tisdag 15 december 2009

Dagens juldikt 15:e december

Greisens seistä stund.

Bilåten u mä hjärtäro
(han int någ ont ju gärt)
gamb greisen star ei steius bo
när duri yppnäs tvärt.
En främnäs kal nå kummar in
sum aldri förr han seit
u greisen undrar ei sitt sinn:
"Vaim kan ha ärndä heit?"

Dei jär en snällar pratu kar.
Han gör si fort bikant,
u därtill han ett snörä har
sum jär leit intressant.
U greisen tyckar: "Dei, minsann,
jär någ till beitä ei".
Han gär så o, för greisar kan
ju ingenting lätt blei.

Men förrän han dei tänkar pa
han snör um trönä fat,
u jär int greis till kunn fosta
hur lains han bärd si at.
U hur han slängar, hur han slar
mä trönä heit u deit,
bleir han int frei, u han fostar
att han bidrägen bleit.

Han tänkar: "Aldri hadd ja trot
att dei var läurarei".
Ör steiu, där han freidfullt bot,
han laidäs undar skrei.
Snart bleir han stanäs bei en bänk
u kännar si reit dum:
"Män anar aldri list u ränk
förr'n dei jär ettarum".

Den främnäs kalen jär int sain;
pa knappt ett augänblick
har greisen fat mot pannus bain
en konstuar mannick.
Ei snörä haldäs säkat tag.
Umkring star mänskar flair.
Han ser a klöbbä, lyft till slag,
u - vait int um si mair.

Adolf Hoffman

måndag 14 december 2009

Dagens juldikt 14:e december

Under julens stjärna.
Från livets oro, sorg och strid
till julens underbara frid
oss klockan kallar samman.
Uti palats i ringa tjäll
vi tända ljus i julekväll
som i vår barndoms gamman.

Det är vår egen längtans värld,
som flammar upp kring julens härd,
för oss i minnen fågna;
och mången bortglömd melodi
med livets bästa drömmar i
blir väckt ur det förgågna.

Se stjärnan ifrån himmelen
mot jordens pilgrim lyser än
igenom tidens dimma;
och uti Herrens tempelhus
vi stämma in i sångens brus
i helig morgontimma.

Till julbudskapets sköna ord
om evigt hopp och frid på jord
vi lyssna i vårt tempel.
På glädje mera djup och sann
än vad julen oss bringa kan
ger livet ej exempel.

Kom då, o, jul, med barnatro
och med din glädjefyllda ro,
du högtid utan like!
I varje hem, i varje sinn'
ditt helga ljus må lysa in
från evighetens rike!

Adolf Hoffman

söndag 13 december 2009

Dagens juldikt 13:e december

Lucia.
Du kommer med budskap om ljuset
i årets mörkaste tid,
och skrider så tyst genom huset
när alla än sova i frid.
Med kaffe och lussekatter
du står där så blid vid vår säng,
en pärla bland sagoskatter,
en drottning i forntida sägn.

Du bor i de vekaste drömmar
om seger för godhetens makt.
Ett ljus från din himmel än strömmar
i allt vad oss sägnen har sagt.
Och kronan du vunnit i striden,
än leder i morgonens väkt
vår tanke till hoppet i tiden,
som aldrig i stormen blir släckt.

Välkommen med allt vad du äger
av kärlek, av styrka och mod,
med tröst till den pinades läger,
med vilja förlåtande god.
Välkommen med soliga minnen
från barndomens sorgfria år,
välkommen med hopp till de sinnen,
som tvivla på kommande vår.

Må städs vi i hjärtat dig bära
på prövningens törnströdda stig,
och tolka i liv och i lära
den kärlek, som stråla från dig.
Må vi under vandringen minnas
när mörkret och faran är när,
att ljuset dock alltid ska finnas
hos den, som har sanningen kär.

Adolf Hoffman

lördag 12 december 2009

Dagens juldikt 12:e december

Lucia
Vad gör du här, Lucia
i denna mörka värld,
är det att för oss sia
om målet för vår färd?
Nog syns det oss att målet
är nöd och död och tvång.
Vi själva slipa stålet
för egen undergång.

Dock vilja vi så gärna
än på det goda tro,
och blicka mot din stjärna
i stilla stunders ro,
den stjärnan som du följde
som helgon och martyr,
då ej din tro du döljde
trots bödlarnas tortyr.

Du lever som en sägen
i våra drömmar än,
ett hoppets ljus på vägen,
en tröst i prövningen.
När vi i nattens timmar
än skåda få din bild
du genom mörkret glimmar
så sanningsren och mild.

Än finnas dina likar
i brodershatets tid,
som ej från vägen viker
i ödets sanningsstrid.
Ty se, martyrens krona
bär aldrig något tvång.
För evigt skall den tona,
dess ljusa segersång.

Adolf Hoffman

fredag 11 december 2009

Dagens juldikt 11:e december

Eftersom den 13:e december infaller under en söndag så firas detta år Lucia i dagarna tre.

Lucia

Lucia, sagobrud,
av himlen korad
att bli dess sändebud
i trosviss glöd,
än är din kärleks stig
i sägnen spårad,
som blev till sist för dig
en ädel död.

I dikten lever du
för lyhört sinne,
som fordom, även nu
i tiden skum.
Av allt vad där förmäls
står främst i minne
din sköna, tappra själs
martyrium.

Än står du lika ren
för tidens släkten,
idol'n för var och en,
en sagoskatt
var gång du möter oss
i vita dräkten
med ljusens klara bloss
i kolmörk natt.

Lucia, sagobrud,
av himlen krönad,
låt än ditt segerbud
kring jorden gå!
Lär oss att varje strid
skall bli belönad,
som förs i mörkrets tid
att ljuset nå!

Adolf Hoffman

torsdag 10 december 2009

Dagens juldikt 10:e december

Ett barn blev fött..
Ett barn blev fött i Betlehem
en signad juledag.
Det kom med bud från himmelen
om frid och Guds behag.
Det ringa var, i krubba lagt.
Det föddes i ett stall,
men inom sig det bar en makt
att frälsa världen all.

Ett barn blev fött, och herdar kom
att Det sin hyllning ge,
och vise män från Östern, som
en stjärna klar fick se.
Det växte opp, och snart gick där
bland judarna en man,
som sade: ”Livets bröd jag är,
och synd förlåta kan”.

Han gick omkring och gjorde väl
och hjälpte en och var
och tände uti mången själ
en himlalåga klar.
Men fariséers skara drev,
av hat och avund tänd,
till sist i döden Den, som blev
av Gud till jorden sänd.

Men just däri Han frälsning vann,
bröt dödens udd utav.
En trogen skara sedan fann
Hans övergivna grav.
Han visade, till deras fröjd,
Sin levande gestalt,
beklädde dem med kraft från höjd
att vara ”jordens salt”.

Ett barn blev fött i Betlehem
och liv åt världen gav,
åt dem som tro ett evigt hem
långt bortom död och grav.
Och än, som genom seklers lopp,
i hägn av himmelsk frid
vi samlas omkring världens hopp
i signad juletid.

Adolf Hoffman

onsdag 9 december 2009

Dagens juldikt 9:e december

Jultankar

Välkommen, helga juletid,
som ljusets stråle sänder
uti en värld av storm och strid
och nöd i alla länder!

Uti palats, i torftigt tjäll
en stilla frid sig sänker,
och i den klara julekväll
en hoppets stjärna blänker.

Vår tanke flyr från nuets värld
till gamla barndomsminnen,
då julens helgd vid stilla härd
gav glans åt barnasinnen.

För alla barn är julens fest
en högtid utan like.
Den är en efterlängtad gäst
i barnens sälla rike.

Må allt det vackra, vi förnam
i ljusa barndomsstunder,
ur hjärtats gömmor manas fram
nu inför julens under!

Då skall dess budskap underbart
i våra hjärtan klinga,
och löftets stjärna stråla klart,
när julens klockor klinga.

Adolf Hoffman
publicerad i Gotlandsposten julen 1933