Dikt: Jag vet ett land

Jag vet ett land, där ingen nöd skall vara,
där alla sorgens tårar torkas av.
Ett evigt hem för Lammets frälsta skara,
en hamn, som väntar bortom tidens hav.

Jag vet ett land, ett härlighetens rike,
som aldrig bävar, evigt skall bestå.
Där jag skall bo i fröjd förutan like,
och segerkronan utav Jesus få.

Jag vet ett land, där Kristus själv regerar,
min store Konung, som jag följer här.
För mörkrets makt Han aldrig abdikerar,
Golgata kors, hans segertecken är.

Jag vet ett land, där evigt jag skall sjunga,
befriad från vart jordiskt syndafall.
Där jag med helig och förlossad tunga,
min Frälsare för blodet prisa skall.

Jag vet ett land, jag ser det genom ordet,
det strålar härligt i Guds andes ljus.
Du sköna land, min längtans mål är vordet,
som barnet längtar till sin faders hus.

Adolf Hoffman
(Denna dikt finns även i form av sång sjungen av författaren själv och inspelad av sonen Bertil.)

Med spett och spade

Med spett och spade går jag ut

att tjäna dagens bröd,

att knoga under var minut

tills kvällen lyser röd.

Av fädren jag i oro fått

min kamp för hem och härd,

ty samma hårda vardagslott

var deras liv och värld.

Med spett och spade har jag gått

på mången bondegård.

Därav mitt levebröd jag fått,

fast kampen varit hård.

Ja, månget dike har jag grävt,

och mången teg jag röjt,

och fast i fattigdom jag strävt

jag levat dock förnöjt.

Med spett och spade fyller man

sin plikt på redligt sätt,

och under flit man lära kan

att tänka sunt och rätt.

Och fastän spaden sliten är

och spettet krökt av tag

jag stoltast dem i livet bär

av alla vapenslag.

Med spett och spade vinner man

terräng för fredens zon.

Det värvet ingen fylla kan

med bössa och kanon.

Det ena bygger upp ett land

det andra river ned,

dock går man med gevär i hand

mer stolt i stridens led.

Men spett och spade, tänker jag,

ger mer att leva på

och jag är viss om att en dag

ska alla det förstå.

När fredens tankar segrat har

mot hård och ond natur

skall spett och spade finnas kvar

för odling och kultur.

Adolf Hoffman

------------------

Ovanstående dikt skrevs någon gång i närheten av eller under andra världskriget. Och krigandet fortsätter...

Klagovisa i torkan

Solen bränner, svetten lackar

himlen molnfri är och blå

över torra bruna backar

kor med slanka juver gå

Jorden törstar, mänskor kvida

torkan vållar huvudbry

Varje dag vi regn förbida

hoppas på var morgon ny

Tiden går i samma vana

rågen skiftar snart i blont

medan blickar ängsligt spana

emot fjärran horisont

Då och då ses mörka skyar

skymta över skogens kam

men vårt hopp som sig förnyas

kommer alltför lätt på skam

Heta hällar molnen sprida

så de gå vår bygd omkring

Snart de ses i fjärran glida

bortom horisontens ring

Grödan vissnar, källor sina

snart blott brunnar återstå

Solens heta strålar skina

himlen molnfri är och blå

Ovanstående rader skrev min farfar Adolf Hoffman den 7 juli 1936, men vädret är tyvärr sig likt. Hett är vädret och hett är visst en del annat också. Och dikten skrevs ju faktiskt av en gotlänning även om det var ett tag sedan...

Dikt: Ett barn är oss fött

Ett barn varder fött! O, signade tröst
i de gamla profetiska orden!
Vad evighets hopp i den himmelska röst,
som kom med ett löfte till jorden!

En frälsare född! Hör änglarnas sång
till herdar, som vakat i natten.
Den heliga morgonens soluppgång
bestrålar den himmelska skatten.

Ett barn är oss fött! Vad säger väl det?
Jo, lyssna, mitt frågande hjärta:
En konung är född, ett majestät,
som löser från synd och smärta.

Ett barn blev oss fött, av himmelen sänt,
och lida för oss här det skulle.
Ett frälsningens ljus blev för syndare tänt
genom döden på Golgata kulle.

Ett barn är oss fött! Så ljuder det än
till sökande själar i tiden.
Förlossaren lever, han uppstod igen
och Han är dig nära i striden.

Ett barn är oss fött! O, tag det emot!
Det är oss för intet givet.
O, mänska, fall ned för din Konungs fot,
så får du det eviga livet!

Adolf Hoffman

Dikt: Julkväll

Klockorna i juletimma
ringa in den sköna kväll,
medan dagens sista strimma
tar farväl av gård och tjäll.
Hemmen smyckas, ljusen tändas
vittnande om julefröjd,
medan blick och tankar vändas
stilla emot löftens höjd.

Än vi tro på allt det rena,
Skaparen i själen lagt,
som förlossa kan allena
världen ur det ondas makt.
Tunga år av kamp och möda,
bittra år av sorg och nöd
aldrig kunnat helt föröda
barnasinnets tro och glöd.

Låt oss glädjas, gamla, unga
i en säll och helig stund,
och den gamla sången sjunga
om ett evigt fridsförbund.
Låt oss fly på sångens vingar
till vår barndoms glada land,
lyssna till det bud, som klingar
ifrån hoppets himlastrand.

Mången glimt som minnet tänder,
stiger upp ur glömskans grus,
medan späda barnahänder
knäppas inför julens ljus.
Som ett svar på bön och fråga
tändes i vårt hjärterum
evighetens helga låga,
julens evangelium.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 23:e december

Julens klockor 2
Julens klockor klangfullt ringa
in den helga tid,
fridens sköna budskap bringa
åt en värld i strid.
Toner från den vigda malmen
som en himmelsk röst
kalla oss till julepsalmen
och till ordets tröst.

Vandrare i natt och dimma,
mödans trötte träl,
lyssna, och du skall förnimma
barnet i din själ.
Lyft din blick mot högre zoner
öppna hjärtats dörr.
Du skall höra änglatoner
i din själ som förr.

Julens klockor! Tusen minnen
vakna vid dess klang
från den tid, då barnasinnen
lätt sin sorg betvang.
Låt oss följa, unga; gamla
julens bud som då,
och kring Barnet oss församla
invid krubbans strå.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 21:a december

Julens klockor 1.
Julens klockor ringa
skönt i julekväll.
Fridens bud de bringa
till de tysta tjäll.
Livets jäkt och villa
flyr för frid och tro.
Tankar vandra stilla
under julens ro.

Allt vad bäst du drömde
under barndomsår
men i striden glömde,
än ikväll dig når.
Fjärran minnen vakna
under klockors gång.
Vad ikväll vi sakna,
det är barnets sång.

Sången som förklingat
under tidens nöd,
medan åren bringat
mörker kval och nöd.
Kan du än förnimma
tonerna från förr,
medan julens timma
gläntar på din dörr?

Julens klockor minna
om den stora tid
då vi återfinna
barnatro och frid.
Tonerna, som ljuda,
över sjö och strand,
vilsegångna bjuda,
hem till Edens land.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 20:e december

Julringning.
Från templet hörs klockorna ringa
i släktenas mörkaste tid
till tröttade själar att bringa
en djup och försonande frid.

De bjuda oss stanna på färden
en stund under julstjärnans bloss,
fast mörkret där ute i världen
står svart som en mur omkring oss.

De sjunga om flyktade dagar,
om lyckans och oskuldens tid,
kärlekens odödliga lagar,
som glömts under möda och strid.

Då vaknar det bästa i livet:
förmågan att älska och tro,
och glömska av hatet och kivet
vi samlas i högtidens ro.

Så gripas vi alla av sången
från klockornas helgade malm,
och tanken, som vilse är gången,
flyr åter till barndomens psalm.

Det godas förhärskande toner
tar åter sin makt i vårt sinn'
och ringa från himmelska zoner
den signade julfriden in.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 19:e december

Jul i mörk tid.
Det stiger upp ur nuets grav
ett morgonljus i öster,
och tidens stormar stillna av
för julens änglaröster.

Idag du drömmer om ett land
där sorg och suckan flytt,
ty under julens stjärnerand
är du ett barn på nytt.

Kring jordens riken härjat står
vad all din längtan gömde.
Blott minnet bär från svunna år
vad barnasinnet drömde.

Det är ett ljus som glimmar än
på ödesdunkel färd
när julen bringar bud igen
ifrån en högre värld.

Så samlas vi till ottesång
när tempelljusen glimma,
och hjärtat tinar än en gång
av hoppets helga strimma.

När sången klingar klar och skön
i högtidssmyckad sal
må däri klinga ock en bön
för jordens nöd och kval!

Må än idag din barndoms tro
om slutlig frid på jorden
ge hjärtat hopp och sinnet ro
i kraft av löftesorden.

Från rikt palats, från ringa skjul
ett tack till Gud må gå,
att sveriges folk får fira jul
trots allt i fred ändå!

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 18:e december

Jul i Sverige.
Nu samlas vi till julens fest
i jordens bästa land,
ty nog är sverige nu som bäst
oas i ökens sand.
Vi bo ju i de ytterst få
av världens lugna hörn,
om än vi känna då och då
av stormarna en törn.
Vad ha vi svenskar gjort för gott
att vi ska ha det så?
Har vi för livets goda lott
förtjänst att peka på?
Nej, nog stå vi, båd' folk och land,
helt under Herrens nåd,
i ledning av Hans fadershand
och underfulla råd.
Må utan självförhävelse
vi tacka Gud för allt
och ödmjukt om hans bistånd be
att bliva världens salt,
en stämma genom tidens storm
för rättens klara bud,
och hur än livet ändrar form
ej glömma bort vår Gud.
Så gå vi då att fira jul
i hägnet av vår fred,
och över stilla hem och skjul
ler himlen vänligt ned,
en hälsning från den konung, som
vår värld befria skall,
från barnet, som till jorden kom
med makt i världen all.
Det är vår tro, det är vårt hopp,
att Han skall bli en gång
den morgonsol som skall gå opp
på tidens natt så lång,
då änglar sjunga skall med fröjd,
som i en gången tid,
sitt: ”Ära vare Gud i höjd,
på jorden evig frid”

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 17:e december

Fram mot jaul.

Fram mot jaul bleir teiden mörk
dagar bleir kortä.
Släut jär laik för tös u sårk
soli jär langt bortä.
Ingä blommar finns finns dei da,
hailä jårdi sivar.
Björk u aikar naknä sta,
sum um di int livar.

Fram mot jaul da kan vörr fa
regn reit lali oftä.
Far tar vintatråiu pa,
mor ha tar a koftä,
u tar nården riktut ei
sveidar dei um skinnä,
faffar sär att da jär dei
bäst ti halld si innä.

Fram mot jaul mä bistar mein
gynnar Borä skojä.
Snåien liggar veit u fein
just när dei har snåiä.
Men så bleir dei blöt igen
snåien strax da gleidar.
Ingen vintar bleir dei sänn
kansk pa langä teidar.

Fram mot jaul jär bråsku stäur.
Folk far adut sinnä.
Far gar äut ei äur u skäur,
jär ei vägen innä.
Allting vändes upp u ner
mor skall gynn ti skäurä.
Faffar ingen äutväg ser
ti en säng si läurä.

Fram mot jaul all bani gar
u på tomten väntar.
"Gutt till snällä ban han har",
far ei daim inpräntar.
Bani glädes allut mest
när mot jaul dei leidar.
Mänsku gladast jär, u bäst
undar bandomsteidar.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 16:e december

Jaulbistör.

Att dei mot jaulen leidar snart,
dei sönes nuck pa folkis fart,
för mä sein häusbistör di rännar,
sått bajni knappt um neitar stännar.

Mä bryggä, tvättä u gär rajnt
dei gnos fran teilit u ti sajnt.
U häusmor självar star u bakar
fran grova bröj ti pippakakar.

U bani hoppes, u di tror,
att någ misslyckes skall för mor,
sått di da kan fa täur u smakä
a kringlä eller pippakakä.

Dei jär slikt buldar u bistör,
sått drängar äut ti bodi flör.
Där star di da u haggar viden
u njautar av den goä friden.

Men frid far just int gambläfar,
fast dei bihövs pa gamblä dar,
för han gar mist um middesveilu,
när han ska vagg ti ro dei leilu.

Pa kvälden kummar far fran böjn,
för allä ban a härli söjn,
för pa a stäurar börd mä klappar
han sleipar sått han rajnt jär sjappar.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 15:e december

Greisens seistä stund.

Bilåten u mä hjärtäro
(han int någ ont ju gärt)
gamb greisen star ei steius bo
när duri yppnäs tvärt.
En främnäs kal nå kummar in
sum aldri förr han seit
u greisen undrar ei sitt sinn:
"Vaim kan ha ärndä heit?"

Dei jär en snällar pratu kar.
Han gör si fort bikant,
u därtill han ett snörä har
sum jär leit intressant.
U greisen tyckar: "Dei, minsann,
jär någ till beitä ei".
Han gär så o, för greisar kan
ju ingenting lätt blei.

Men förrän han dei tänkar pa
han snör um trönä fat,
u jär int greis till kunn fosta
hur lains han bärd si at.
U hur han slängar, hur han slar
mä trönä heit u deit,
bleir han int frei, u han fostar
att han bidrägen bleit.

Han tänkar: "Aldri hadd ja trot
att dei var läurarei".
Ör steiu, där han freidfullt bot,
han laidäs undar skrei.
Snart bleir han stanäs bei en bänk
u kännar si reit dum:
"Män anar aldri list u ränk
förr'n dei jär ettarum".

Den främnäs kalen jär int sain;
pa knappt ett augänblick
har greisen fat mot pannus bain
en konstuar mannick.
Ei snörä haldäs säkat tag.
Umkring star mänskar flair.
Han ser a klöbbä, lyft till slag,
u - vait int um si mair.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 14:e december

Under julens stjärna.
Från livets oro, sorg och strid
till julens underbara frid
oss klockan kallar samman.
Uti palats i ringa tjäll
vi tända ljus i julekväll
som i vår barndoms gamman.

Det är vår egen längtans värld,
som flammar upp kring julens härd,
för oss i minnen fågna;
och mången bortglömd melodi
med livets bästa drömmar i
blir väckt ur det förgågna.

Se stjärnan ifrån himmelen
mot jordens pilgrim lyser än
igenom tidens dimma;
och uti Herrens tempelhus
vi stämma in i sångens brus
i helig morgontimma.

Till julbudskapets sköna ord
om evigt hopp och frid på jord
vi lyssna i vårt tempel.
På glädje mera djup och sann
än vad julen oss bringa kan
ger livet ej exempel.

Kom då, o, jul, med barnatro
och med din glädjefyllda ro,
du högtid utan like!
I varje hem, i varje sinn'
ditt helga ljus må lysa in
från evighetens rike!

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 13:e december

Lucia.
Du kommer med budskap om ljuset
i årets mörkaste tid,
och skrider så tyst genom huset
när alla än sova i frid.
Med kaffe och lussekatter
du står där så blid vid vår säng,
en pärla bland sagoskatter,
en drottning i forntida sägn.

Du bor i de vekaste drömmar
om seger för godhetens makt.
Ett ljus från din himmel än strömmar
i allt vad oss sägnen har sagt.
Och kronan du vunnit i striden,
än leder i morgonens väkt
vår tanke till hoppet i tiden,
som aldrig i stormen blir släckt.

Välkommen med allt vad du äger
av kärlek, av styrka och mod,
med tröst till den pinades läger,
med vilja förlåtande god.
Välkommen med soliga minnen
från barndomens sorgfria år,
välkommen med hopp till de sinnen,
som tvivla på kommande vår.

Må städs vi i hjärtat dig bära
på prövningens törnströdda stig,
och tolka i liv och i lära
den kärlek, som stråla från dig.
Må vi under vandringen minnas
när mörkret och faran är när,
att ljuset dock alltid ska finnas
hos den, som har sanningen kär.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 12:e december

Lucia
Vad gör du här, Lucia
i denna mörka värld,
är det att för oss sia
om målet för vår färd?
Nog syns det oss att målet
är nöd och död och tvång.
Vi själva slipa stålet
för egen undergång.

Dock vilja vi så gärna
än på det goda tro,
och blicka mot din stjärna
i stilla stunders ro,
den stjärnan som du följde
som helgon och martyr,
då ej din tro du döljde
trots bödlarnas tortyr.

Du lever som en sägen
i våra drömmar än,
ett hoppets ljus på vägen,
en tröst i prövningen.
När vi i nattens timmar
än skåda få din bild
du genom mörkret glimmar
så sanningsren och mild.

Än finnas dina likar
i brodershatets tid,
som ej från vägen viker
i ödets sanningsstrid.
Ty se, martyrens krona
bär aldrig något tvång.
För evigt skall den tona,
dess ljusa segersång.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 11:e december

Eftersom den 13:e december infaller under en söndag så firas detta år Lucia i dagarna tre.

Lucia
Lucia, sagobrud,
av himlen korad
att bli dess sändebud
i trosviss glöd,
än är din kärleks stig
i sägnen spårad,
som blev till sist för dig
en ädel död.

I dikten lever du
för lyhört sinne,
som fordom, även nu
i tiden skum.
Av allt vad där förmäls
står främst i minne
din sköna, tappra själs
martyrium.

Än står du lika ren
för tidens släkten,
idol'n för var och en,
en sagoskatt
var gång du möter oss
i vita dräkten
med ljusens klara bloss
i kolmörk natt.

Lucia, sagobrud,
av himlen krönad,
låt än ditt segerbud
kring jorden gå!
Lär oss att varje strid
skall bli belönad,
som förs i mörkrets tid
att ljuset nå!

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 10:e december

Ett barn blev fött..
Ett barn blev fött i Betlehem
en signad juledag.
Det kom med bud från himmelen
om frid och Guds behag.
Det ringa var, i krubba lagt.
Det föddes i ett stall,
men inom sig det bar en makt
att frälsa världen all.

Ett barn blev fött, och herdar kom
att Det sin hyllning ge,
och vise män från Östern, som
en stjärna klar fick se.
Det växte opp, och snart gick där
bland judarna en man,
som sade: ”Livets bröd jag är,
och synd förlåta kan”.

Han gick omkring och gjorde väl
och hjälpte en och var
och tände uti mången själ
en himlalåga klar.
Men fariséers skara drev,
av hat och avund tänd,
till sist i döden Den, som blev
av Gud till jorden sänd.

Men just däri Han frälsning vann,
bröt dödens udd utav.
En trogen skara sedan fann
Hans övergivna grav.
Han visade, till deras fröjd,
Sin levande gestalt,
beklädde dem med kraft från höjd
att vara ”jordens salt”.

Ett barn blev fött i Betlehem
och liv åt världen gav,
åt dem som tro ett evigt hem
långt bortom död och grav.
Och än, som genom seklers lopp,
i hägn av himmelsk frid
vi samlas omkring världens hopp
i signad juletid.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 9:e december

Jultankar

Välkommen, helga juletid,
som ljusets stråle sänder
uti en värld av storm och strid
och nöd i alla länder!

Uti palats, i torftigt tjäll
en stilla frid sig sänker,
och i den klara julekväll
en hoppets stjärna blänker.

Vår tanke flyr från nuets värld
till gamla barndomsminnen,
då julens helgd vid stilla härd
gav glans åt barnasinnen.

För alla barn är julens fest
en högtid utan like.
Den är en efterlängtad gäst
i barnens sälla rike.

Må allt det vackra, vi förnam
i ljusa barndomsstunder,
ur hjärtats gömmor manas fram
nu inför julens under!

Då skall dess budskap underbart
i våra hjärtan klinga,
och löftets stjärna stråla klart,
när julens klockor klinga.

Adolf Hoffman
publicerad i Gotlandsposten julen 1933

Sanningens lön (Dikt)

Jag har under en längre tid velat publicera några av min farfar Adolfs bästa dikter, men då de inte sällan råkar vara på gutniska/gutamål så har jag försökt översätta denna till svenska. Först kommer orginalet och sedan följer mitt försök till översättning. Jag har inte lyckats bevara alla rimmen, men det fungerar hjälpligt för er som inte förstår er på andra nordiska språk än svenska...

Sanninngis laun

Den gamblä gubben Pettar

bräkt ljaugä mins för tre.
De reit int folk si ettar,
han halldes fick mä dei.
Folk bräuktä bär halld lottar
at gubben galnä ård.
Di visst att sleik lygntrottar
finns mangä här pa jård.

Men hadd han dålit ryktä
för allt han hadd ljaugt
fanns dei dock ain sum tycktä
att han skudd aktes haugt.
Astäous gamblä Britä,
ha trod pa gubbens prat,
Bei hennä kund han sitä
u ljaug a halvar nat.

Sänn bräukt da Britä rännä
mä allt va gubben sägt.
Ha skarvd da till dei gännä
för vännar u för släkt.
Ha kund fa hapli mikä
av mästen ingenting,
sått dei kund tul a vikä
förrn ha hannt sokni kring.

Men så en dag hadd Pettar
prat illä um sin tant.
Da bärd dei si int bättar
än dei han sägd var sant.
U sum en laupeld rändä
dei sänn fran part till part
dei årdä sum kanhändä
kom ör han oförvart.

U dei fick Britä håirä
när pratä hadd slipp laust.
Dei var priceis sum kåirä
en dolk ei hennes braust,
för mänskar bleir jå sintä
av sanningsårdi mest,
u nå skudd Pettar intä
minsann blei hennäs gäst.

När Pettar sänn till Britä
endag sum vanlit gick
kan var u en jå vitä
va där till leivs han fick.
Pa gubbens gladä nicken
svard Britä genäst mä:
”Däu kom som ettarskicken,
ditt arma ärkäfä!”

Han äntligen fick vitä
va han var för en kar,
u raint äut sägdä Britä
att han var lygnis far.
U därtill blai han stämdar
nå för sin fäulä träut.
U ännu mair äutskämdar
än va han var föräut.

Nå tyckar gubben Pettar
att världen konstu jär.
U så oskaplit bättar
blai han int av dei här.
Han hadd ei frid fat talä
så mangä lygnars ård.
Nå fick han dört bitalä
sitt aindä sanningsård.


Sanningens lönDen gamle gubben Petter
brukar ljuga minst för tre.
De rätt sig folk int etter,
han hållas fick me de.
Folk oftast bara skrattar
åt gubben galna ord.
De vet sådana lögntrattar
finns många här på jord.

Men hade han dåligt rykte
för allt han hade ljugit
fanns det dock en som tyckte
att han skulle aktas högt.
Grannens gamle Britta,
hon trodde gubbens prat,
Hos henne kunde han sitta
och ljuga långt in på natt.

Sen brukt da Britä ränna
mä allt va gubben sagt.
Hon skarva så de ej gick att igenkänna
för vänner och för släkt.
Hon kunde få skapligt mycke
av nästan ingenting,
så de kunde ta halva veckan
förrn ha hannt soknen kring.

Men så en dag hadd Petter
prat illa om sin tant.
Det bar sig inte bätter
än det han sagt var sant.
Och som en löpeld rände
de sen från part till part
de orden som kanhända
kom för han oförvart.

Och det fick Britta höra
när pratet sluppit löst.
De var precis som å köra
en dolk i hennes bröst,
för mänskor blir sårad mest
av sanningsorden ju,
så Petter skulle ej få vara gäst
hos henne mera nu.

När Petter sen till Britta
en dag som vanligt gick
kan var och en ju veta
va där till livs han fick.
På gubbens glada nicken
svara Britta genast mä:
”Du kom som ettarskicken,
ditt arma ärkäfä!”

Han äntligen fick veta
va han var för en kar,
och rätt ut sade Britta
att han var lögnens far.
Och därtill blev han stämd
nu för sin fula trut.
Och ännu mer utskämd
än va han var förut.

Nu tycker gubben Petter
att världen konstig är.
Och så oskaplit bätter
blev han inte av det här.
Han haft i frid fått tala
så många lögnens ord.
Nu fick han dyrt betala
sitt enda sanningsord.

Adolf Hoffman, svensk text sonsonen Ludvig...

Ja, jag tyckte ovanstående var på sätt och vis kopplat till det "bråk" som en viss provokatör och hedersdoktor orsakat nyligen...