måndag 12 juli 2010

Klagovisa i torkan

Solen bränner, svetten lackar
himlen molnfri är och blå
över torra bruna backar
kor med slanka juver gå

Jorden törstar, mänskor kvida
torkan vållar huvudbry
Varje dag vi regn förbida
hoppas på var morgon ny

Tiden går i samma vana
rågen skiftar snart i blont
medan blickar ängsligt spana
emot fjärran horisont

Då och då ses mörka skyar
skymta över skogens kam
men vårt hopp som sig förnyas
kommer alltför lätt på skam

Heta hällar molnen sprida
så de gå vår bygd omkring
Snart de ses i fjärran glida
bortom horisontens ring

Grödan vissnar, källor sina
snart blott brunnar återstå
Solens heta strålar skina
himlen molnfri är och blå

Ovanstående rader skrev min farfar Adolf Hoffman den 7 juli 1936, men vädret är tyvärr sig likt. Hett är vädret och hett är visst en del annat också. Och dikten skrevs ju faktiskt av en gotlänning även om det var ett tag sedan...

Waldenström och Laestadius behöver varandra!

Med jämna mellanrum brukar den påstådda konflikten mellan "lag" och "nåd" göra sig gällande i den kyrkliga debatten. Egentligen är det ganska dåliga termer i sammanhanget, så jag ska istället försöka karakterisera två ytterlighetspositioner utifrån vad ett par stora profiler inom svensk kyrkohistoria gjort sig kända för.

Lars Levi Laestadius gjorde sig känd för sina skarpa ord om synd och orättfärdighet och att han vågade använda liknande språk i kyrkan som människor var vana att använda sinsimellan ute i vardagen. "Lagen dundrade från Sinai berg." Så beskrev Laestadius själv sin egen predikotjänst. Han gick hårt åt både synd och orättfärdighet i kyrka och samhälle.

Paul Peter Waldenström har å sin sida gått till historien känd för att förespråka vad som kallas en "subjektiv" försoningslära. Jag har ännu inte förstått vad som skulle vara totalt obiblisk med denna vinkel på försoningen som poängterar att Gud, genom Jesus, skulle vara subjektet i försoningen. Det var Gud som tog initiativet. Det var Gud, genom Jesus, som handlade.

Båda dessa hade sina rötter i den lutherska läran och jag anser att båda reagerade på ett ganska relevant sätt mot de oegentligheter som de upplevde i sina sammanhang. Problemen kommer sedan då respektive grupps anhängare

Nedan försöker jag karaktärisera den nuvarande debattens två extremer som jag anser det befogat att varna för. Vill dock påpeka att hela denna debatt sker med och mellan för mig tämligen okända personer. Jag har inte stort mer än text att grunda mina bedömningar på.

Både "kärlekslöst lagivrande" och "kärleksfull laglöshet" vågar jag avfärda som totalt antibibliska hållningar. Jag vill inte döma ut en viss grupp här eftersom jag inte klart kan avgöra andra människors relation till den Evige (Gud). Bara Han rannsakar hjärtan och njurar.

"Kärlekslöst lagivrande" tycker jag mig ana spår av i vissa kretsar som i denna debatt kallas "judaiserande". Ett konkret exempel jag kan nämna gäller delar av den lista på runt 292 bud som enligt MFS gäller oss hednakristna/inympade. Eftersom jag inte är klar med min genomgång av dessa återkommer jag i den frågan, men redan nu vågar jag hävda att uppstaplandet av buden på det sättet och formuleringarna av dem antyder att man missat det allra viktigaste - själva kärnpunkten i evangeliet har kommit i skymundan!

"Kärleksfull laglöshet" kan, vilket många påpekat, anses utgöra en anomali. Kärleken uppfyller ju lagen. Hela lagen och profeterna kan ju sammanfattas i det dubbla kärleksbudet. Ändå varnas det kraftigt, och det ibland med rätta, för denna ståndpunkt som logiskt sett borde vara omöjlig. Ofta bottnar problemet här i att kärleksbegreppet relativiserats eller bara blivit en läpparnas bekännelse.

torsdag 10 juni 2010

Har ni väckelse eller?

Tidningen Dagen rapporterar om ett "trendbrott" inom den svenska pingströrelsen - vi har ökat med fyra(!) medlemmar under 2009. För de som under flera år vant sig vid vikande medlemsantal kan det visserligen vara glädjande att det inte registrerats en minskning under föregående år, men läget är fortsatt allvarligt. För att belysa detta ska jag ta upp ett rykande färskt exempel från min egen omgivning.

Under den senaste veckan har pingstkyrkan i Eskilstuna haft uppe den "klassiska" frågan om hur vi ska förändra gudstjänsterna. Idén om att kanske ha två olika söndagsmöten med samma predikan men olika sång- och musikstil har lagts fram. Kanske är samtalet till viss del framtvingat av det faktum att västeråsförsamlingen Lifecenter planerar att starta en utpost i staden, men det är långt ifrån enda anledningen.

Jag tycker det känns lite som "bodelning under pågående äktenskap" att dela upp söndagsmötena av en så dålig anledning som valet av musikstil. Om det hade varit tal om språkskillnader eller stora kulturella skiljelinjer, som att några exempelvis ville samlas på lördagen istället, så skulle jag haft viss förståelse för det. Likaså om kyrksalen inte räckt till för alla mötesbesökare.

Dessutom har vi ju redan finska, franska och spanska möten, samt ungdomsmöten på lördagar.

Vad som däremot behöver göras i församlingen är att aktivt verka för fungerande smågrupper där församlingens medlemmar, och andra, kan vara församling på riktigt. Man får kalla det GEM-grupper, cellgrupper, böneringar eller vadhelst man vill, men jag tror mycket av församlingens framtid är beroende av att vi medlemmar har gemenskap med varandra även utanför kyrkväggarna och där tror jag att smågrupper är åtminsone en viktig nyckel. I den stora gruppen känner åtminstone jag mig ganska anonym och bortkommen.

När jag på senaste församlingsmötet återigen nämnde hur viktigt det var med smågrupper sade vår ordförande att jag föregick planeringen eftersom de har planer som ska sjösättas under hösten. Skönt att vara med i en församling där det både är högt i tak och saker på G.

Har skrivit mer i ämnet här.

söndag 6 juni 2010

Minnet av fornstora dar - en belastning?

När vi idag påminner oss om det faktum att vi bor i landet Sverige så kan åtminstone inte jag undgå att ägna en tanke åt vart vårt land är på väg.

Att läget är allvarligt torde stå klart för alla som använder sina öron och ögon. Brottslighet och otrygghet har rusat i höjden såpass att man slutat föra viss detaljerad statistik. Polisen hoppas dock på en ganska lugn nationaldag - extremvänsterns olika grupperingar* tros kunna hålla sig relativt lugna för en gångs skull.

Sveriges land har under ca tusen år varit ett land som till viss del präglats av kristen tro. Numera ser vi tecken på att de antikristna krafterna i samhället inte bara skaffat sig stort inflytande utan även verkar ha tillskansat sig ett så stort självförtroende att de med alla maktmedel försöker tvinga kyrkor och samfund att acceptera saker som går helt på tvärs med allt vad kristen tro innebär.

Någon enstaka präst/pastor vägrar ställa upp på de värsta tokigheterna, men annars råder en skrämmande tystnad. Man vill ju inte riskera sina ekonomiska eller juridiska privilegier.

Men samtidigt som stora delar av Sveriges elit verkar skämmas för den historiska grund vårt land och vår kultur vilar på så faller en stor skugga över de bland oss som fortfarande på allvar bekänner oss som kristna. Hur kan det ha gått så snett att många som vuxit upp med kristna föräldrar inte längre är med på vägen? Hur kan stora delar av Sveriges kristenhet bestå av människor som, när det kommer till kritan, tycks resonera och debattera som om de vore ateister?

Kärnan av det kristna budskapet kommer alltför sällan fram.

*: Med "extremvänster" menas här grupper som AFA, NSF och andra helt världsfrånvända socialistiska grupperingar.

torsdag 3 juni 2010

Jag är en kristen och vill det vara

Under en lunch i förra veckan råkade jag sätta mig bredvid en ateist som när han hörde att jag var kristen blev oerhört förvånad över att jag som studerad kunde tro på Gud. Jag tyckte mig klara hans frågor ganska bra, även om det var tydligt att våra helt olika utgångspunkter skapade en viss spänning.

Det är lite kul vilka argument som kommer fram från de ungdomar idag som läst tagit intryck av ateister som Sam Harris och Richard Dawkins. Argumenten känns igen från litteraturen om man så säger. Ofta går argumentationen ut på att redan från början försöka få meningsmotståndaren att acceptera några bedrägliga/felaktiga premisser. När han/hon väl fastnat på kroken är det bara att hala in. Är man inte på sin vakt kan det vara väldigt lätt att gå i den fällan.

Ett av de nutida ateisternas favoritknep har att göra med hur vi ser på andra religioner runt klotet. De försöker få oss att hålla med dem i påståendet att samtliga andra religioner är falska och att alla andra "gudar" är människopåhitt. Att vi helt enkelt tycker precis som dem om alla andra religioner än vår egen och att vi alltså förstår hur de ser på samtliga religioner, inklusive kristen tro.

En del kristna kanske har svårt att se problemet i detta resonemang och det kan jag i viss mån förstå, men ifall man på allvar utgår från den historieskrivning som grundar sig i Bibeln så borde det klarna för de flesta. Utifrån den judisk-kristna (bibliska) historiesynen så är det helt naturligt att de flesta kulturer/religioner runt klotet har spår av den gemensamma historia som vi alla delar. Förstår vi detta kan vi lättare nå människor med det glada budskapet. Och det är dessutom i högsta grad något bibliskt över det hela. Paulus hänvisade till altaret som var tillägnat "en okänd gud" i sitt kända tal i Athen. Sannolikt var även vissa av GT:s beskrivningar av Gud JHVH som, bland annat, en "förtärande eld" väl gångbara inom den dåtida persiska kulturen/religionen.

Berättelserna om Guden "IO" är också ett tydligt exempel på en möjlig anknytningspunkt för att nå fram till människor boende på andra sidan av vår jord.

Nedan återger jag texten till en sång som Josef Grytzell skrev 1892.

Jag är en kristen och vill det vara
Tills sol och måne ej skiftar mer
Jag är en kristen, du hör mig svara
Om hela världen mig ock beler
Jag är en kristen å hjärtats vägnar
Jag älskar Kristus, det är mitt skäl
Min första kärlek jag honom ägnar,
Han är det värd, ty han frälst min själ

Jag är en kristen, o kärleksunder
Att syndaslaven blev frälst av nåd
Jag är en kristen trots mänskofunder
Trots alla läror och mänskors råd
Jag är en kristen som går att strida
I Herrens namn emot synd och värld
En ringa stridsman vid jesu sida
Som vinner seger med Andens svärd.

Jag är en kristen, det ordet gäller
Som lösen här på min pilgrimsfärd
Jag är en kristen som färden ställer
Till hemmet där i en bättre värld
Jag är en kristen mitt hemland ligger
Långt ovan jorden, dess sorg och nöd
Där ingen längre om smulor tigger
Ty alla äter av samma bröd

Jag är en kristen, det ordet klingar
I sorgens timmar som skön musik
Det lyfter anden på örnavingar
Till evig vila i himmelrik
Jag är en kristen, och klappar döden
På hjärtedörren med tunga slag
Jag skyndar genast från sorgen, nöden
Till fadershemmet, o sälla dag!

måndag 31 maj 2010

Månadens buggfix - därför borde alla kristna fira sabbat.

För ett par månader sedan blev jag ombedd att redogöra för min syn på sabbaten. För mig är denna fråga enkel och tämligen okontroversiell, men tydligen kan man bli utesluten ur vissa frikyrkoförsamlingar på grund av att man håller sabbatsbudet. Jag vill inte tvinga någon utan snarare peka på firandets många fördelar. "Sabbatsvinster" om man så vill.

För att förstå vad det innebär att hålla sabbat vill jag först ta med er till ett par bibelversar.


"Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den." (Andra Moseboken 20:8-11)


Den mest uppenbara "sabbatsvinsten" är förstås vilan. Jag kan inte tolka texten om den sjunde "skapelsedagen" på annat sätt än att Gud föregick med gott exempel. Ingen kan inbilla mig att Gud var så trött efter sex dagars arbete att han var tvungen att vila. Jesus själv påpekade ju att sabbaten var till för människan.

Om vilan kan anses vara en uppenbar "vinst" i sammanhanget så borde några av de övriga fördelarna väga tyngre för den familj som på ett mer seriöst sätt börjar fira Sabbat.

I stort sett alla de bibliska högtiderna firas först och främst inom familjen där man minns vad Gud gjort i historien och Sabbaten är inget undantag. För en troende innebär det alltså inte bara en dag i hängmattan. Det är en dag för umgänge med familjen inför Gud. Och här kan ni säkert ana vilka andra fördelar jag ser med sabbatsfirande. Att som en familj komma samman en gång i veckan för att tillbringa en tid tillsammas inför Gud* kan inte ge annat än positiva effekter. Min bedömning är att detta leder till mindre stress, bättre familjerelationer och utmärkta tillfällen att vittna och förklara vem Gud är för både de egna barnen och vänner/bekanta som vågar komma med på en kväll.

En del menar att man inte hinner med lika mycket om man avskiljer sabbaten för vila, men det borde nog avfärdas som en myt. För att kunna arbeta effektivt behöver vi ta ledigt ibland. Vi studenter som ibland suttit med diverse projektuppgifter hela natten igenom vet smärtsamt väl att man inte är vidare produktiv under de tidiga morgontimmarna och på liknande sätt kan man se på vilodagen/sabbaten.

Med detta sagt vill jag dock påpeka att jag personligen aldrig haft för vana att medvetet fira Sabbat, men att det ofta blivit något liknande. Dock inte hemma med familjen under min uppväxt.

*: Som kristen är det underförstått att jag menar den ende sanne Guden, Skapare av både himmel och jord, som har ingripit i världshistorien och uppenbarat sig för oss människor genom sin son Jesus Kristus. Denna förklaring skall inte ses som en komplett utläggning av vad jag tror på utan mer som en hjälp till avgränsning mot alla onda/djävulska krafter som opererar i religionens namn.

fredag 21 maj 2010

Bränna eget skräp eller andras ägodelar?

Bokbål skapar rubriker och rörelse i bloggosfären. När piratbyrån brände några exemplar av sin egen antologi om fildelning som en markering sista april 2007 blev det visserligen inga större rubriker i "gammelmedia", men på nätforum var åsikterna skiftande. Bloggosfären var inte lika sammankopplad då som nu.

Denna gång var det pastorn och tidningsredaktören Holger Nilsson som nämnde ordet bokbål när han beskrev kvalitén på böckerna som en av Sveriges mest kända pseudoteologer författat. Då blir det plötsligt rörelse både i bloggosfär och "gammelmedia". Holger själv portas också från närradion i Vetlanda.

Att provokatören själv sätter igång stora snyftvalsen och att sekulär press hakar på må vara hänt, men att flera "kristna" förståsigpåare skränar med och försöker distansera sig från en kristen medbroder på detta sätt är inget jag har förståelse för. Jag har heller ingen sympati för den vetlandakyrka som så lättvindligt stänger av en känd predikant från sin närradioverksamhet. Han har ju faktiskt tagit tillbaka sitt uttalande om bokbål.

Någon som gjort ett uttalande om bokbål i närradion utan att ha en tanke på att göra en pudel är dock undertecknad. Och jag tror att jag ligger närmare den bibliska förebilden i sammanhanget än herr Nilsson själv - det är nog dags för de flesta av oss att bränna en del eget bråte. Själv har jag läst och hållit på med en hel del som jag inte är vidare stolt över. Jag tror det även gäller er som läser detta. Ni som äger mer än 50-100 böcker har sannolikt någon som bok som är så dålig att du inte ens kan skänka den till din värsta fiende utan att samvetet borde reagera.

Observera dock att viss "antikristen" litteratur inte nödvändigtvis behöver klassas som dålig här utan att det kan skilja från fall till fall vad som en människa borde bränna. Det kan vara bra att inte glömma bort vilka tokigheter som Darwin, Marx, Hitler och Freud ordade om bara för att nämna några.

Om någon är intresserad är det bara att höra av sig. Jag har åtminstone ett exemplar av rollspelet "Viking" som kan passa att symboliskt lägga på brasan...