(eng: "Operation Cancer")
Läget inom sveriges kristenhet är allvarligt. Något måste hända och det snart. När jag frågade en god vän varför det var så få i vår ålder som var intresserade av kyrkan så fick jag svaret att det är för att vi inte har en pastor som drar ungdomar. Det svaret högg tag i mig. Det är ju precis så vi ofta resonerar - det är pastorns eller församlingsledningens fel att inget händer. Ur detta föddes tanken som sedan fick namnet "Operation Kräfta.
Operation kräfta innebär egentligen inget nytt eller, i sig självt, revolutionerande utan kan enkelt ses som en uppmaning till bibelläsning och bön i mindre grupper. En "smågruppsstrategi" om man så vill, men med vissa tydliga skillnader mot de andra jag känner till.
Om vi som drömmer om väckelse/"andlig nytändning" i våra sammanhang väntar på och förväntar oss att församlingsledarna/pastorn ska göra något får vi nog ofta vänta förgäves. Ska det organiseras "uppifrån" efter den socialdemokratiska devisen att "alla ska med" så kommer inget att hända. Inget illa menat mot pastorer eller andra kristna ledare, men jag tror en nyckel till förändring ligger i en återupptäckt av det personliga ansvaret inför vår Skapare.
Alla kristna ansvarar ju direkt inför Gud. EN är vår ledare, Herre och mästare. Om du vill förändring så måste du göra något nu. Försök hitta minst två andra som också inser allvaret och samlas regelbundet med bibelordet och bönen i centrum.
Men - och det här är viktigt - stå om möjligt kvar i en lokal församlingsgemenskap. "Andliga frifräsare" finns det nog av i vårt land. Ordet "kräfta" ska här förstås i betydelsen cancer. Något som ska växa till och sprida sig inom kyrkor och samfund. En tumör på de ickebibliska maktstrukturer som finns inom de flesta kyrkosamfund kanhända. (Vill man använda en mer biblisk term går "surdegen" också bra - vi vill ju genomsyra så mycket som möjligt...)
Varför tror jag detta är viktigt? Jo, jag har förstått att många som under de senaste decennierna vuxit upp inom frikyrkan saknar djupare kunskaper om Guds ord. Vi har alltför ofta levt på den "svältkost" som det innebär att bara ta del av någon söndagspredikan och/eller kortare andakter inom barn- och ungdomsverksamheten.
Vidare har jag upptäckt att en del bönemöten tenderar att urarta till "skvallercentraler". Vad vi som kristna behöver är inte främst medlemskap i en stor församling, även om det finns fördelar även med det, utan några kristna vänner som kan ge stöd korrigering och hjälp till varandra. Därför tror jag på mindre gemenskaper utan en tydlig/stark (mänsklig) ledare utan snarare en kärna på minst tre personer. Ett gift par räknas med biblisk matematik som "en".
Dessutom har jag ofta undrat vilka kyrkliga samlingar jag skulle kunna bjuda in de människor jag möter som kan betecknas som "sökare". Är det till söndagförmiddagsmötet där pastorn predikar över Petrus temperament, kvinnan vid sykars brunn, eller Jer 18 (krukmakarens hus)? Eller är det till ungdomarnas dramaövningar eller pingisturneringar?
Detta är inte något färdigt koncept eller någon helhetslösning. Dock är det min fasta övertygelse att att något måste göras. Och att Gud inte låter mig sitta bekvämt vid sidan av och bara vara sur för att inget händer. Det har han visat mig alltför många gånger under de senaste åren.
Dagen-länkar till relevanta artiklar:
Dagen-1
torsdag 8 oktober 2009
fredag 11 september 2009
Krig med kärlek som drivkraft
Det finns två mycket starka krafter som kan motivera människor till handling. Hat och kärlek. Dessa två kan ses som varandras motpoler men tenderar att i enstaka fall driva människor till likartade handlingar. Detta behöver inte betyda att resultatet av denna handling är oberoende motiv/drivkraft.
Som vapenvägrare undviker jag här frågan om det finns "rättfärdiga krig" och tänker istället fundera lite kring några krigsmetaforer som används och har använts i kristna sammanhang.
För att i någon mån försöka undvika missförstånd känner jag mig tvungen att först skriva några ord om NT:s starkt "antirevolutionära" hållning. Många är de som verkar ha missuppfattat evangelierna på just denna punkt. Att budskapet i sig är tämligen "revolutionärt" kan inte på något vis rättfärdiga direkta uppror mot världsliga myndigheter. Jesus själv påpekade ju att hans rike "inte är av denna världen". Apostlarna får i de brev vi har bevarade uppmana de troende att underordna sig de världsliga myndigheterna. Petrus går i sitt första brev så långt att slavar ska underordna sig även sina hårda slavägare. Det är inte vi som ska döma världen och hämnden är inte vår. Guds är hämnden och Han kommer se till att rättvisan segrar till slut.
Sedan ska jag inte sticka under stol med att det finns situationer då vi kristna måste följa Gud mer än människor, men det återkommer jag sannolikt till senare.
Den främsta anledningen till krigsmetaforens nyttjande är, som jag förstått det, för att understryka allvaret i situationen. Det handlar ju ytterst inte bara om liv eller död - utan om himmel eller helvete! Därför är det kanske inte så konstigt att vi som tar vår kristna tro på allvar ibland tenderar att bli osams i lärofrågor som i andras ögon kan tyckas vara av perifer karaktär.
I Bibeln kan vi läsa uppmaningen om att lida "som en god Kristi Jesu soldat", men det påpekas också att striden inte är emot "kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna". Soldatmetaforen kan främst lära oss två saker. Det första handlar om vilket befäl vi står under - att vi som kristna har ett uppdrag att utföra och att vi ansvarar direkt inför Gud vår skapare och Herre. Det andra, som delvis hänger samman med det föregående, är att detta uppdrag kräver en soldats diciplin. När vi lever helt för Gud representerar vi inte längre oss själva och bör därmed inte varken ta motgångar eller fientliga utfall som något personligt. Även de som inte tror får stå till svars direkt inför Gud en dag.
Som soldat i himmelrikets tjänst helgar INTE målet alla medel. Allt är verkligen inte tillåtet i kärlek oavsett vad det populära talesättet påstår. De som menar något dylikt har inte ens börjat ana vad verklig kärlek är. Sen kanske man bör göra en distinktion mellan "kärlek" till/inom en högst begränsad grupp och den mer gränsöverskridande "gudomliga" varianten. Den solidaritet och sammanhållning som begränsas till en tydligt avgränsad grupp kan i många fall vara förklädd egoism. Samtidigt kan vackert tal om rättvisa och omsorg om de fattiga grunda sig i avundsjuka och diverse andra dunkla motiv. Exempel på just detta återfinns ju med mer än önskvärd tydlighet på Bibelns blad.
En del människor verkar ha fått för sig att kärlek är något flummigt accepterande av allt möjligt. Inget kunde vara mer fel. Ja, förutom möjligtvis påståendet om att kärlek inte kostar något. Kärlek handlar om att helt frivilligt prioritera någon annan och dennes vilja och behov före sig själv. Att kunna känna med andra människor och vara vid en människas sida vad som än händer.
Som soldat i "Herrens frälsningsarmé" är det viktigt att ratta in rätt frekvens på sin "andliga fältradio". Det innebär att regelbundet läsa Bibeln och be. Både tillsammans med andra och enskilt. Men det är ändå inte tillräckligt för att höra och förstå budskapet - du behöver även rätt "dekoder" installerad. Den Helige Ande måste tillåtas vara verksam i våra liv.
I min skivsamlíng återfinns "kristna" sånger med titlar som:
"Krigsman" (JERUSALEM)
"This means war"(PETRA) >Spotify<
"Frälsningssoldaten"(C G Hjelm)
"Holy war" (Whitecross) >Spotify<
"God's got an army"(Carman) >Spotify<
"The battle of Europe"(Jesus Revolution) >Spotify<
"Soldier under command" (STRYPER) >Spotify<
Är det inte lite lustigt att alla norska och amerikanska artister som jag ville rekomendera finns på Spotify?
Som vapenvägrare undviker jag här frågan om det finns "rättfärdiga krig" och tänker istället fundera lite kring några krigsmetaforer som används och har använts i kristna sammanhang.
För att i någon mån försöka undvika missförstånd känner jag mig tvungen att först skriva några ord om NT:s starkt "antirevolutionära" hållning. Många är de som verkar ha missuppfattat evangelierna på just denna punkt. Att budskapet i sig är tämligen "revolutionärt" kan inte på något vis rättfärdiga direkta uppror mot världsliga myndigheter. Jesus själv påpekade ju att hans rike "inte är av denna världen". Apostlarna får i de brev vi har bevarade uppmana de troende att underordna sig de världsliga myndigheterna. Petrus går i sitt första brev så långt att slavar ska underordna sig även sina hårda slavägare. Det är inte vi som ska döma världen och hämnden är inte vår. Guds är hämnden och Han kommer se till att rättvisan segrar till slut.
Sedan ska jag inte sticka under stol med att det finns situationer då vi kristna måste följa Gud mer än människor, men det återkommer jag sannolikt till senare.
Den främsta anledningen till krigsmetaforens nyttjande är, som jag förstått det, för att understryka allvaret i situationen. Det handlar ju ytterst inte bara om liv eller död - utan om himmel eller helvete! Därför är det kanske inte så konstigt att vi som tar vår kristna tro på allvar ibland tenderar att bli osams i lärofrågor som i andras ögon kan tyckas vara av perifer karaktär.
I Bibeln kan vi läsa uppmaningen om att lida "som en god Kristi Jesu soldat", men det påpekas också att striden inte är emot "kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna". Soldatmetaforen kan främst lära oss två saker. Det första handlar om vilket befäl vi står under - att vi som kristna har ett uppdrag att utföra och att vi ansvarar direkt inför Gud vår skapare och Herre. Det andra, som delvis hänger samman med det föregående, är att detta uppdrag kräver en soldats diciplin. När vi lever helt för Gud representerar vi inte längre oss själva och bör därmed inte varken ta motgångar eller fientliga utfall som något personligt. Även de som inte tror får stå till svars direkt inför Gud en dag.
Som soldat i himmelrikets tjänst helgar INTE målet alla medel. Allt är verkligen inte tillåtet i kärlek oavsett vad det populära talesättet påstår. De som menar något dylikt har inte ens börjat ana vad verklig kärlek är. Sen kanske man bör göra en distinktion mellan "kärlek" till/inom en högst begränsad grupp och den mer gränsöverskridande "gudomliga" varianten. Den solidaritet och sammanhållning som begränsas till en tydligt avgränsad grupp kan i många fall vara förklädd egoism. Samtidigt kan vackert tal om rättvisa och omsorg om de fattiga grunda sig i avundsjuka och diverse andra dunkla motiv. Exempel på just detta återfinns ju med mer än önskvärd tydlighet på Bibelns blad.
En del människor verkar ha fått för sig att kärlek är något flummigt accepterande av allt möjligt. Inget kunde vara mer fel. Ja, förutom möjligtvis påståendet om att kärlek inte kostar något. Kärlek handlar om att helt frivilligt prioritera någon annan och dennes vilja och behov före sig själv. Att kunna känna med andra människor och vara vid en människas sida vad som än händer.
Som soldat i "Herrens frälsningsarmé" är det viktigt att ratta in rätt frekvens på sin "andliga fältradio". Det innebär att regelbundet läsa Bibeln och be. Både tillsammans med andra och enskilt. Men det är ändå inte tillräckligt för att höra och förstå budskapet - du behöver även rätt "dekoder" installerad. Den Helige Ande måste tillåtas vara verksam i våra liv.
I min skivsamlíng återfinns "kristna" sånger med titlar som:
"Krigsman" (JERUSALEM)
"This means war"(PETRA) >Spotify<
"Frälsningssoldaten"(C G Hjelm)
"Holy war" (Whitecross) >Spotify<
"God's got an army"(Carman) >Spotify<
"The battle of Europe"(Jesus Revolution) >Spotify<
"Soldier under command" (STRYPER) >Spotify<
Är det inte lite lustigt att alla norska och amerikanska artister som jag ville rekomendera finns på Spotify?
Etiketter:
Tankar om tro
tisdag 8 september 2009
Starkare "vin" ger effekt(!)
En del kyrkor har funderat på att införa starkare vin vid nattvardsfirande med anledning av den så kallade "nya influensan". Detta avfärdar både "experter" nykterhetsrörelse som onödigt eller verkningslöst. Jag vill dock hävda motsatsen och ska lägga upp några argument och tips här:
1. För att avsedd effekt skall uppnås krävs något högre halt av alkohol än det finns i "vanligt starkvin". Närmare 70% skulle göra susen. Jag yrkar på inköpande av 75%-ig vodka som blandas med koncentrerad aroniasaft. Detta kommer garanterat se ut som vin, dock med något starkare "smak"...
2. Aroniabär kan plockas i ett bostadsområde nära dig och är jättenyttiga. Det är precis rätt tid att plocka dessa nu. (Ska de serveras utan alkohol rekomenderas frysning av bären starkt för att bli av med den något sträva smaken.)
3. Detta kommer att leda till uppmärksamhet internationellt om det införs. Det är på tiden att svensk kristenhet blir känd för något annat än debatten om homoäktenskap.
4. Det är ingen vild gissning att detta resultera i en ökad tillströmning av yngre vuxna till våra kyrkor. Speciellt studenter. Människor vi annars brukar ha svårt att nå.
Det är dags att vi kristna tar hälsofrågorna på allvar!
Dagen-1 Dagen-2
(Behöver jag antyda att jag är helnykterist? )
1. För att avsedd effekt skall uppnås krävs något högre halt av alkohol än det finns i "vanligt starkvin". Närmare 70% skulle göra susen. Jag yrkar på inköpande av 75%-ig vodka som blandas med koncentrerad aroniasaft. Detta kommer garanterat se ut som vin, dock med något starkare "smak"...
2. Aroniabär kan plockas i ett bostadsområde nära dig och är jättenyttiga. Det är precis rätt tid att plocka dessa nu. (Ska de serveras utan alkohol rekomenderas frysning av bären starkt för att bli av med den något sträva smaken.)
3. Detta kommer att leda till uppmärksamhet internationellt om det införs. Det är på tiden att svensk kristenhet blir känd för något annat än debatten om homoäktenskap.
4. Det är ingen vild gissning att detta resultera i en ökad tillströmning av yngre vuxna till våra kyrkor. Speciellt studenter. Människor vi annars brukar ha svårt att nå.
Det är dags att vi kristna tar hälsofrågorna på allvar!
Dagen-1 Dagen-2
(Behöver jag antyda att jag är helnykterist? )
Etiketter:
Humor,
Nattvard,
Tankar om tro
tisdag 1 september 2009
Lagtvistemålet och försoningsstriden
Det har blossat upp en häftig debatt i bloggosfären om Lagen och Nåden, eller om man vill använda de vanligast förekommande skällsorden: "Judaiserande/Fariseism vs laglöshet/nådesförkunnelse"
Tycker mig se klara paralleller mellan den "försoningsstrid" som Paul Peter Waldenström var inblandad i på sin tid och det pågående "lagtvistemålet" som pågår för fullt runt i bloggarna. Jag ser till och med att "nådesförkunnelsen" i värsta fall kan leda till någon typ av "liberalteologiskt kärleksflum", vilket en del påstår att talet om den så kallade "subjektiva försoningsläran" resulterat i.
Som jag förstått både Waldenström och Andy/Åleskjaer är detta "värsta-scenario" i båda fallen exempel på mycket grova misstolkningar/avsteg från respektive "lära".
Nedan försöker jag karaktärisera den nuvarande debattens två extremer som jag anser det befogat att varna för. Vill dock påpeka att hela denna debatt sker med och mellan för mig tämligen okända personer. Jag har inte stort mer än text att grunda mina bedömningar på.
Både "kärlekslöst lagivrande" och "kärleksfull laglöshet" vågar jag avfärda som totalt antibibliska hållningar. Jag vill inte döma ut en viss grupp här eftersom jag inte klart kan avgöra andra människors relation till den Evige (dvs Gud). Bara Han rannsakar hjärtan och njurar.
"Kärlekslöst lagivrande" tycker jag mig ana spår av i vissa kretsar som i denna debatt kallas "judaiserande". Ett konkret exempel jag kan nämna gäller delar av den lista på runt 292 bud som enligt MFS gäller oss hednakristna/inympade. Eftersom jag inte är klar med min genomgång av dessa återkommer jag i den frågan, men redan nu vågar jag hävda att uppstaplandet av buden på det sättet och formuleringarna av dem antyder att man missat det allra viktigaste - själva kärnpunkten i evangeliet har kommit i skymundan!
"Kärleksfull laglöshet" kan, vilket många påpekat, anses utgöra en anomali. Kärleken uppfyller ju lagen. Hela lagen och profeterna kan ju sammanfattas i det dubbla kärleksbudet. Ändå varnas det kraftigt, och det ibland med rätta för denna ståndpunkt som logiskt sett borde vara omöjlig. Ofta bottnar problemet här i att kärleksbegreppet relativiserats eller bara blivit en läpparnas bekännelse.
Följ gärna debatten:
Nådesförkunnaren Andreas "Andy" Glandbergers blogg:
http://www.glandberger.net/2009/08/de-moderna-judaisterna-ii/
http://www.glandberger.net/2009/08/lag-och-nad-%E2%80%93-hostens-tema/
Aletheia - av en del ansedda som de moderna judaisternas tillhåll e Sverige:
http://aletheia.se/2009/08/24/vart-ar-aletheia-pa-vag/
http://aletheia.se/2009/08/28/obama-som-nadesforkunnare/
Jesus visste minsann hur eländig framtiden skulle bli:
"Då svarade Jesus och sade till dem: "Sen till, att ingen förvillar eder. Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och skola förvilla många. Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra; men allt detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna'. Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull. Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre. Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst." (Evangelium enligt Matteus 24:4-13, 1917 års översättning.)
Tycker mig se klara paralleller mellan den "försoningsstrid" som Paul Peter Waldenström var inblandad i på sin tid och det pågående "lagtvistemålet" som pågår för fullt runt i bloggarna. Jag ser till och med att "nådesförkunnelsen" i värsta fall kan leda till någon typ av "liberalteologiskt kärleksflum", vilket en del påstår att talet om den så kallade "subjektiva försoningsläran" resulterat i.
Som jag förstått både Waldenström och Andy/Åleskjaer är detta "värsta-scenario" i båda fallen exempel på mycket grova misstolkningar/avsteg från respektive "lära".
Nedan försöker jag karaktärisera den nuvarande debattens två extremer som jag anser det befogat att varna för. Vill dock påpeka att hela denna debatt sker med och mellan för mig tämligen okända personer. Jag har inte stort mer än text att grunda mina bedömningar på.
Både "kärlekslöst lagivrande" och "kärleksfull laglöshet" vågar jag avfärda som totalt antibibliska hållningar. Jag vill inte döma ut en viss grupp här eftersom jag inte klart kan avgöra andra människors relation till den Evige (dvs Gud). Bara Han rannsakar hjärtan och njurar.
"Kärlekslöst lagivrande" tycker jag mig ana spår av i vissa kretsar som i denna debatt kallas "judaiserande". Ett konkret exempel jag kan nämna gäller delar av den lista på runt 292 bud som enligt MFS gäller oss hednakristna/inympade. Eftersom jag inte är klar med min genomgång av dessa återkommer jag i den frågan, men redan nu vågar jag hävda att uppstaplandet av buden på det sättet och formuleringarna av dem antyder att man missat det allra viktigaste - själva kärnpunkten i evangeliet har kommit i skymundan!
"Kärleksfull laglöshet" kan, vilket många påpekat, anses utgöra en anomali. Kärleken uppfyller ju lagen. Hela lagen och profeterna kan ju sammanfattas i det dubbla kärleksbudet. Ändå varnas det kraftigt, och det ibland med rätta för denna ståndpunkt som logiskt sett borde vara omöjlig. Ofta bottnar problemet här i att kärleksbegreppet relativiserats eller bara blivit en läpparnas bekännelse.
Följ gärna debatten:
Nådesförkunnaren Andreas "Andy" Glandbergers blogg:
http://www.glandberger.net/2009/08/de-moderna-judaisterna-ii/
http://www.glandberger.net/2009/08/lag-och-nad-%E2%80%93-hostens-tema/
Aletheia - av en del ansedda som de moderna judaisternas tillhåll e Sverige:
http://aletheia.se/2009/08/24/vart-ar-aletheia-pa-vag/
http://aletheia.se/2009/08/28/obama-som-nadesforkunnare/
Jesus visste minsann hur eländig framtiden skulle bli:
"Då svarade Jesus och sade till dem: "Sen till, att ingen förvillar eder. Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och skola förvilla många. Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra; men allt detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna'. Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull. Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre. Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst." (Evangelium enligt Matteus 24:4-13, 1917 års översättning.)
Etiketter:
Frikyrkodebatt
tisdag 25 augusti 2009
Varning för farliga kyrkoledare!
Andligt ledarskap är en brännande aktuell fråga som bara ett fåtal framträdande kyrkoledare tycks våga närma sig med någon vidare sund biblisk förankring. Jag vill här i ett kort inlägg tipsa om ett mycket bra exempel och, för att kontrasterna ska framträda, även visa på ett så farligt exempel att jag knappt finner några egna lämpliga ord att återberätta det med.
När en präst i SvK väljer att konfirmera en kristen tonåring som inte är medlem i SvK, skriver enligt tidningen Dagen biskopen att:
"Det är (?) ett regelbrott som försätter flickan i ett ingenmansland andligt sett och ger [prästen] obehagliga påföljder".
En biskop som uttalar sig på det viset bör inte få sitta kvar på sin post. Om det är systemet/hierarkin som är orsaken till detta resonemang bör den omgående reformeras.
En man som däremot försöker lyfta fram ledarskapsproblematiken på ett synnerligen bra sätt är bloggaren "andy" på glandberger.net . Hans inlägg om den gode herden rekomenderas varmt. Videoitervjun med hans tidigare pastor Enevald Flåten bör också ses.
När en präst i SvK väljer att konfirmera en kristen tonåring som inte är medlem i SvK, skriver enligt tidningen Dagen biskopen att:
"Det är (?) ett regelbrott som försätter flickan i ett ingenmansland andligt sett och ger [prästen] obehagliga påföljder".
En biskop som uttalar sig på det viset bör inte få sitta kvar på sin post. Om det är systemet/hierarkin som är orsaken till detta resonemang bör den omgående reformeras.
En man som däremot försöker lyfta fram ledarskapsproblematiken på ett synnerligen bra sätt är bloggaren "andy" på glandberger.net . Hans inlägg om den gode herden rekomenderas varmt. Videoitervjun med hans tidigare pastor Enevald Flåten bör också ses.
Rollspel krävs av kyrkoledare?
De senaste dagarnas "bloggbråk" mellan Stefan Swärd och Pekka Mellegård, båda ledare inom EFK, har delvis skakat om mina föreställningar om läget inom svensk frikyrklighet. Krisens utlösande faktor tycks vara en så oväntad sak som synen på rollspel. (Ok, en något djärv tolkning kanske...)
Under större delen av min uppväxt inom pingströrelsen har jag matats med åsikten att rollspel är något farligt, fel och syndigt. En kristen skulle inte befatta sig med sådant. Jag fick uppfattningen att genomärlighet och tydlighet skulle vara självklara drag i ens liv för att ens ärligt kunna kalla sig kristen. Däri innefattas uppfattningen att mina åsikter i, exempelvis, teologiska frågor bör vara lika oavsett vilken position/tjänst jag råkar befinna mig i för tillfället. Även om det i vissa fall kan verka positivt att kunna uppträda i flera roller/personligheter...
Självklart kan, eller snarare bör, ett förtroendeuppdrag kräva viss återhållsamhet i uttryckande av diverse åsikter, men detta är inte synonymt med vad jag uppfattat som krav på "rollspelsförmåga" som indirekt verkar ställas nu och då i dagens samhälle. Givetvis kan det bli komplicerat då diverse engagemang och uppdrag krockar eller påverkar varandra, men inom kyrkans värld borde den problematiken vara minimal. Kyrkans enda verklige ledare är ju Jesus Kristus själv. Och att vara kristen är ingen deltidshobby utan något man är hela tiden livet ut, förhoppningsvis.
Bör nog tillägga att jag inte är riktigt lika negativ mot rollspelande som hobby/tidsfördriv som det kanske verkade ovan. En snabb googling på mitt namn avslöjar faktiskt att jag varit ombud på mer än ett riksmöte inom Sveriges Roll- Och Konfliktspelsförbund, SVEROK. Dessa riksmöten klassar jag som "demokratilajv". Lärorikt, spännande och lite skrämmande emellanåt.
Under större delen av min uppväxt inom pingströrelsen har jag matats med åsikten att rollspel är något farligt, fel och syndigt. En kristen skulle inte befatta sig med sådant. Jag fick uppfattningen att genomärlighet och tydlighet skulle vara självklara drag i ens liv för att ens ärligt kunna kalla sig kristen. Däri innefattas uppfattningen att mina åsikter i, exempelvis, teologiska frågor bör vara lika oavsett vilken position/tjänst jag råkar befinna mig i för tillfället. Även om det i vissa fall kan verka positivt att kunna uppträda i flera roller/personligheter...
Självklart kan, eller snarare bör, ett förtroendeuppdrag kräva viss återhållsamhet i uttryckande av diverse åsikter, men detta är inte synonymt med vad jag uppfattat som krav på "rollspelsförmåga" som indirekt verkar ställas nu och då i dagens samhälle. Givetvis kan det bli komplicerat då diverse engagemang och uppdrag krockar eller påverkar varandra, men inom kyrkans värld borde den problematiken vara minimal. Kyrkans enda verklige ledare är ju Jesus Kristus själv. Och att vara kristen är ingen deltidshobby utan något man är hela tiden livet ut, förhoppningsvis.
Bör nog tillägga att jag inte är riktigt lika negativ mot rollspelande som hobby/tidsfördriv som det kanske verkade ovan. En snabb googling på mitt namn avslöjar faktiskt att jag varit ombud på mer än ett riksmöte inom Sveriges Roll- Och Konfliktspelsförbund, SVEROK. Dessa riksmöten klassar jag som "demokratilajv". Lärorikt, spännande och lite skrämmande emellanåt.
onsdag 22 juli 2009
Lycka (dikt)
Lycka är att uppskatta
Det lilla i sin enkelhet
De små miraklen fatta
Se tryggheten i en helhet
Se sig själv som en pusselbit
Och trivas där man passar
Se meningen med livets slit
Att det slöhet utklassar
Ta vara på stundens frid
Och att vara nöjd med sin lott
Att med barnen ta sig tid
Att vara glad för allt gott.
ME 20041228
Det lilla i sin enkelhet
De små miraklen fatta
Se tryggheten i en helhet
Se sig själv som en pusselbit
Och trivas där man passar
Se meningen med livets slit
Att det slöhet utklassar
Ta vara på stundens frid
Och att vara nöjd med sin lott
Att med barnen ta sig tid
Att vara glad för allt gott.
ME 20041228
Etiketter:
Dikt,
storasyster Maria
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)