tisdag 22 december 2009

Dagens juldikt 22:a december

När det som allra mörkast är

När det som allra mörkast är
Då firas julens högtid här
Ett hopp om frälsning tändes då
För länge se´n i stallets strå
Vi får nu sprida budskapet
Om Jesu lärjungaskapet
Varje litet ljus vi tänder
Livsglädje åt många sänder

Släktgemenskap i hemmets vrå
Men frid kan vara svårt att nå
I denna stressade nutid
Vila innan varda´n tar vid
och njut av barnens julefröjd
Som blir med enkla medel nöjd
Några julklappar och julegran
Samt vistas långt borta från sta´n

Det enkla är ibland med det bästa
Att leva ut kärleken till sin nästa
För pengar kan man inte få allt
Prylar hjälper inte när det är kallt
Då vill man i värmen va´ och mysa
Se på alla juleljusen som lysa
När nå´n bryr sig om blir man så lycklig
Den lilla gåvan är nog godtycklig.

Maria Eliasson

måndag 21 december 2009

Dagens juldikt 21:a december

Julens klockor 1.
Julens klockor ringa
skönt i julekväll.
Fridens bud de bringa
till de tysta tjäll.
Livets jäkt och villa
flyr för frid och tro.
Tankar vandra stilla
under julens ro.

Allt vad bäst du drömde
under barndomsår
men i striden glömde,
än ikväll dig når.
Fjärran minnen vakna
under klockors gång.
Vad ikväll vi sakna,
det är barnets sång.

Sången som förklingat
under tidens nöd,
medan åren bringat
mörker kval och nöd.
Kan du än förnimma
tonerna från förr,
medan julens timma
gläntar på din dörr?

Julens klockor minna
om den stora tid
då vi återfinna
barnatro och frid.
Tonerna, som ljuda,
över sjö och strand,
vilsegångna bjuda,
hem till Edens land.

Adolf Hoffman

söndag 20 december 2009

Dagens juldikt 20:e december

Julringning.
Från templet hörs klockorna ringa
i släktenas mörkaste tid
till tröttade själar att bringa
en djup och försonande frid.

De bjuda oss stanna på färden
en stund under julstjärnans bloss,
fast mörkret där ute i världen
står svart som en mur omkring oss.

De sjunga om flyktade dagar,
om lyckans och oskuldens tid,
kärlekens odödliga lagar,
som glömts under möda och strid.

Då vaknar det bästa i livet:
förmågan att älska och tro,
och glömska av hatet och kivet
vi samlas i högtidens ro.

Så gripas vi alla av sången
från klockornas helgade malm,
och tanken, som vilse är gången,
flyr åter till barndomens psalm.

Det godas förhärskande toner
tar åter sin makt i vårt sinn'
och ringa från himmelska zoner
den signade julfriden in.

Adolf Hoffman

lördag 19 december 2009

Dagens juldikt 19:e december

Jul i mörk tid.
Det stiger upp ur nuets grav
ett morgonljus i öster,
och tidens stormar stillna av
för julens änglaröster.

Idag du drömmer om ett land
där sorg och suckan flytt,
ty under julens stjärnerand
är du ett barn på nytt.

Kring jordens riken härjat står
vad all din längtan gömde.
Blott minnet bär från svunna år
vad barnasinnet drömde.

Det är ett ljus som glimmar än
på ödesdunkel färd
när julen bringar bud igen
ifrån en högre värld.

Så samlas vi till ottesång
när tempelljusen glimma,
och hjärtat tinar än en gång
av hoppets helga strimma.

När sången klingar klar och skön
i högtidssmyckad sal
må däri klinga ock en bön
för jordens nöd och kval!

Må än idag din barndoms tro
om slutlig frid på jorden
ge hjärtat hopp och sinnet ro
i kraft av löftesorden.

Från rikt palats, från ringa skjul
ett tack till Gud må gå,
att sveriges folk får fira jul
trots allt i fred ändå!

Adolf Hoffman

fredag 18 december 2009

Dagens juldikt 18:e december

Jul i Sverige.
Nu samlas vi till julens fest
i jordens bästa land,
ty nog är sverige nu som bäst
oas i ökens sand.
Vi bo ju i de ytterst få
av världens lugna hörn,
om än vi känna då och då
av stormarna en törn.
Vad ha vi svenskar gjort för gott
att vi ska ha det så?
Har vi för livets goda lott
förtjänst att peka på?
Nej, nog stå vi, båd' folk och land,
helt under Herrens nåd,
i ledning av Hans fadershand
och underfulla råd.
Må utan självförhävelse
vi tacka Gud för allt
och ödmjukt om hans bistånd be
att bliva världens salt,
en stämma genom tidens storm
för rättens klara bud,
och hur än livet ändrar form
ej glömma bort vår Gud.
Så gå vi då att fira jul
i hägnet av vår fred,
och över stilla hem och skjul
ler himlen vänligt ned,
en hälsning från den konung, som
vår värld befria skall,
från barnet, som till jorden kom
med makt i världen all.
Det är vår tro, det är vårt hopp,
att Han skall bli en gång
den morgonsol som skall gå opp
på tidens natt så lång,
då änglar sjunga skall med fröjd,
som i en gången tid,
sitt: ”Ära vare Gud i höjd,
på jorden evig frid”

Adolf Hoffman

torsdag 17 december 2009

Dagens juldikt 17:e december

Fram mot jaul.

Fram mot jaul bleir teiden mörk
dagar bleir kortä.
Släut jär laik för tös u sårk
soli jär langt bortä.
Ingä blommar finns finns dei da,
hailä jårdi sivar.
Björk u aikar naknä sta,
sum um di int livar.

Fram mot jaul da kan vörr fa
regn reit lali oftä.
Far tar vintatråiu pa,
mor ha tar a koftä,
u tar nården riktut ei
sveidar dei um skinnä,
faffar sär att da jär dei
bäst ti halld si innä.

Fram mot jaul mä bistar mein
gynnar Borä skojä.
Snåien liggar veit u fein
just när dei har snåiä.
Men så bleir dei blöt igen
snåien strax da gleidar.
Ingen vintar bleir dei sänn
kansk pa langä teidar.

Fram mot jaul jär bråsku stäur.
Folk far adut sinnä.
Far gar äut ei äur u skäur,
jär ei vägen innä.
Allting vändes upp u ner
mor skall gynn ti skäurä.
Faffar ingen äutväg ser
ti en säng si läurä.

Fram mot jaul all bani gar
u på tomten väntar.
"Gutt till snällä ban han har",
far ei daim inpräntar.
Bani glädes allut mest
när mot jaul dei leidar.
Mänsku gladast jär, u bäst
undar bandomsteidar.

Adolf Hoffman

onsdag 16 december 2009

Dagens juldikt 16:e december

Jaulbistör.

Att dei mot jaulen leidar snart,
dei sönes nuck pa folkis fart,
för mä sein häusbistör di rännar,
sått bajni knappt um neitar stännar.

Mä bryggä, tvättä u gär rajnt
dei gnos fran teilit u ti sajnt.
U häusmor självar star u bakar
fran grova bröj ti pippakakar.

U bani hoppes, u di tror,
att någ misslyckes skall för mor,
sått di da kan fa täur u smakä
a kringlä eller pippakakä.

Dei jär slikt buldar u bistör,
sått drängar äut ti bodi flör.
Där star di da u haggar viden
u njautar av den goä friden.

Men frid far just int gambläfar,
fast dei bihövs pa gamblä dar,
för han gar mist um middesveilu,
när han ska vagg ti ro dei leilu.

Pa kvälden kummar far fran böjn,
för allä ban a härli söjn,
för pa a stäurar börd mä klappar
han sleipar sått han rajnt jär sjappar.

Adolf Hoffman