självförtroende. Dessutom handlar det om två damer som båda är flera år yngre än mig. De heter Karolina Aronsson och Rebecka Hedenbo.
Tillsammars spelade de redan 2001 in en skiva med egenskrivet material. Tyvärr har jag fått lova att inte sprida den skivans innehåll via nätet, men det händer att jag lyssnar på den och med tanke på deras ålder var den riktigt bra.
Karolina Aronsson
Karolin
a har, åtminstone från tidiga tonår varit en riktig eldsjäl och glädjespridare i sitt sammanhang. Vi är flera som förundras över att hon inte gått in i väggen eller åtminstone tappat lite av sitt engagemang under gångna år. Hon bryr sig alltid om människor och jag har aldrig upplevt henne som det minsta elak. Hon kan inte ens luras/"ljuga på skoj" utan att det märks på henne. Visserligen gillar hon teater/drama och musikaler väldigt mycket, men det må vara henne förlåtet.Karolina jobbar i dagsläget med barn och ungdomar i Korskyrkan, Västerås. Jag tror det passar henne utmärkt och är glad för hennes skull. Karolinas pojkvän Jon är också en god vän till mig. De är dessutom väldigt musikaliska båda två, vilket avspeglas på Karolinas hemsida.
Rebecka Hedenbo
Rebecka kan o
ckså det här med musik. När hon sjunger eller spelar någon sång vill jag helst bara sitta och njuta. Det jag beundrar Rebecka mest för är dock inte hennes sång eller fiolspel, utan att hon mycket sällan, om ens någonsin, verkar göra eller säga något ogenomtänkt. Att hon verkligen tar sin kristna tro på allvar är det verkligen ingen tvekan om. Jag minns fortfarande hur glad jag blev när beskedet nådde mig att hon skulle läsa ett halvår på Götabro. Nu studerar hon till miljö- och energigenjör på Karlstads universitet.Egentligen betraktar jag hela deras familjer som föredömen. Var hittar du annars två hela familjer som mig veterligen aldrig testat illegal fildelning eller ens vill befatta sig med vad andra kopierat olagligt? Jag har näst intill sökt efter "fel" men kan faktiskt inte finna några.
Min digitala fotosamling skvallrar om att 2001 var året då jag först träffade dem. Det är så jag minns viktiga datum från den tiden. När jag tog ovanstående fotografier visste jag inget mer om dem än att de och deras familjer tillhörde ortens missionskyrka. Och jag var ju pingstvän. På den tiden var samfundsgränserna mycket tydligare i lilla Hallstahammar än vad de är nu. Framtiden får utvisa om förändringen blir bestående även nu när vi alla tre är verksamma på annat håll och ungdomsgänget mer eller mindre byts ut.
Etiketter:
Ekumenik,
Hallstahammar,
Tankar om tro
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)