Borgbyblaskan

Guds lag gäller!

2011-11-25T00:12:00.001+01:00

Det har varit lite turbulent i både bloggosfär och vissa kristna sammanhang om det där med lag, nåd, synd, helgelse och sk "Hebreiska rötter". Lokalt har det där med "Hebreiska rötter" varit en ickefråga, men frågan om lagens giltighet aktualiserades för lite mer än två månader sedan när Gud började skaka om några ungdomar i min närhet.

En av de första som Gud skakade om på allvar var min vän Mikael. Lyckades få med honom in i närradiostudion för att spela in ett kort radioprogram. Resultatet blev så långt att jag fick dela upp det i tre delar. Första delen slår fast att (den moraliska) Lagen gäller. Andra delen är en genomläsning av tio Guds bud med kommentarer. Tredje delen kommer nog före årets slut...

Guds helighet och lagen del ett

Guds helighet och lagen del två

Med "lagen" menas här främst tio Guds bud.

Olika värde på ett människoliv?

2011-10-12T00:01:00.000+02:00

Man brukar påstå att en människas värde är absolut och att alla människor är lika mycket värda, men i praktiken så motbevisar man denna tes å det starkaste.

Enligt bland annat tidningen Dagen är en israelisk soldat värd ungefär lika mycket som 1027 kriminella palestinier. Och lägg märke till att både Israel och Hamas tycks vara överens om den värderingen. Hamas tycks alltså mena att en av deras (kriminella) landsmän är värd ungefär lika mycket som 0,00097371 Israeliska soldater.

Grunden för det höga och okränkbara människovärdet har jag bloggat om tidigare.

Fel i Dagen om bidrag.

2011-03-18T12:46:00.000+01:00

Som erfaren föreningsräv reagerar jag starkt på vad tidningen Dagen skriver om angående bidragen till ideell ungdomsverksamhet.

Att en del organisationer ser snett på sina konkurrenter må vara hänt, men när så kallade kristna ungdomsorganisationer klagar på att de inte får fler miljoner så känner jag mig tvungen att reagera.

Jag har varit aktiv i ungdomsverksamhet i både kristen och sekulär regi. Vad jag vet har det sökts bidrag för mig i minst tre-fyra olika kyrkosamfund. Och då har jag inte räknat de olika kyrkorna/föreningarna inom samma samfund. Dubbelräkning har givetvis skett även inom den kyrkliga världen om vi ser den som en helhet.

Men visst tillstår jag att flertalet ungdomsföreningar inte skulle vara organiserade på samma sätt om det inte varit för bidragens skull. Detta gäller självfallet både grupper av spelsugna ungdomar och så kallad kristen ungdomsverksamhet.

Jag var med på SVEROK:s jubileumsfest när förbundet firade tjugo år och vad man än tycker om att de får miljoner i bidrag för att främja spelhobbyn, så är det förbundet en utmärkt skola i vad demokrati innebär.

Men det stora problemet i sammanhanget tycks vara kyrkornas oroande sekularisering och anpassning till bidragsreglerna. Guds församling ska inte göra sig beroende av bidrag från en ateistisk stat.

Kanske dags för kyrkorna att säga nej till judaspengarna?

Dikt: Förblivande fröjd (Carl Boberg)

2011-01-21T08:45:00.000+01:00

I glädjens dag är det så lätt att sjunga,
I hälsans dag så lätt att vara glad;
Men när på himlen molnen skockas tunga,
Och sorger komma i en svartklädd rad;
När motgång hotar ifrån alla håll,
och lifvets farkost kastas som en boll
Af storm och böljor öfver djupa vatten -
Hur många har då sånger kvar i natten?

Det finns en fröjd, som all sin lifskraft hämtar
Ur jordisk medgång och ur stundens lust,
Men när högtidligt sorgens klockor klämtar,
Den vissnar bort, som gräs på höstlig kust.
Det finns ett mod, som högt sin panna bär,
När ingen kamp med nöd på färde är;
Men när det gäller i den mörka stunden,
Det skälfver dock, som aspens löf i lunden.

En fröjd dock finns, som har sin springekälla
I själens fasta tillförsikt till Gud.
När jordens sommar sina blad syns fälla,
Och soligt fäste höljs i sorgeskrud;
När timlig medgång, kraft och hälsa gå,
Och sorg och nöd och smärta klappa på -
Vid korsets fot ännu den källan rinner,
Och tron i bönen där sin glädje finner.

Drick ur den källan i din motgångs stunder,
Och du har frid som världen icke har.
Ditt hopp skall ej med hennes hopp gå under
Men tindra likt en stjärna, mild och klar.
Guds kärlek blir din inre mänskas bo,
Hvari ditt hjärta finner tröst och ro;
Din håg, din blick från världen vänder åter
Till honom, som dig älskar och förlåter.

Hur se'n det går, hvad världen tror och tänker,
Betyder ej så mycket just för dig.
Ditt hjärtas rötter till den bäck du sänker,
Hvars vatten hafver evigt lif i sig.
Du tror på Gud, du hvilar i hans famn,
Du ber och hoppas uti Jesu namn.
Och medan du så lärer lifvets läxa,
Din ande renas och dess vingar växa.

Så glider dagen under många skiften
Af ljus och mörker och af mot och med,
Tills tyst han sjunker vid den stilla griften,
Där stoftet skall till hvila bäddas ned.
Hvad gör det då, om vägen här var trång,
Blott anden, tvagen, går till ljus och sång!
Hvad gör det då, hvad världen tror och tänker,
Blott Gud dig rum uti sin himmel skänker!

(från boken "Fyrbåksstrålar" af Carl Boberg, tryckt 1896)

Att fira eller inte fira jul...

2010-12-20T01:00:00.000+01:00

Det är inte bara kristna som firar jul. Ateistföreningen (a k a "Humanisterna") skickade i dagarna ut en julhälsning och Israel anklagas för att "kapa julen". Debattens vågor har gått höga på en del bloggar om den svenska julens hedniska bakgrund och en del menar att om vi måste fira jul så gör det INTE till minne av Jesu födelse.

Andra menar just tvärtom. Och jag sällar mig till den skaran, ty som kristen anser jag att vi bör ta varje tillfälle i akt att dela med oss av det kristna budskapet till släkt, vänner och andra. Och julen är ett sådant tillfälle.

Glöm inte att kolla in alla juldikter som publicerades på denna blogg inför förra julen!

Dikt: Jag vet ett land

2010-12-12T17:26:00.001+01:00

Jag vet ett land, där ingen nöd skall vara,
där alla sorgens tårar torkas av.
Ett evigt hem för Lammets frälsta skara,
en hamn, som väntar bortom tidens hav.

Jag vet ett land, ett härlighetens rike,
som aldrig bävar, evigt skall bestå.
Där jag skall bo i fröjd förutan like,
och segerkronan utav Jesus få.

Jag vet ett land, där Kristus själv regerar,
min store Konung, som jag följer här.
För mörkrets makt Han aldrig abdikerar,
Golgata kors, hans segertecken är.

Jag vet ett land, där evigt jag skall sjunga,
befriad från vart jordiskt syndafall.
Där jag med helig och förlossad tunga,
min Frälsare för blodet prisa skall.

Jag vet ett land, jag ser det genom ordet,
det strålar härligt i Guds andes ljus.
Du sköna land, min längtans mål är vordet,
som barnet längtar till sin faders hus.

Adolf Hoffman
(Denna dikt finns även i form av sång sjungen av författaren själv och inspelad av sonen Bertil.)

Det höga och kränkbara människovärdet

2010-11-11T20:26:00.001+01:00

En människas värde definieras vanligen som både högt och okränkbart, men vad menar vi då egentligen med "värde" och vad menar vi med att detta "värde" är "okränkbart"?

På något vis verkar vi människor från tid till annan behandla andra människor som om att vi ansåg dem vara näst intill värdelösa. Kränkning av en människa och/eller hennes värdighet är heller inget som är varken svårt eller ovanligt i dagens samhälle.

Ofta brukar resonemang om människovärdet inkludera den så kallade "gyllene regeln", som återfinns Matteusevangeliets sjunde kapitel och vers 12.

"Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna."

Det är ingen tvekan om att samhället skulle fungera bra mycket bättre om vi följde denna enkla regel fullt ut och på rätt sätt. Det finns bara ett litet problem med detta. Frågan om människans godhet.

Om alla människor vore goda och medkännande så skulle det hela fungera, vilket det faktiskt verkar göra i en del sammanhang. Tyvärr känner nog de flesta till vilken skada en enda ond person kan orsaka i en grupp av intet ont anande och godtrogna människor. Och all mänsklig erfarenhet visar att alla människor inte är alltigenom goda. Om det finns en enda alltigenom god människa vet jag inte, men Bibeln antyder ett nekande svar på den frågan.

För att kunna hantera detta ondskans problem måste vi vanligen reglera ett sätt att straffa de människor som gör fel. Ett samhälle är inte gott om det inte bestraffar och tar itu med ondskan.

Som kristen så tror lever jag med övertygelsen att varje människa en dag kommer att få stå till svars för vad vi gjort här i livet. Vi ansvarar alla inför Gud, Skaparen av hela universum, för vad vi gjort med Hans skapelse. Som jag förstått det är det just här "hemligheten" med det objektiva och höga människovärdet ligger enligt Bibeln - vi är skapade till Guds avbild och Gud kommer i slutändan att hålla dom över all ondska och orättfärdighet.

Vilken grund finns för ett högt och objektivt människovärde finns det inom "ateismen" tro? Jag kan inte hitta något.

Dagen

"Antikatoliker är ena lustiga djur"

2010-11-07T18:18:00.000+01:00

Efter att ha följt den frikyrkliga "debatten" på bloggar som aletheia.se , mamres.net och många andra bloggar som jag hittat via dessa båda sidor, så har jag förvånats över det tonläge som vissa debatter förs i och vilka fula knep som brukas. Några av de smutsigaste debatterna handlar om den romersk-katolska kyrkan, Rkk.

Att Rkk beskrivs i negativa termer på många håll i debatten är inte vidare konstigt, då åtminstone delar av frikyrkosverige har ett tydligt lutherskt/reformatoriskt arv/ursprung samt att bloggen Aletheia.se hade som syfte att sätta fokus på den så kallade nya ekumeniken. Som pingstvän och ickekatolik ställer jag mig högst tveksam till en hel del av Rkk:s anspråk och, strikt bibliskt sett, tveksamma läror.

Men det det finns en del personer som inte verkar nöja sig med att ta avstånd från det de anser vara fel och obibliskt utan tycks viga sina liv åt att bekämpa sina fiender utan att på något vis försöka behandla dem som människor. Än mindre gör de några seriösa försök att rädda sina medmänniskor från villfarelsen som de anser att Rkk är och står för. Och det är dessa personer som denna bloggpost handlar om. Jag skulle kunna nämna namn eller signaturer, men har medvetet valt att inte göra det. Läsaren får själv avgöra vem/vilka som platsar i kategorin.

Hur skiljer man då mellan antikatoliker och vanliga ickekatoliker? Jag skall här försöka sammanfatta skillnaderna i några korta punkter.

En antikatolik är oftast att betrakta som en "religiös fanatiker" som det sällan, eller aldrig, är möjligt att föra en sansad debatt med. Upptäcker man att motdebattören är helt oemottaglig för argument så kan det vara smidigast att kort citera Hitler och dra sig ur debatten. (Vana internauter förstår vad jag menar.)

Vidare så tycker sig vanligen en antikatolik ha så goda argument att det inte spelar någon roll hur de framförs. Alla som inte låter sig övertygas sitter hjälplöst fast uti satans garn, brukar man få höra. Eller något liknande.

Det är inte vidare ovanligt med illa dold elakhet eller tydliga deklarationer att man inte vill ha något med några katoliker att göra. Man behandlar katoliker värre än man någonsin skulle våga behandla någon annan grupp av människor.

Vill man ta bilder ifrån Bibelns blad så skulle man kunna säga att en antikatolik har mer gemensamt med Jona när han satt och förväntade sig att få se Guds dom över staden, än med Abraham, Mose, Daniel, Jesus och Stefanus som faktiskt kände med och bad till Gud för sina medmänniskor. Även de som inte förtjänade det vidare bra. Abraham bad Gud skona Sodom om där endast fanns tio rättfärdiga. Mose bad Gud om nåd för ett olydigt Israels folk. Daniel bad till Gud och bekände sitt folks synd. Över sina bödlar yttrade Jesus de välkända orden "Fader förlåt dem ty de vet inte vad de gör". Stefanus sista ord innan han dog under stenregnet lär ha varit: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd."

Ska vi kristna vara så mycket sämre än dessa våra bibliska förebilder? När skall de som inte tror på Gud kunna se på oss kristna och utbrista "se hur de älskar varandra"?

"Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder." (1 Johannesbrevet 4:20-21)

Den man älskar vill man försöka leda rätt om man upplever att denne far vilse. Detta försökte en del av oss ickekatoliker göra. En antikatolik verkar hellre önska sina katolska bröder att "dra åt helvete".

Piensoho gör generaltabben själv

2010-10-06T17:05:00.000+02:00

Blir bestört när jag läser i tidningen Dagen att Niklas Piensoho medverkade i den gudstjänst som hölls i Storkyrkan i samband med riksdagens öppnande. Att tidningen Dagen visar lika lite förståelse i frågan som som anda sekulära dagstidningar förvånar mig visserligen inte, men att pingströrelsens ledande personer inte vågar stå för något annat än det som är politiskt korrekt för stunden gör mig illa till mods. Och mitt i denna soppa är "pingstpåven" Piensoho själv.

Genom att han, som högste "andlige" ledare inom den svenska pingströrelsen, medverkar i denna cermoni så legitimerar han inte bara den antikristliga sammanblandningen mellan kyrka och stat, utan också det antibibliska budskap som en del av de övriga religiösa ledarna gav uttryck för. Inklusive biskop Eva Brunne.

Piensoho påstår sig inte förstå hur sverigedemokraterna kunde bli upprörda över Brunnes tal om "allas lika värde", men läser man biskopens formuleringar står det klart att den tolerans hon predikar inte är avsedd för alla. Hon tycks ha solidariserat sig med den antidemokratiska avgrundsvänstern som varken respekterar demokrati eller mänskliga rättigheter. Jag citerar aktuellt stycke:

"I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i andra delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av ett enda skäl. Du är inte född i samma land. Det är inte värdigt en demokrati att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för oss som tror att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt en enskild människa att göra skillnad på människor."

Att den demonstration som biskopen talar om var riktad mot just de sverigedemokrater som nu satt med i storkyrkan borde det inte råda några som helst tvivel om. Jag skulle nog också ha lämnat lokalen i protest. Om jag ens hade gått dit från första början. Visst kan man tycka att de borde ha hållit masken för att inte mediedrevet skulle få ytterligare en sak att skriva om, men som kristen har jag större respekt för den som inte spelar teater. Det är bättre att visa sin upprördhet öve det som man anser är fel direkt än att som vissa personer försöka hämnas i det fördolda senare.

De vapenhus som Piensoho nämnde borde också vara till för biskopen. Det verkar åtminstone varit sverigedemokraternas åsikt i frågan.

Eftersom jag inte är medlem alls i svenska kyrkan, svk, så tänke jag inte här slösa fler ord på att beskriva vad jag anser om den kyrkans ledare, men som pingstvän har jag dock anledning till att skriva en kort hälsning till Niklas Piensoho. Eftersom han nu, med sitt eget resonemang, gjort generaltabben att bekräfta sin samhörighet med dessa andra kyrkoledare så skulle jag, om jag hade varit medlem i den församling som Niklas Piensoho förestår, utan tvekan ställt följande krav:

Avgå eller gör avbön!

(Reserverar mig för möjligheten att journalisterna kan ha förvrängt fakta i målet då jag själv inte var på plats.)

Är den svenska pingströrelsen antisemitisk?

2010-09-29T15:02:00.004+02:00

För den som vuxit upp inom svensk pingströrelse och kan sin Bibel ter sig antagligen rubriken till detta inlägg som något oerhört verklighetsfrämmande, men på senare tid har jag tagit del av berättelser som började göra mig något fundersam.

Bakgrund och tillbakablick

För kanske femton år sedan fick jag höra att en av de ledande i den pingstförsamling jag då tillhörde stod för någon variant av ersättningsteologi. Detta ledde till att dåvarande pastorn mer eller mindre förbjöd honom att framföra dylika heresier om han ville fortsätta undervisa och predika i församlingen. Och han har som jag förstått det hållit sin syn på den moderna staten Israel och det judiska folket för sig själv.

Min bild är att en absolut majoritet av sveriges pingstvänner över 40 år ser det moderna Israel som ett tidstecken och en del av Guds handlande i historien. De är vanligen mycket positiva till judisk kultur och tradition så länge den inte framförs på ett alltför sekteristiskt sätt. Detta är varken konstigt eller förvånande då vi pingstvänner hela tiden haft den heliga Skrift, TaNaK+NT, som rättesnöre och den nytestamentliga församlingsordningen som mönsterbild.

Vad de yngre pingstvännerna tror, tycker och tänker i frågan är jag inte säker på att de vet själva. Däremot har de vanligen god koll på de senaste sportresultaten.

Tre anklagelser

Jag ska ta upp de påståenden, anklagelser och trender som är anledningen till denna bloggpost i tre punkter som, trots att de till viss del kan anses överlappa varandra,enligt min mening bör behandlas separat.

"Antisionism/ersättningsteologi"

Ersättningsteologin går i huvudsak ut på att den kristna församlingen har övertagit alla Guds löften till Israel och att löftena därmed inte längre gäller, de ickemessianska, judarna. Därav följer att "kristna" som förfäktar dylik lära inte ser den moderna staten Israel som något tidstecken. Denna åsikt är, enligt mig och vad jag förstår även större delen av pingströrelsens teologer, predikanter och medlemmar, att betrakta som helt obiblisk.

Hur man sedan tolkar detaljerna i Guds frälsningsplan varierar och förståelsen av judarnas roll i den kan skifta. Vanligt inom pingst har varit att tala om att "hela Israel kommer bli frälst på en enda dag". Denna åsikt vill jag minnas att bland annat Stanley Sjöberg hävdat och jag minns att denna syn har upprört en del judiska företrädare så till den grad att kristna företrädare med denna kännt sig tvingade att lämna återbud till vissa "israelmöten", bara för att inte stöta sig med de ickemessianska judarna som medverkar. Typiskt hålls dock dessa "israelmöten" vanligen i pingstkyrkor.

Mikael Karendal, pastor i Ängelholms pingstförsamling, har i min mening skrivit bra inlägg om Israel på sin blogg. Dessa rekommenderas varmt.

"Israel" "Israel och kommentarer" "Israel - vems land?"

"Tveksamhet inför allt judiskt"

Anklagelse nummer två är något krångligare att bemöta och framförs med kraft av bland annat den före detta pingstvännen "Haggaj". Läs gärna igenom kommentarstråden till inlägget "I sin församling har Gud gjort några till " i Haggajs blogg för typexempel på hur resonemanget går i denna fråga. Som ni förstår av mina kommentarer där så anser jag att Haggaj virrat till resonemanget en del.

Det som gjort denna anklagelse så krånglig är, som jag förstår det, den förvirrade debatten om "lag och lagiskhet", som rasat inom delar av frikyrkligheten. Jag har redan tidigare bloggat om den saken i bloggposterna "här" och "här". Pastor Lars Enarsson har en bra undervisning i ämnet som jag rekommenderar varmt.

http://aletheia.se/2010/08/31/ska-kristna-halla-lagen/

"Antisemiter inom rörelsen?"

Sista anklagelsen är den allvarligaste och det är ytterst få bland de som ens kallar sig kristna som öppet vågar visa några tendenser till hat eller förakt mot judar. Då denna fråga är så yttest känslig bör vi vara ytterst försiktiga med att dra någon slutsats tills vi har riktigt på fötterna.

Vi måste dessutom entydigt definiera vad vi menar med ordet "antisemitism" eftersom en anklagelse av detta slag anses vara en väldigt allvarlig sak. Antisemitism innebär att judar/semiter behandlas sämre än andra människor just på grund av vilka de är.

Det finns ledsamt nog många exempel på "antisemitism" i kyrkohistorien och ersättningsteologin har använts som ett verktyg för att försöka rättfärdiga oerhörda grymheter och antikristliga handlanden. Dock så har jag inte tidigare funnit några tendenser till antisemitism inom svensk pingströrelse. Bara viss oförståelse och okunskap för judisk-bibliska begrepp och traditioner.

När det gäller hur framtiden kommer att gestalta sig vet jag inte, men det har både du och jag ett ansvar för.

När man hör att någon som kallar sig kristen ropar "djävla jude!" efter någon så blir man lätt ursinnig eller mörkrädd. När någon som påstås delta i torah-studier kan uttrycka sig på det sättet så vet jag inte om jag vill vara ansvarig för mina eventuella handlingar längre...

aletheia.se

mamres.net

"Allt brinner"

2010-09-15T22:05:00.002+02:00

Nedanstående text är vad jag förstår författad av sångaren och trubaduren Carl Öst. Då den är så otroligt bra och samtidigt verkar vara helt omöjlig att få tag på online, så tar jag mig friheten att klistra in hela sångtexten:

När pingstelden faller och allt börjar brinna,

och jag ser mig själv mer och mer helt försvinna.

Då plågas väl köttet, men anden blir fri.

Och hela min varelse fröjdas däri.

Ty jämt ligger köttet och anden i strider,

men pingstelden faller och köttet det lider,

ett nederlag stort ty det tål inte glöd,

för köttet är pingsteld detsamma som död.

Nog anden är villig men köttet det svaga,

vill hellst ta det andliga livet av daga.

Det pockar och fordrar att tillfredställt bli,

och trivs bäst i oandlig disharmoni.

Det är bara kött som vill knorra och knota,

det är bara kött som vill kärlekslöst hota,

det är bara kött som vill gå med förtal,

den köttsliga männskan är hård och banal.

När köttet ser brister och fel hos min nästa,

vill anden så gärna blott se på det bästa

Vårt kött det är gensträvigt bittert och hårt,

har aldrig behov av att säga förlåt.

Det är bara kött som vill frossa och njuta,

det är bara kött som på offret vill pruta.

Vill hellst dra sig undan båd' fasta och bön,

vill ingenting göra, men ändå ha lön.

Och jämt vill ju köttet min frihet beskära,

och finner sig bäst om jag fångdräkt får bära.

Men anden tar tag och drar fångtröjan av,

och köttet det finner för alltid sin grav

Ty Jesus har vunnit en strålande seger,

i honom en underbar frihet jag äger,

när köttet gör anspråk att tillfredställt bli,

jag ropar på blodet och så är jag fri!

Obama är muslim OCH kristen - samtidigt

2010-08-23T23:04:00.002+02:00

Rent logiskt och/eller traditionellt räknas man som en jude om man är född av en judisk mor och muslim om man har en muslimsk far. Kristen räknas man efter egen bekännelse samt det där kravet som ingen annan än den Evige (dvs Gud) själv kan utröna med säkerhet, nämligen tron.

Vad jag förstår är Obamas far och/eller fosterfar muslimer. Alltså kan han räknas som muslim. Eller åtminstone så har han räknats som muslim när han var liten.

Det kan heller inte ha undgått någon att han säger sig vara kristen och är medlem i en kristen församling. Alltså är han kristen.

Huruvida han är en god/rättrogen kristen eller muslim är inte jag att döma, men vad jag förstått är det omöjligt att vara både och samtidigt...

Twinglylänkar:

Dagen-1 Dagen-2

Frälsningsarmén försvårar livet för fattiga studenter?

2010-07-31T22:13:00.003+02:00

Dagen och Eskilstunakuriren har gett publicitet åt att frälsis i Eskilstuna vill börja förmedla överbliven mat från affärer och restauranger till behövande i stan. Detta kan låta snällt och gulligt för alla er som lever i lyx och bara vill döva era samveten med några goda gärningar då och då, men för oss fattiga studenter som nästan bara jagar varor till billigast pris kan det te sig annorlunda. En sådan konkurrens blir svår att klara.

Eskilstuna är annars en bra stad för att jaga billiga varor med kort datum i.

Nu kanske inte alla anser att jag kan räknas som fattig, men jag vågar påstå att min årsinkomst ligger en bit under det som kallas "existensminimum". Det går att leva billigt om man varken super, knarkar eller kör bil. Ifall man dessutom samlar frukt och bär själv och fryser in, ständigt handlar mat med kort datum eller bakar brödet själv samt köper kläder i billigare butiker än Myrorna så överlever man på en ganska låg summa.

Det vet vi studenter som försöker klara oss utan att dra på oss studieskulder...

Med spett och spade

2010-07-12T22:26:00.003+02:00

Med spett och spade går jag ut

att tjäna dagens bröd,

att knoga under var minut

tills kvällen lyser röd.

Av fädren jag i oro fått

min kamp för hem och härd,

ty samma hårda vardagslott

var deras liv och värld.

Med spett och spade har jag gått

på mången bondegård.

Därav mitt levebröd jag fått,

fast kampen varit hård.

Ja, månget dike har jag grävt,

och mången teg jag röjt,

och fast i fattigdom jag strävt

jag levat dock förnöjt.

Med spett och spade fyller man

sin plikt på redligt sätt,

och under flit man lära kan

att tänka sunt och rätt.

Och fastän spaden sliten är

och spettet krökt av tag

jag stoltast dem i livet bär

av alla vapenslag.

Med spett och spade vinner man

terräng för fredens zon.

Det värvet ingen fylla kan

med bössa och kanon.

Det ena bygger upp ett land

det andra river ned,

dock går man med gevär i hand

mer stolt i stridens led.

Men spett och spade, tänker jag,

ger mer att leva på

och jag är viss om att en dag

ska alla det förstå.

När fredens tankar segrat har

mot hård och ond natur

skall spett och spade finnas kvar

för odling och kultur.

Adolf Hoffman

------------------

Ovanstående dikt skrevs någon gång i närheten av eller under andra världskriget. Och krigandet fortsätter...

Klagovisa i torkan

2010-07-12T01:19:00.002+02:00

Solen bränner, svetten lackar

himlen molnfri är och blå

över torra bruna backar

kor med slanka juver gå

Jorden törstar, mänskor kvida

torkan vållar huvudbry

Varje dag vi regn förbida

hoppas på var morgon ny

Tiden går i samma vana

rågen skiftar snart i blont

medan blickar ängsligt spana

emot fjärran horisont

Då och då ses mörka skyar

skymta över skogens kam

men vårt hopp som sig förnyas

kommer alltför lätt på skam

Heta hällar molnen sprida

så de gå vår bygd omkring

Snart de ses i fjärran glida

bortom horisontens ring

Grödan vissnar, källor sina

snart blott brunnar återstå

Solens heta strålar skina

himlen molnfri är och blå

Ovanstående rader skrev min farfar Adolf Hoffman den 7 juli 1936, men vädret är tyvärr sig likt. Hett är vädret och hett är visst en del annat också. Och dikten skrevs ju faktiskt av en gotlänning även om det var ett tag sedan...

Waldenström och Laestadius behöver varandra!

2010-07-12T00:27:00.001+02:00

Med jämna mellanrum brukar den påstådda konflikten mellan "lag" och "nåd" göra sig gällande i den kyrkliga debatten. Egentligen är det ganska dåliga termer i sammanhanget, så jag ska istället försöka karakterisera två ytterlighetspositioner utifrån vad ett par stora profiler inom svensk kyrkohistoria gjort sig kända för.

Lars Levi Laestadius gjorde sig känd för sina skarpa ord om synd och orättfärdighet och att han vågade använda liknande språk i kyrkan som människor var vana att använda sinsimellan ute i vardagen. "Lagen dundrade från Sinai berg." Så beskrev Laestadius själv sin egen predikotjänst. Han gick hårt åt både synd och orättfärdighet i kyrka och samhälle.

Paul Peter Waldenström har å sin sida gått till historien känd för att förespråka vad som kallas en "subjektiv" försoningslära. Jag har ännu inte förstått vad som skulle vara totalt obiblisk med denna vinkel på försoningen som poängterar att Gud, genom Jesus, skulle vara subjektet i försoningen. Det var Gud som tog initiativet. Det var Gud, genom Jesus, som handlade.

Båda dessa hade sina rötter i den lutherska läran och jag anser att båda reagerade på ett ganska relevant sätt mot de oegentligheter som de upplevde i sina sammanhang. Problemen kommer sedan då respektive grupps anhängare

Nedan försöker jag karaktärisera den nuvarande debattens två extremer som jag anser det befogat att varna för. Vill dock påpeka att hela denna debatt sker med och mellan för mig tämligen okända personer. Jag har inte stort mer än text att grunda mina bedömningar på.

Både "kärlekslöst lagivrande" och "kärleksfull laglöshet" vågar jag avfärda som totalt antibibliska hållningar. Jag vill inte döma ut en viss grupp här eftersom jag inte klart kan avgöra andra människors relation till den Evige (Gud). Bara Han rannsakar hjärtan och njurar.

"Kärlekslöst lagivrande" tycker jag mig ana spår av i vissa kretsar som i denna debatt kallas "judaiserande". Ett konkret exempel jag kan nämna gäller delar av den lista på runt 292 bud som enligt MFS gäller oss hednakristna/inympade. Eftersom jag inte är klar med min genomgång av dessa återkommer jag i den frågan, men redan nu vågar jag hävda att uppstaplandet av buden på det sättet och formuleringarna av dem antyder att man missat det allra viktigaste - själva kärnpunkten i evangeliet har kommit i skymundan!

"Kärleksfull laglöshet" kan, vilket många påpekat, anses utgöra en anomali. Kärleken uppfyller ju lagen. Hela lagen och profeterna kan ju sammanfattas i det dubbla kärleksbudet. Ändå varnas det kraftigt, och det ibland med rätta, för denna ståndpunkt som logiskt sett borde vara omöjlig. Ofta bottnar problemet här i att kärleksbegreppet relativiserats eller bara blivit en läpparnas bekännelse.

Har ni väckelse eller?

2010-06-10T23:58:00.003+02:00

Tidningen Dagen rapporterar om ett "trendbrott" inom den svenska pingströrelsen - vi har ökat med fyra(!) medlemmar under 2009. För de som under flera år vant sig vid vikande medlemsantal kan det visserligen vara glädjande att det inte registrerats en minskning under föregående år, men läget är fortsatt allvarligt. För att belysa detta ska jag ta upp ett rykande färskt exempel från min egen omgivning.

Under den senaste veckan har pingstkyrkan i Eskilstuna haft uppe den "klassiska" frågan om hur vi ska förändra gudstjänsterna. Idén om att kanske ha två olika söndagsmöten med samma predikan men olika sång- och musikstil har lagts fram. Kanske är samtalet till viss del framtvingat av det faktum att västeråsförsamlingen Lifecenter planerar att starta en utpost i staden, men det är långt ifrån enda anledningen.

Jag tycker det känns lite som "bodelning under pågående äktenskap" att dela upp söndagsmötena av en så dålig anledning som valet av musikstil. Om det hade varit tal om språkskillnader eller stora kulturella skiljelinjer, som att några exempelvis ville samlas på lördagen istället, så skulle jag haft viss förståelse för det. Likaså om kyrksalen inte räckt till för alla mötesbesökare.

Dessutom har vi ju redan finska, franska och spanska möten, samt ungdomsmöten på lördagar.

Vad som däremot behöver göras i församlingen är att aktivt verka för fungerande smågrupper där församlingens medlemmar, och andra, kan vara församling på riktigt. Man får kalla det GEM-grupper, cellgrupper, böneringar eller vadhelst man vill, men jag tror mycket av församlingens framtid är beroende av att vi medlemmar har gemenskap med varandra även utanför kyrkväggarna och där tror jag att smågrupper är åtminsone en viktig nyckel. I den stora gruppen känner åtminstone jag mig ganska anonym och bortkommen.

När jag på senaste församlingsmötet återigen nämnde hur viktigt det var med smågrupper sade vår ordförande att jag föregick planeringen eftersom de har planer som ska sjösättas under hösten. Skönt att vara med i en församling där det både är högt i tak och saker på G.

Har skrivit mer i ämnet här.

Minnet av fornstora dar - en belastning?

2010-06-06T11:45:00.002+02:00

När vi idag påminner oss om det faktum att vi bor i landet Sverige så kan åtminstone inte jag undgå att ägna en tanke åt vart vårt land är på väg.

Att läget är allvarligt torde stå klart för alla som använder sina öron och ögon. Brottslighet och otrygghet har rusat i höjden såpass att man slutat föra viss detaljerad statistik. Polisen hoppas dock på en ganska lugn nationaldag - extremvänsterns olika grupperingar* tros kunna hålla sig relativt lugna för en gångs skull.

Sveriges land har under ca tusen år varit ett land som till viss del präglats av kristen tro. Numera ser vi tecken på att de antikristna krafterna i samhället inte bara skaffat sig stort inflytande utan även verkar ha tillskansat sig ett så stort självförtroende att de med alla maktmedel försöker tvinga kyrkor och samfund att acceptera saker som går helt på tvärs med allt vad kristen tro innebär.

Någon enstaka präst/pastor vägrar ställa upp på de värsta tokigheterna, men annars råder en skrämmande tystnad. Man vill ju inte riskera sina ekonomiska eller juridiska privilegier.

Men samtidigt som stora delar av Sveriges elit verkar skämmas för den historiska grund vårt land och vår kultur vilar på så faller en stor skugga över de bland oss som fortfarande på allvar bekänner oss som kristna. Hur kan det ha gått så snett att många som vuxit upp med kristna föräldrar inte längre är med på vägen? Hur kan stora delar av Sveriges kristenhet bestå av människor som, när det kommer till kritan, tycks resonera och debattera som om de vore ateister?

Kärnan av det kristna budskapet kommer alltför sällan fram.

*: Med "extremvänster" menas här grupper som AFA, NSF och andra helt världsfrånvända socialistiska grupperingar.

Jag är en kristen och vill det vara

2010-06-03T19:15:00.000+02:00

Under en lunch i förra veckan råkade jag sätta mig bredvid en ateist som när han hörde att jag var kristen blev oerhört förvånad över att jag som studerad kunde tro på Gud. Jag tyckte mig klara hans frågor ganska bra, även om det var tydligt att våra helt olika utgångspunkter skapade en viss spänning.

Det är lite kul vilka argument som kommer fram från de ungdomar idag som läst tagit intryck av ateister som Sam Harris och Richard Dawkins. Argumenten känns igen från litteraturen om man så säger. Ofta går argumentationen ut på att redan från början försöka få meningsmotståndaren att acceptera några bedrägliga/felaktiga premisser. När han/hon väl fastnat på kroken är det bara att hala in. Är man inte på sin vakt kan det vara väldigt lätt att gå i den fällan.

Ett av de nutida ateisternas favoritknep har att göra med hur vi ser på andra religioner runt klotet. De försöker få oss att hålla med dem i påståendet att samtliga andra religioner är falska och att alla andra "gudar" är människopåhitt. Att vi helt enkelt tycker precis som dem om alla andra religioner än vår egen och att vi alltså förstår hur de ser på samtliga religioner, inklusive kristen tro.

En del kristna kanske har svårt att se problemet i detta resonemang och det kan jag i viss mån förstå, men ifall man på allvar utgår från den historieskrivning som grundar sig i Bibeln så borde det klarna för de flesta. Utifrån den judisk-kristna (bibliska) historiesynen så är det helt naturligt att de flesta kulturer/religioner runt klotet har spår av den gemensamma historia som vi alla delar. Förstår vi detta kan vi lättare nå människor med det glada budskapet. Och det är dessutom i högsta grad något bibliskt över det hela. Paulus hänvisade till altaret som var tillägnat "en okänd gud" i sitt kända tal i Athen. Sannolikt var även vissa av GT:s beskrivningar av Gud JHVH som, bland annat, en "förtärande eld" väl gångbara inom den dåtida persiska kulturen/religionen.

Berättelserna om Guden "IO" är också ett tydligt exempel på en möjlig anknytningspunkt för att nå fram till människor boende på andra sidan av vår jord.

Nedan återger jag texten till en sång som Josef Grytzell skrev 1892.

Jag är en kristen och vill det vara
Tills sol och måne ej skiftar mer
Jag är en kristen, du hör mig svara
Om hela världen mig ock beler
Jag är en kristen å hjärtats vägnar
Jag älskar Kristus, det är mitt skäl
Min första kärlek jag honom ägnar,
Han är det värd, ty han frälst min själ

Jag är en kristen, o kärleksunder
Att syndaslaven blev frälst av nåd
Jag är en kristen trots mänskofunder
Trots alla läror och mänskors råd
Jag är en kristen som går att strida
I Herrens namn emot synd och värld
En ringa stridsman vid jesu sida
Som vinner seger med Andens svärd.

Jag är en kristen, det ordet gäller
Som lösen här på min pilgrimsfärd
Jag är en kristen som färden ställer
Till hemmet där i en bättre värld
Jag är en kristen mitt hemland ligger
Långt ovan jorden, dess sorg och nöd
Där ingen längre om smulor tigger
Ty alla äter av samma bröd

Jag är en kristen, det ordet klingar
I sorgens timmar som skön musik
Det lyfter anden på örnavingar
Till evig vila i himmelrik
Jag är en kristen, och klappar döden
På hjärtedörren med tunga slag
Jag skyndar genast från sorgen, nöden
Till fadershemmet, o sälla dag!

Månadens buggfix - därför borde alla kristna fira sabbat.

2010-05-31T15:39:00.001+02:00

För ett par månader sedan blev jag ombedd att redogöra för min syn på sabbaten. För mig är denna fråga enkel och tämligen okontroversiell, men tydligen kan man bli utesluten ur vissa frikyrkoförsamlingar på grund av att man håller sabbatsbudet. Jag vill inte tvinga någon utan snarare peka på firandets många fördelar. "Sabbatsvinster" om man så vill.

För att förstå vad det innebär att hålla sabbat vill jag först ta med er till ett par bibelversar.

"Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den." (Andra Moseboken 20:8-11)

Den mest uppenbara "sabbatsvinsten" är förstås vilan. Jag kan inte tolka texten om den sjunde "skapelsedagen" på annat sätt än att Gud föregick med gott exempel. Ingen kan inbilla mig att Gud var så trött efter sex dagars arbete att han var tvungen att vila. Jesus själv påpekade ju att sabbaten var till för människan.

Om vilan kan anses vara en uppenbar "vinst" i sammanhanget så borde några av de övriga fördelarna väga tyngre för den familj som på ett mer seriöst sätt börjar fira Sabbat.

I stort sett alla de bibliska högtiderna firas först och främst inom familjen där man minns vad Gud gjort i historien och Sabbaten är inget undantag. För en troende innebär det alltså inte bara en dag i hängmattan. Det är en dag för umgänge med familjen inför Gud. Och här kan ni säkert ana vilka andra fördelar jag ser med sabbatsfirande. Att som en familj komma samman en gång i veckan för att tillbringa en tid tillsammas inför Gud* kan inte ge annat än positiva effekter. Min bedömning är att detta leder till mindre stress, bättre familjerelationer och utmärkta tillfällen att vittna och förklara vem Gud är för både de egna barnen och vänner/bekanta som vågar komma med på en kväll.

En del menar att man inte hinner med lika mycket om man avskiljer sabbaten för vila, men det borde nog avfärdas som en myt. För att kunna arbeta effektivt behöver vi ta ledigt ibland. Vi studenter som ibland suttit med diverse projektuppgifter hela natten igenom vet smärtsamt väl att man inte är vidare produktiv under de tidiga morgontimmarna och på liknande sätt kan man se på vilodagen/sabbaten.

Med detta sagt vill jag dock påpeka att jag personligen aldrig haft för vana att medvetet fira Sabbat, men att det ofta blivit något liknande. Dock inte hemma med familjen under min uppväxt.

*: Som kristen är det underförstått att jag menar den ende sanne Guden, Skapare av både himmel och jord, som har ingripit i världshistorien och uppenbarat sig för oss människor genom sin son Jesus Kristus. Denna förklaring skall inte ses som en komplett utläggning av vad jag tror på utan mer som en hjälp till avgränsning mot alla onda/djävulska krafter som opererar i religionens namn.

Bränna eget skräp eller andras ägodelar?

2010-05-21T20:02:00.000+02:00

Bokbål skapar rubriker och rörelse i bloggosfären. När piratbyrån brände några exemplar av sin egen antologi om fildelning som en markering sista april 2007 blev det visserligen inga större rubriker i "gammelmedia", men på nätforum var åsikterna skiftande. Bloggosfären var inte lika sammankopplad då som nu.

Denna gång var det pastorn och tidningsredaktören Holger Nilsson som nämnde ordet bokbål när han beskrev kvalitén på böckerna som en av Sveriges mest kända pseudoteologer författat. Då blir det plötsligt rörelse både i bloggosfär och "gammelmedia". Holger själv portas också från närradion i Vetlanda.

Att provokatören själv sätter igång stora snyftvalsen och att sekulär press hakar på må vara hänt, men att flera "kristna" förståsigpåare skränar med och försöker distansera sig från en kristen medbroder på detta sätt är inget jag har förståelse för. Jag har heller ingen sympati för den vetlandakyrka som så lättvindligt stänger av en känd predikant från sin närradioverksamhet. Han har ju faktiskt tagit tillbaka sitt uttalande om bokbål.

Någon som gjort ett uttalande om bokbål i närradion utan att ha en tanke på att göra en pudel är dock undertecknad. Och jag tror att jag ligger närmare den bibliska förebilden i sammanhanget än herr Nilsson själv - det är nog dags för de flesta av oss att bränna en del eget bråte. Själv har jag läst och hållit på med en hel del som jag inte är vidare stolt över. Jag tror det även gäller er som läser detta. Ni som äger mer än 50-100 böcker har sannolikt någon som bok som är så dålig att du inte ens kan skänka den till din värsta fiende utan att samvetet borde reagera.

Observera dock att viss "antikristen" litteratur inte nödvändigtvis behöver klassas som dålig här utan att det kan skilja från fall till fall vad som en människa borde bränna. Det kan vara bra att inte glömma bort vilka tokigheter som Darwin, Marx, Hitler och Freud ordade om bara för att nämna några.

Om någon är intresserad är det bara att höra av sig. Jag har åtminstone ett exemplar av rollspelet "Viking" som kan passa att symboliskt lägga på brasan...

Varför upprättade Gud en massa matregler?

2010-05-03T22:10:00.000+02:00

Då och då i den frikyrkliga debatten dyker frågan om GT:s matregler upp. Vad vi får eller inte får äta kan i vissa fall blåsa upp mindre gräl där man anklagar varandra för synd och båda sidor verkar försöka med konststycket att skuldbelägga motparten efter bästa förmåga.

Ofta bråkas det om huruvida vi får, eller bör, äta ditt eller datt. Ibland kan det handla om gris och ibland om halalslaktad kyckling. I sällsynta fall kan samtalet komma in på varför vi bör avstå från viss mat och varför de beslutade och resonerade som de gjorde på apostlarnas tid.

Men oftast verkar resonemangen missa helheten i Bibelns undervisning i frågan och ännu vanligare är att man inte frågar sig varför Gud upprättade alla dessa regler. På den sista frågan finns enligt min mening ett mycket gott svar som alltför ofta glöms bort.

Den i mitt tycke främsta anledningen till många matregler kan stavas "sjukdomar, bakterier och parasiter". Eftersom Gud är god och vill vårt bästa så avråder han sitt folk från att äta det som kan vara skadligt för dem. Och jag tror inte budskapet hade gått fram om Gud hade hållit en vetenskaplig föreläsning om sådant som är för smått för att synas utan mikroskop. Det är bra mycket enklare att hålla sig till några få riktlinjer och anvisningar om "rena" respektive "orena" djur. För oss som är uppväxta utanför staden är det ingen hemlighet att exempelvis griskött måste besiktigas mycket noga efter trikiner och liknande. Dessutom hade de inte kylskåp eller frysboxar på den tiden så vissa matvaror var mycket svårare att förvara färska på den tiden.

En annan anledning som jag anar i sammanhanget är den att Israels folk skulle ha en kultur och ett leverne som avvek från grannfolken. Eventuellt kan även vissa detaljerade matregler hamna i denna kategorin. Kanske förbudet att beställa en cheeseburgare kan vara en sådan regel. Om det nu är något annat än traditionens övertolkning av en mycket enkel regel mot viss typ av sopprecept.

Vad gäller oss hednakristna då?
Ja, låt oss börja med att kolla in vad skriften säger:

I Romarbrevets 14:e kapitel tar Paulus upp matfrågan med all önskvärd tydlighet. Har du ens de minsta tveksamheter i ämnet så rekommenderar jag en läsning där. Citerar kort vers 20-21:

Riv inte ner Guds verk för matens skull.
Allt är visserligen rent, men maten blir till skada för den människa som hyser betänkligheter, när hon äter. Det är bättre att avstå från att äta kött eller dricka vin eller göra något annat som din broder tar anstöt av.

Det andra bibelsammanhanget som bör anses som obligatoriskt att nämna här är apostlamötets beslut i frågan där det i sammanhanget framgår att det fanns tiotusentals judekristna som höll hårt på lagen, men att det för hednakristna sattes följande grundnivå:

"Men när det gäller hedningar som har kommit till tro, har vi skrivit och gett dem besked om vårt beslut: De skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, från blod, kött från kvävda djur och otukt." (Apg 21:25)

Personligen anser jag det vara mer än övertydligt att Paulus hade en lite "liberalare" inställning i matfrågan än de övriga, men att både han och de övriga var mycket måna om att inte lägga hinder i vägen för människor att komma till tro. Och det gällde både judar och hedningar.

Som avslutning vill jag kort nämna ett exempel på varför det kan vara praktiskt att faktiskt beakta de råd som Gud ger även i matsammanhang.

För lite mer än en vecka sedan var det avskedsmöte för den gamle pingstpastorn i Hallstahammar. Som brukligt var så serverades det smörgåstårta och gissningsvis var det de två vanliga varianterna med antingen räkor eller skinka på. En del blev sjuka efteråt men andra inte och jag har en liten spekulation om varför. Två av dem som inte blev sjuka alls klagade nämligen över att de inte fick några räkor...

Ännu värre påstås det ha varit för den svensk som fick världens första pacemaker inopererad. Enligt vad jag hört blev han sjuk efter att ha ätit ostron. Tack vare en envis hustru och duktiga läkare samt ingenjörer så fick han leva i ca 40 år till.

Sen finns det ju andra anledningar till varför vi bör tänka till innan vi stoppar i oss vad som helst. Men att få hela källaren full av grisblod måste väl ändå vara bland de värre sakerna man kan råka ut för. Oavsett hur noga man är i matfrågan...

Fega frikyrkokristna som inte vill ta ansvar?

2010-05-02T00:00:00.000+02:00

För något tiotal år sedan sade en av mina vänner att han inte föredrog att kalla sig själv för pingstvän utan kristen. Jag minns hur jag höll med honom då med tanke på vad vi pingstvänner har för rykte om oss i sverige.

Detta var förvisso långt före både Knutby- och Karismaskandalerna, men det finns en hel del gammal byk som man ofta försökt sopa under mattan istället för verkligen göra upp med. Många av historiens försyndelser har orsakat bitterhet, förhärdat hjärtan och stött bort människor från att hitta en levande tro på Gud. Vid det här laget har dessa konsekvenser redan gått i arv i flera generationer och påverkar oss än idag.

Vidgar vi perspektivet och skärskådar även de övriga kyrkosamfund som finns representerade i vårt land blir tyvärr inte bilden vidare mycket ljusare. Att vi i dessa dagar jagar katoliker med en iver som inte skådats sedan vi 1951 formellt fick religionsfrihet i landet må vara hänt, men de är tyvärr inte ensamma om att vara ute på villospår.

När det gäller historiska referenser från Sverige har jag tidigare här på bloggen rekommenderat Lars Levi Laestadius och hans texter som så fördelaktigt går att hämta hem från http://laestadiustexter.se/ eller http://www.laestadiusarkivet.se/. Kopplat till detta ämne har han skrivit bland annat följande:

Kyrkohistorien visar, att den förföljda Religionen har varit den rätta, men den förföljande Stats Religionen (den Judiska, Hedniska, Påfviska) har varit en falsk Religion, och de förföljandes nitälskan har varit en falsk nitälskan, den har icke varit af Gudi. [...] Inquisitionen tror sig göra Gudi en tjenst dermed, men det är en falsk Gudstjenst. Den rena Evangeliska Läran finns icke hos den förföljande parten, han må höra till hvilken Stats Religion som häldst.

En annan mycket intressant berättelse hämtar jag från den jubileumsbok som Svenska missionsförbundet gav ut då de 1928 firade femtio år. Det är pastor Bodin som berättar hur han som 13-åring frågade en äldre om inte Gud hade någon församling här i världen. Jag saxar direkt från Bodins egen redogörelse:

Jag hade läst i min Bibel att Gud skulle ha en församling på jorden. Var någonstädes fanns den? Kunde det vara Guds församling, som svärjer, super, slåss, lever pajas i all synd och last och som icke tror på Gud? Man hånade och bespottade det namnet och sade: Det finns ingen Gud. Kan det vara Guds församling?

En äldre man som kallades "Fjellsteds-Johannes" fick på ett pedagogiskt sätt förklara för den unge Bodin när han fick frågan om ifall Guds församling fanns i denna tid och i sådant fall var:

Han såg så milt på mig och svarade: "-Jo, nog har Gud en församling på jorden, fastän du icke fått syn på den."
"-Men var finns den?"
"-Jo", sade han "den finns i Holmedal."
"-Det kan jag aldrig tro.
"-Ja, låt oss se, sade den gamle.
"-Du hör ju Kristus till, du min gosse?"
"-Jo, Gud vare tack."
"-Din mor gör det också, är det icke så?"
"-Jo."
"-Också Erik Andersson i Djupadal?"
"-Jaha."
"-Äro ni tillsammans någon gång då?"
"-Så ofta det är oss möjligt, så komma vi tillhopa."
"-Då har ni ju församlingen given, fast den icke består av mer än tre. Men vänta", sade den gamle, "Gud skall föröka församlingen med dem som varda frälsta. Du kanske kan få se det, du."

Hur Bodin beskriver det andliga mörker som låg över åtminstone delar av Sveriges land under senare delen av 1800-talet har åtminstone jag svårt att sätta mig in i. Var inte Sverige ett så kallat "kristet land" på den tiden" Inte var det vidare kristet i den socken där Bodin växte upp åtminstone. "Till kyrkan gick man inte för att höra utan för att träffa kamrater, vänner och grannar och så för att få sig en riktig sup, kyrksupen, när det var slut", enligt Bodin. Och utanför kyrkan tycktes det vara alldeles nattsvart andligt sett.

Problemet i dagens debatt
De olika väckelserörelserna har ofta undvikit alltför belastade eller intetsägande ord och uttryck. Därför fanns det förr inte ett enda pingstkapell som kallades "kyrka" och alla pingstvänner frågade om man var "frälst", ty alla svenskar var ansåg sig vara kristna.

Hade några frireligiösa idag försökt undvika benämningarna "kyrka" och "kristen" av liknande skäl skulle jag sannolikt ha stor förståelse för deras val. Likaså om skälet var att lättare försöka nå de grupper som inte har så väldigt god bild, eller erfarenhet, av oss kristna, exempelvis judar och muslimer.

Men nu verkar problemet sitta djupare. Det verkar inte handla enbart om ord utan snarare en stor mängd lärosatser samt all gemenskap med oss som kristna som dessa verkar vilja avsäga sig. Tar några citat från diskussionen på www.mamres.net.

Signaturen "Tordan" skriver som svar på ett av mina inlägg följande:

Kristendomen är en lång tradition som man kan vilja dra nytta av, men om man gör det, man måste även ta ansvar för dessa förvanskningar och förbrytelser.

När sedan den trefaldige vd:n "Haggaj" återanknyter till debatten så understryker han just det citat från "Tordan" som jag citerat ovan och tillägger:

Så du tror på allvar att du tagit avstånd från RKK? Hur då? Jo, genom att vara med i en pinsgtförsamling som i sin tur är med i en organisation som skrivit avtal med RKK. Grattis, Ludvig!

När jag frågar efter förtydligande om vilka avtal som avses blir jag enbart bemött av en talande tystnad. Förmodligen är det detta som avses, men då jag redan pulveriserat deras favoritargument så håller de nog hellre tyst i frågan. Några seriösa argument verkar de inte ha på lager åtminstone.

Vad som blir tydligt i debatten är att vissa personer med bakgrund i svenska pingstkarismatiska sammanhang betonar med kraft att de INTE är kristna och att de verkar göra det för att därmed inte behöva ta ansvar för vad som genom tiderna gjorts i kristendomens namn.

Vad som också är typiskt i debatten är att samma grupp av individer verkar helt och fullt erkänt påvens överhöghet och Romers-katolska kyrkans anspråk på att vara den enda (rätta) moderskyrkan. Med det perspektivet förstår jag nästan att de inte vill räknas in i den kristna skaran.

Om de tror att de kan smita undan ansvaret för historien genom att förneka den så anser jag de gör fel. De handlar åtminstone inte helt bibliskt med tanke på hur profeterna Mose och Daniel agerade i jämför bara situationer.

Ifall de vill påverka oss "kristna" med de tankar som de är eld och lågor över så är det fruktansvärt otaktiskt att på detta så tydligt sekteristiska sätt ta avstånd från hela kristenheten.

Mycket mer kan skrivas om detta förvirrade ämne, men jag stannar nog där. Kommentera gärna om du har något konstruktivt att tillföra.

Månadens Buggfix - fungerande kompromiss i fri- och hemskolefrågan?

2010-04-29T12:10:00.007+02:00

De som känner mig vet att jag är tämligen positiv till kristna friskolor. Har själv gått några år på Västerås Kristna Skola och minns den tiden med glädje. Dessutom är jag anhängare av religionsfriheten som den är formulerad av i ett av tilläggsprotokollen från 1952 till europakonventionen om de mänskliga rättigheterna där det står:

"Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse."

(Citatet ovan är sedan 1995 fastslaget som svensk lag. Tidigare hade Sverige lagt in ett förbehåll angående andra meningen, men att det togs bort kan vi tacka regeringen Bildt.)

Samtidigt har jag tvingats inse att det ligger något i "vänsterpartiernas"* kritik mot religiösa friskolor och i synnerhet hemskolning. Även jag inser att någon typ av "kontroll" eller skyddsnät behöver byggas in i systemet för att säkra att inga barn råkar illa ut i onödan.

Jag är medveten om att mitt förslag ger ett visst utrymme för godtycke och att extremister i alla läger kommer ogilla denna kompromiss, men det är sådant som man får ta. Verkligheten är inte alltid enkel.

Även om mitt förslag nedan väcker en del ekonomiska frågor så vill jag påpeka jag inte ser det som självklart att staten måste finansiera alternativa skolformer. Det är inte statens skyldighet att stödja alla tokigheter som landets invånare hittar på. Inte ens på utbildningsområdet.

Själva förslaget är enkelt - låt alla elever i grundskoleåldern få en dag i veckan med obligatorisk närvaro på en kommunal eller statlig skola. Vill sedan föräldrarna hemundervisa sina barn resten av tiden eller skicka sina barn till någon friskola ska det finnas möjlighet till det så länge barnen lär sig det de ska. På detta sätt har man möjlighet att följa upp att barnen i diverse alternativa skolformer lär sig vad de ska och samtidigt få möjligheten att tillföra undervisning och gemensamma aktiviteter som dessa barn annars riskerar att missa.

En dag i veckan är enligt min bedömning tillräckligt för att säkerställa att alla barn får en allsidig undervisning samtidigt som det inte inskränker våra mänskliga rättigheter mer än nödvändigt. Religionsfrihet utan större möjligheter till hjärntvätt kanske man skulle kunna kalla det.

Min åsikt när det gäller det ekonomiska är att visst stöd i form av läroböcker och annat undervisningsmaterial borde ges. Förslagsvis via den statliga/kommunala skola som varje elev skulle vara kopplad till. Möjlighet att delta i mer än den obligatoriska dagen borde också finnas. Exempelvis friluftsdagar, skolmaten eller vissa lektioner/ämnen där passande kompetens saknas på annat håll.

Ett annat kanske mer realistiskt alternativ vore att vi i den kristna församlingen utvecklade någon typ av "komplementundervisning" med det som vi anser vara problematiskt eller fattas i den vanliga skolan. Till detta alternativ räknar jag med att återkomma så småningom. Kristna friskolor är ju under ständig attack verkar det som.

*. Med vänsterpartier menas här S, V, Sd och, till viss del, Fp.

Länkar som passar till ämnet:

http://hemundervisning.nu/

Ekuriren

"Förr var alla religiösa men nu vet vi bättre"

2010-04-20T23:50:00.004+02:00

Vi kallar oss toleranta och anser oss ge en allsidig och saklig bild av andlighet och religion i det svenska samhället i allmänhet och i skolans värld i synnerhet. Full religionsfrihet råder och du får tro på precis vad du vill påstås det.

Problemet är bara att det inte är helt sant. Denna "tolerans" bottnar alltsomoftast i ett avgrundsdjupt förakt för allt religiöst utom den (nästan) statligt på bjudna ateismen. I stort sett all "religionsundervisning" och "tolerans" som jag stött på i svenska skolsystemet utgår från att all religion är lika fel och du får välja att tro på något om det "funkar" eller "känns rätt" för just dig.

Någon objektiv sanning vill man verkligen inte kännas vid. Utom möjligtvis någon flummig formulering om alla människors lika värde eller något ditåt. Hur mycket religion samhället kan tolerera är en fråga som ibland kommer upp till diskussion, men i allmänhet verkar grundregeln gälla att kyrkan och andra religiösa organisationer får hållas bara de inte utgör något hot mot den vanliga ateistisk-sekulära ordningen.

En kyrka som vågade utmana sekularisterna i det svenska samhället mer än alla andra kyrkor tillsammans var stiftelsen Livets Ord i Uppsala. Därför är det inte konstigt att DN publicerar en artikel om Per Kornhall som efter 17 år som medlem kom till insikt om "sanningen". För "sanningen" enligt artikelförfattaren är tydligen något som han "vet" att Livets Ord inte står för.

Jag vill inte här försvara de tokigheter och fel som begåtts i uppsalaförsamlingens namn, men då jag har haft viss inblick i hur det kunde gå till och hur det resonerades i de kretsarna så lägger jag inte så stor vikt vid vad DN och Kornhall påstår i frågan. Deras "kortfakta" ger en tämligen missvisande bild av församlingen/stiftelsen.

Men det som Korhall häver ur sig om religiösa friskolor är värt att återkomma till. Avser att posta något om det ämnet innan månadsskiftet. Om Livets Ord och Ulf Ekman har jag också lovat att återkomma till här på bloggen, men det blir nog nästa månad.

Efterlysning: Vet någon mer om "föreningen Livets ord i Uppsala" och mellan vilka år den hade verksamhet?

Om titlar och ledarsyn inom svensk pingströrelse

2010-04-20T00:16:00.003+02:00

Dagen skriver återigen om det "nya" med delat föreståndarskap i pingstförsamlingen här i Eskilstuna. Trots att jag är både medlem och innehar något av en förtroendepost i församlingen har jag ytterst svårt att se vilken praktisk skillnad denna nyordning har mot den tidigare där vi hade en föreståndare, en predikant och en omsorgspastor. Vi har med andra ord haft (minst) tre pastorer redan tidigare och vad jag kan se är rollerna nästan desamma då som nu.

Det har dock skymtat fram en del synsätt just på titlar och ledarsyn under de år som denna "föreståndarfråga" har bearbetats som jag funderat lite över och som likt troll behöver dras fram i ljuset. I Bibelns ljus tenderar de flesta "tanketroll" att spricka tämligen omgående.

Eftersom "föreståndarfrågan" under samma tid varit högaktuell även i min "andra" hemförsamling i Hallstahammar så kommer en del tankar även från det hållet. I Hallstahammar har de dock motsatt "problem", nämligen ingen föreståndare alls.

"Pastor vs. Föreståndare"
Det första vi måste reda ut är vad vi egentligen menar med de titlar som används. Som frikyrkokristna förutsätter jag att vi försöker bygga församlingsgemenskap med Nya testamentet som grund och då förefaller det sig vara nödvändigt att kolla upp några korta versar:

"Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod."
(Apistlagärningarna 20:28)

"Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet av sin tro; har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt till lärare, så akte han på sitt lärarkall; är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta; den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som övar barmhärtighet, han göre det med glädje." (Romarbrevet 12:6-8)

"Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana eder. Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de utföra. Hållen frid inbördes. Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var man." (1Thess 5:12-14)

Då "pastor" är det grekiska ordet för "herde" så kan vi här klart se att begreppen "pastor" och föreståndare överlappar varandra betänkligt. I praktiken verkar frikyrkosverige numera kalla nästan alla anställda inom kyrkans väggar som åtminstone till viss del har annat än rent materiella/administrativa arbetsuppgifter för "pastorer". För att i en sådan miljö skapa en pyramidliknande ledarstruktur så har man fått reservera titeln "föreståndare" för den person som sitter högst upp.

Det kan tolkas som att vi nu är på väg att "platta till" synen på församlingens ledartopp något genom att dela upp det formella ansvaret mellan några av församlingens pastorer. Vad vi väljer för titlar åt varandra är mig tämligen likgiltigt. Det är funktionen som har betydelse.

Styrelse vs. Äldstekår/församlingsledning
Denna punkt brukar till min stora förvåning kunna vara lite halvkrånglig att reda ut. Problemet grundar sig ofta i att vi försöker bygga församling efter två olika mönsterbilder som egentligen inte är helt förenliga med varandra.

Den ena är den juridiska modell som fastställer att en svensk pingstkyrka är en "allmännyttig idéell förening", vilket medför många juridiska fördelar gentemot andra alternativa organisationsformer. Enligt denna modell ska församlingen ledas av en styrelse som i demokratisk ordning ska väljas på församlingens ordinarie års- eller administrationsmöten. Formellt ska alla medlemmar kunna vara valbara till denna styrelse.

Mot detta står den bibliska mönsterbilden som vi ofta försökt att plocka direkt från apostlagärningarna. Enligt denna är det Gud som utväljer ledare för sin församling. Ofta kallar vi detta "andliga" ledarskap för "äldstekår" eller något ditåt.

Jag minns när jag för första gången läste igenom stadgarna för pingstförsamlingen i Hallstahammar och då kunde konstatera att styrelsen enligt dessa bestod av församlingens äldste och diakoner. Samtidigt så skulle val av styrelse ske varje årsmöte i demokratisk ordning. Och ordförande var självfallet pastorn/föreståndaren.

En övertydlig kompromiss mellan två delvis oförenliga strukturer enligt min ringa mening.

Riskerna med två maktstrukturer i samma organisation
Som jag förstått det har vi i Eskilstuna pingst väldigt många olika begrepp och titlar som signalerar ledning, ansvar och "makt". Det finns styrelse, församlingsledning, äldste, föreståndare, ordförande och diverse andra begrepp som florerar utan att ens alla i församlingsledningen verkar ha riktig koll på allt. Oavsett vilka begrepp vi använder så kan de delas upp i de två modeller som jag redogjort för ovan. Föreningsmodellen med ordföranden som ledare av en styrelse och den förhoppningsvis mer nytestamentliga ledningsmodellen med pastor/föreståndare/biskop som ledare i en krets av äldste/diakoner.

När allt är som det ska kanske dessa två grupper till stor del överlappar varandra, men förstår man inte den inneboende konflikten mellan de två strukturerna kan man råka ut för allvarliga problem. Och skapa en massa konflikter helt i onödan.

I detta fall anser jag att dispyterna kring föreståndarfrågan till viss del handlar om just sammanblandningen mellan ordförande- och föreståndarrollerna. Jag hade, ur ett juridiskt perspektiv, blivit bra mycket mera orolig om vi haft ett tredelat ordförandeskap utan inbördes rangordning. Det skulle verkligen inte fungera bra.

Guds församling eller religiös förening?
Som ni kanske förstått vid det här laget så är jag långt ifrån övertygad att Gud skulle bygga sin församling och kalla dess ledare efter den svenska föreningsmodellen. Det är på många ställen helt uppenbart att församlingens verkliga ledare delvis befinner sig vid sidan av alla formella positioner vi människor strukturerat upp. Detta borde inte vara ett problem så länge församlingen sjuder av andligt liv, men ifall vi börjar lägga för stor vikt vid formella strukturer kan det uppstå stora problem.

Samtidigt brukar det inte saknas behov av förmaning, tillrättavisning och vad som förr kallades "församlingstukt", men i en fungerande kristen gemenskap brukar många av dessa delar kunna lösa sig på ett förhållandevis bra sätt. Oavsett om det är pastorn eller söndagsskoleeleven som är i behov av korrigering.

Har Hörnmark missuppfattat svensk demokrati?

2010-04-17T21:00:00.003+02:00

Blev ganska förvånad när jag läste i Dagen att Hörnmark kallats in till vår lilla dispyt här i Eskilstuna. Vad som fångade mitt intresse var dock främst ett citat som, ifall det är korrekt återgivet, avslöjar en så grav okunskap hos sveriges främsta pingstledare att jag nästan får lust att ta till "laestadianska formuleringar".

Det är mig veterligen upp till församlingen att besluta om vem som ska vara mötesordförande. Styrelsen kan föreslå en viss kandidat, men omröstningen måste ske i mötet.

Är ordningen annorlunda så kan inte jag se att vi fortfarande är organiserade som en "allmännyttig idéell förening" utan att vi smygvägen omvandlats till ett antidemokratiskt samfundssytem helt olik den svenska demokratiska modell som nästan alla typiska frikyrkor omfattar.

I människor, varen icke så religiösa...

2010-04-12T19:12:00.008+02:00

Ordet "religiös" har fått en ganska negativ klang. Frågan är om det någonsin ansetts som något positivt. Det ansågs ju inte som smickrande när Paulus började sitt välkända tal till grekerna i Athen med orden:

"Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa." (Apg 17:22b, Folkbibelns översättning)

Eftersom jag betecknar mig själv som "kristen fundamentalist och före detta fanatiker", så förstår ni säkert att följande text inte ska tolkas som en uppgörelse med allt vad tro eller religion heter utan snarare den vidskepelse och de tokigheter som verkar florera i väldigt många sammanhang. Även inom kyrkans värld. Jag ska ta några högaktuella exempel från några olika sammanhang. Eftersom jag är pingstvän börjar jag på min egen hemmaplan.

Exempel nummer ett - "slagrutan".
För några år sedan besökte jag och mina föräldrar Västerås bibelforum där teol.dr Seth Erlandsson höll ett kort föredrag om vidskepelse och avgudadyrkan. Det kan hända att jag misstar mig, men vad jag minns citerade Seth en mängd bibelställen om det tokiga att vända sig till tomma avgudar och det är inte vidare orimligt att han faktiskt citerade Hosea 4:12:

"Mitt folk frågar sin avgudabild av trä till råds och hämtar svar från sin stav, ty en otuktsande har fört dem vilse, så att de bedriver otukt och överger sin Gud."

Alla var rörande överens i frågan under det efterföljande fikat ända tills någon av mina föräldrar nämnde det i många frikyrkliga kretsar så brännbara ordet "slagruta". Då hände det något. En man sade att den fungerar och att han själv testat. En annan kallade slagrutan för en Guds gåva och Seth själv satt och smålog lite åt den något upprörda stämningen som följde. Om det är någon nutida sedvänja som kan inräknas i att "hämta svar från sin stav" måste det väl ändå vara att gå med slagruta.

(Många av föredragen finns publicerade på deras webbsida, men jag hittar inte det aktuella föredraget just nu. )

När min far tog upp samma ämne bland en grupp något äldre pingstvänner vart reaktionen nästan ännu starkare. Att tala illa om slagrutetro verkar i vissa frikyrkliga sammanhang vara värre än att antyda tvivel om treenighetens bibliska legitimitet.

Exempel nummer två - debatten kring "Charta Oecumenica"
Detta dokument har sannolikt gått de flesta frikyrkokristna i landet fullstandigt förbi, men det har ändå undertecknats av de flesta av sveriges samfundsledare. Texten är, som namnet antyder, en vägkarta för enhet och innehåller många fina formuleringar och fraser, men samtidigt finns där tillräckligt för att många kristna ska avfärda det som ett djävulskt sätt att binda kyrkan i falsk ekumenik. Jag är som ni kanske förstår inte odelat positiv till detta dokument utan anar att kritikerna kan ha helt rätt i många av sina misstankar och varningar, men det är inte det jag vill lyfta fram här.

Det jag verkligen inte kan förlika mig med är en del av kritikernas, enligt mig, synnerligen förvirrade argumentation att jag som pingstvän på något mystiskt/andligt sätt är "bunden" av detta kyrkliga dokument eftersom en representant för Pingst-FFS tydligen skrivit på.

Om det bara var människor med bakgrund i de strikt hierarkiskt uppbyggda kyrkosamfunden stått för kritiken hade väl varit en sak, men nu verkar det vara människor från pingst-karismatiskt håll som skriker starkast. De om några borde ju ha fattat att vi pingstvänner inte lyder under någon påve i Stockholm. Vi ansvarar direkt inför vår Gud, skaparen av allt.

Jag har ännu inte hört någon enda medlem i en svensk pingstförsamling som anser sig vara "bunden" av detta dokument. Länk till dokumentet ifråga: http://www.skr.org/download/18.a791285116833497ab800015122/charta_oecumenica.pdf

Exempel nummer tre - "rör inte HERRENS smorde".
Ok, ännu ett exempel taget från mer hierarkiska sammanhang. Alla sektliknande sammanhang brukar försvara sina stora ledare med liknande fraser. Lennart Jareteg har redan rett ut detta tillräckligt väl på www.bibelfokus.se .

Observera att denna kritik riktar sig minst lika mycket mot påvekyrkan och MFS som mot trosrörelsen.

Misstänker att jag får anledning att återknyta till änmet så småningom. Utifrån min tämligen reformerta syn på "sakramenten" så hade jag kunnat drämma till med storsläggan även mot de sk "traditionella samfunden", men jag föredrar att sopa i egna fållan först. Dagen har dock publicerat en bra insändare som anknyter till ämnet.

Lagen om tankens masströghet del 1 - Laestadius

2010-03-31T22:15:00.005+02:00

De som känner mig vet att jag inte precis kan anklagas för att till 100% följa eller hålla med någon nu levande människa. Det betyder inte att jag saknar förebilder här i livet eller att varje tanke som korsar min hjärna eller åsikt jag står för på något vis måste vara unik. Jag har har ofta många som tycker likadant som mig i enskilda frågor. Tar vi hela paketet i beaktande känner jag mig dock ganska unik.

På senare tid har det dock gått upp för mig att flertalet människor verkar ha en tendens att försöka skaffa sig en "favoritguru" som de sedan lyssnar till utan att ifrågasätta nämnvärt. Jag ska försöka undvika att ta upp frågan huruvida det är bra att ha en "favoritguru" eller inte denna gång och i stället sikta in mig på en underlighet som detta kan resultera i på sikt. Som utgångspunkt använder jag mig av exempel på färgstarka ledare ur den svenska kyrkohistorien som jag själv räknar bland mina förebilder. De jag främst tänker på är Lars Levi Laestadius, Paul Peter Waldenström och i någon mån Ulf Ekman.

Dessa tre har alla påverkat tusentals kristna runtomkring i norden när det gäller kristen tro och hur en kristen bör vara och leva. De har alla reagerat med kraft mot vad de uppfattat som någon av kyrkosveriges akuta problem/brister. Deras reaktioner var i stor grad befogad och den samtida kritiken var ofta ganska grundlös även om de, liksom alla andra var människor med fel och brister och i behov av korrigering.

Då dett skulle bli alltför omfattande ifall jag skulle innefatta alla tre i samma inlägg begränsar jag mig nedan till Laestadius. Återkommer senare med de andra två.

Lars Levi Laestadius levde och verkade som präst i norra delen av sverige. Ungefär halva hans tid som präst hann förflyta innan han blev vad vi inom frikyrkan skulle kalla "frälst". Såhär beskriver han själv händelsen:

"Om vintern 1844 kom jag till Åsele Lappmark, i egenskap af visitator. Här träffade jag några Läsare, som voro af det mildare slaget; ibland dem var en Lappflicka vid namn Maria, som öppnade hela sitt hjerta för mig, sedan hon hört altartalet. Denna enfaldiga flicka hade erfarenheter i nådens ordning, som jag alldrig hade hört förut. Hon hade vandrat långa vägar, för att söka ljus i mörkret. Under sina vandringar hade hon slutligen kommit till Pastor Brandell i Nora, och när hon för honom öppnade sitt hjerta, så löste han tviflet: hon kom genom honom till den lefvande tron. Och tänkte jag: här är nu en Maria, som sitter vid Jesu fötter. Och nu först tänkte jag, nu ser jag vägen, som leder till lifvet, den har varit fördold till dess jag fick tala med Maria. Hennes enfaldiga berättelse om sina vandringar och erfarenheter gjorde så djupt intryck på mitt hjerta, att det ljusnade äfven för mig; jag fick denna afton, som jag tillbragte i sällskap med Maria, känna en försmak af himmelens glädje. Men Presterna i Åsele kände icke Marias hjerta, och Maria kände äfven, att de icke voro af detta fårahuset. Jag skall komma ihåg den fattiga Maria, så länge jag lefver; och hoppas, att jag träffar henne i en ljusare verld på andra sidan om grafven."
Sen dröjde det inte lång tid innan det började hända saker. Han blev kontroversiell, men av många mycket uppskattad för vad han med Guds hjälp fick vara med och utföra. Allra mest känd är han för sin kamp mot "brännvinsdraken". Man brukar säga att han var mannen som torrlade tornedalen. Kampen mot spriten var var visserligen viktig, men den var inte den enda kampen som Laestadius utkämpade under sin levnad och det vore orättvist att endast fastna vid den. Vad Laestadius främst är känd för är hans vardagliga och enkla språk. Till viss del grovt, vardagligt och vulgärt*, men enligt honom behövdes det lite grova verktyg däruppe i vildmarken. Skulle någon präst/pastor, lärare eller politiker idag tala som han skulle de sannolikt få kicken omedelbums. När Dag Sandahl uttalade sig något vulgärt i höstas minns jag att vissa laestadianer ansåg att han nästan varit för mild i tonen, vilket inga andra av de inblandade höll med om.

Några återkommande uttryck i Laestadius texter är ironiska uttryck som "sanna lutheraner", "dygdiga horor", "nyktra fyllhundar" och "hederliga tjuvar". Om sanna Lutheraner skrev han exempelvis följande:

"Nu tidens äkta Lutheraner anse vanligen köns driftens tillfridsställande för någonting så naturligt, att det icke, ibland de bildade klasserna åtminstone anses för någonting vanhederligt eller förnedrande för en herre man, att kränka en qvinnas ära, i synnerhet om qvinnan hör till det obildade ståndet; hon anses då nästan såsom skapad för att tillfridsställa den bildade mannens djuriska drifter. Detta djuriska lefnads sätt är nu så allmänt och vanligt i den civiliserade verlden, att det icke anses för någon skam eller vanära, för en bildad man, att förföra och förnedra en enfaldig qvinna, och sedan förskjuta henne. Men detta är just ett bevis på den civiliserade verldens moraliska förnedring; ty sjelfva förnuftet säger oss, att en man, som så handlar, har förlorat allt menniskovärde; men uti verldens ögon är han lika hederlig som en Christen." (s 407-408 i Ens ropandes röst i öknen)

Mer om Laestadius kan hittas på www.laestadiustexter.se För att förstå en del av vad han fått betyda för regionen kan man läsa vad Pajala kommun skriver om hans livsgärning.

Idag verkar laestadianerna vara kända främst för att de påstås sakna gardiner i fönstrena, undviker TV/radio och att de främst håller till i norra Sverige och Finland. Eftersom jag mig veterligen inte träffat någon från den laestadianska rörelsen personligen så vill jag inte vara alltför kategorisk, men för mig tycks det vara som så att de, på gått och ont, hållit fast vid som det var på Laestadius tid och motsatt sig nästan samtliga förändringar, vilket får anses som väldigt typiskt i de sammanhang som vuxit fram runt en stark personlighet.

Jag skriver absolut inte detta för att klanka ner på Laestadius, han är ju en av de som betytt otroligt mycket bland annat för de samer och andra som levde där i norra skandinavien. Det var ju efter mötet med en samisk ung dam som Laestadius blev vad vi i frikyrkliga sammanhang kallar för "frälst".

Hur var det med Gardinerna då? Jo, eftersom det var så fattigt däruppe i norr och de väckta/frälsta människorna hellre prioriterade utbildning och att hjälpa sina medmänniskor så valdes i stort sett all onödig lyx bort. Smycken såldes och gardiner kom antagligen aldrig upp.

*: Ordet Vulgärt gommer från latinets ord för allmän, vanlig, jfr Artemisia vulgaris eller Tanacetum vulgare.

Månadens Buggfix - ändrad vigselordning

2010-03-17T21:49:00.006+01:00

Under åren 2005-2007 sände jag och några av mina vänner närradioprogram under rubriken "Veckans Buggfix" där vi på ett lite skämtsamt och ungdomligt vis tog upp en rad olika ämnen som på något vis var kopplade till vår kristna tro. Jag kan väl inte påstå att samtliga program var så noga planerade och strukturerade, men vissa blev, tycker åtminstone jag själv, riktigt bra.

Tanken med programmen då var inte att lägga fram helt färdigberarbetade svar på allt utan att locka både lyssnare och deltagare att tänka till och fundera själva. Bästa programmen var också när vi var flera i studion. Ensam i studion blir det sällan någon givande dialog om man så säger.

Den serie inlägg som jag planerar att publicera här på bloggen under kategorin "Månadens Buggfix" kommer delvis hämta inspiration från det vi diskuterade då i radion eller ämnen som vi kanske skulle ha avhandlat tillsammans om vi inte hade flyttat från Hallstahammar nästan allihop.

De är tänkta att handla om olika problem och konstigheter jag har stött på inom kristenheten och mina tankar runt hur man kanske skulle kunna göra något åt dem. Ett steg mot att försöka åtgärda några de "buggar" som svenk kristenhet i allmänhet och kanske frikyrkan i synnerhet är behäftad med.

Den första buggen att angripa påverkar paketet* "Stabila äktenskap" och är av senaste årens medierapporter att döma "kritisk". Dessutom kan det vara läge att fundera över utformningen av de kyrkliga vigselritualerna nu när vissa samfund planerar att avsäga sig vigselrätten eller kanske kommer fråntas den. När kyrklig vigsel tappar sin juridiska status ökar våra möjligheter att tänka nytt samtidigt som nya utmaningar står för dörren. Innan jag går in på mitt konkreta förslag vill jag teckna en bakrund till varför jag anser detta nödvändigt.

Samtidigt som den sociala acceptansen för skilsmässor ökar har omgivningens stöd till familjer minskat. När kriserna kommer är "de tu" mer ensamma än tidigare. Denna utveckling är kanske en konsekvens av den senaste tidens indivdualisering av samhället, men jag tror också att sekularisering och socialistiskt tänkande kan beskyllas för delansvar. Jag minns fortfarande Gudrun Schyman och hennes "död åt familjen".

Dessutom verkar det som så att all betoning på kärnfamiljen har skalat av mycket av det stöd som den lilla familjen tidigare haft från släkt och omgivning. Även ivriga kärnfamiljsförespråkare verkar ha fastnat i fällan, vilket tidningen Dagen inte är sena att påpeka.

Trots denna utveckling verkar familjeideal som trohet, trygghet och livslång kärlek stå orubbade även om färre och färre tycks hålla ihop livet ut. Idealen finns, men det är inte många som ens på allvar försöker leva upp till dem. Och utan stöd tror jag det är på gränsen till helt omöjligt. Det stödet kunde i de flesta fall vara mycket bättre och här finns möjlighet till en förändring som jag tror kan innebära stora sociala sammhällsvinster på längre sikt.

Mitt förslag handlar om att redan under vigseln lyfta fram det ansvar som släkt och vänner har inför de som ingår äktenskap. Min bestämda åsikt är att sanna vänner ställer upp för varandra och vad vore då bättre än att då när två människor lovar varandra livslång trohet att de närmaste vännerna samtidigt högtidligen lovar att de efter förmåga kommer att finnas där med stöd och hjälp vad som än händer. För mig är det en självklarhet att min väns äkta hälft är också min vän och att jag har en skyldighet att finnas där som ett stöd till dem båda.

Rent praktiskt kan det säkert utformas på olika sätt, men jag tänker mig att man mot slutet av själva vigselgudstjänsten tar tid för att några av de närmaste vännerna kommer fram och kollektivt avger sina vänskapslöften inför Gud, brudpar och församlingen för att sedan medverka i den avslutande förbönen för, och välsignelsen över, brudparet. Jag skulle gärna se att de första raderna i kyrkolokalen reserverades för dem som vill vara med och avge ett sådant löfte. Och jag hoppas att åtminstone en del av de nära anhöriga slipper välja en plats längre bak på grund av detta.

*: Sättet jag formulerar detta på är i viss utsträckning inspirerat av bugghanteringen i vissa mjukvaruprojekt.

Lade också in idén på Gemensamstyrka.se då jag anser att den platsar inom deras grundtankar. Klicka på länken och rösta på min idé om ni tycker förslaget är bra.

Twingly-länkar:
Dagen-1, Dagen-2

Många vackra ord men utan substans

2010-03-17T17:03:00.004+01:00

Var på plats och lyssnade på kristdemokraterna när de för några timmar sedan samtalade om gemensamma värden mellan kristna och muslimer och varför alla dessa borde rösta på KD. Som vanligt var det många vackra ord om demokrati och människovärde, men allt kändes väldigt förutsägbart. Några uttalande från eskilstunaimamen Abd al Haqq Kielan kan dock vara värda att notera. Citaten är inte helt exakta då jag inte spelade in tillställningen, men jag är minst lika rätt ute som de andra medierepresentanterna som var på plats.

En absolut majoritet av världens muslimer är för demokrati. Det är västvärldens fel att vi inte har demokrati i mellanöstern. (Vilket delvis faktiskt är sant...)

När Spanien var muslimskt flydde många homosexuella från övriga Europa just dit för att få leva i större frihet.

Ett gott exempel på fredlig samexistens mellan judar, kristna och muslimer var det ottomanska imperiet och det är fel att försöka anklaga turkiet för något som hände innan staten fanns. (Vilket vi tydligen gör om vi erkänner folkmordet på Armenier 1915...)

Det bestående uttrycket är att Abd al Haqq Kielan pekar på den stora skuld som Europa har till dagens situation utan att vi kristna på något sätt vill eller försöker försvara historiska hemskheter begågna av europeer.

Problemet är att (kristna?) europeer inte är skyldiga till alla hemskheter och all orättvisa som existerar inom Islamvärlden, men påtalar man detta brukar det ta "hus i h-e"...

Tidningen Dagen har nu fått ut sin version av tillställningen. Misstänker att övriga politiskt intresserade studenter var i Västerås och träffade Mona Sahlin istället. Hoppas hon fick en gratis toblerone...

Det är valår...

2010-02-28T00:01:00.001+01:00

Nu börjar man ana att 2010 är ett valår, även om retoriken känns lika upphetsande som tio år gammal partiledardebatt i repris utan relevant uppföljning. Idéerna är i högre grad "återvunna" än pappret de förmodligen är skrivna på i dagens miljömedvetna(?) samhälle. Jag vill inte tala om vad du bör rösta på utan ange lite varför jag förmodligen inte är villig att rösta på vissa partier.

En av de främsta kriterierna jag har när jag granskar politiska partier är deras syn på de grundläggande demokratiska rättigheterna som yttrande- och tryckfrihet samt religionsfriheten. Har partierna förståelse även för de som tror eller tycker annorlunda än dem?

Som kristen "fundamentalist" så styr förvisso även mina kristna värderingar i stor utsträckning min bedömning av partierna och deras politik. En del menar att det finns sk "kristna" partier i sverige. Jag håller med om att dessa finns, men inflikar samtidigt att de aldrig kommer att komma över promillegränsen.

Men är inte Kd ett ganska "kristet" alternativ undrar då någon. Eller kanske Sd med sitt värnande av den kristna kulturen. För att inte tala om M och deras tidigare så värdekonservativa hållning i många frågor. Eller Mp:s värnande om miljön, vilket verkar sammanfalla med det som vissa "förstått" vara SvK:s huvudbudskap under delar av det gågna året. Eller vänsterns fokus på "solidaritet", även om det egentligen mer tycks handla om illa dold avundsjuka. Kanske Fp är svaret genom sin påstått liberala och fritänkande linje, trots att "liberalism" i våra dagar främst verkar handla om att bryta ner allt vad moral, regler och religion heter så att alla människor ska tvingas bli ateister och individualister "av egen fri vilja"?

Ja ni kanske inser att jag aldrig kommer att kunna rösta på varken V eller Fp i ett riksdagsval, trots att jag kan hålla med dem i en del av hur världen borde vara. När det gäller vägen dit är de tyvärr inte trovärdiga. Detta gäller, så långt jag kan se även S, F! och andra socialistiska rörelser på vänsterkanten som jag bedömer vara farliga för våra demokratiska rättigheter, åtminstone de jag nämnde i andra stycket ovan. Måhända vasst formulerat, men det är så jag uppfattat vänsterpartiernas budskap. Vore bara glad om jag missuppfattat saken.

Men högerpartierna då? (Finns de förresten?) Tja, i svensk politik är det inte alltid så lätt att se någon större skillnad. Som tur är skulle jag kunna tillägga, ty det kunde ju varit mycket värre åt båda håll.

Jag överväger att i höstens val "rösta" på KSL - Kristna Soff-Liggare...

Rom eller Jamnia - ett sökande efter rötter

2010-02-20T18:49:00.003+01:00

De senaste decennierna har delar av svensk frikyrklighet uppvisat tecken på viss andlig rotlöshet. Vi tycker oss sakna traditioner, struktur och historia. Utifrån detta har det ritats upp flera möjliga vägar framåt. Det är två av dessa jag anspelar på i rubriken.

Bakgrund
Under trycket från det sekulära och antikristliga samhället har många upptäckt att skillnaden mellan olika kyrkotraditioner kanske inte alltid utesluter samarbete då vi strävar åt samma mål. Vi kanske rentav lära oss något av varandra och känna av en "Andens enhet" även om vi rent organisatoriskt och historiskt befinner oss ganska långt ifrån varandra. Många är glada åt inriktningen.

Detta kanske inte låter så kontroversiellt, men man får då ha i åtanke att det för bara för ca tjugo år sedan var vanligt att det, åtminstone inom pingst, maranata och trosrörelsen, var vanligt att måla ut påveämbetet som antikrist och RKK som "den stor skökan". Rapporterna om ortodoxa präster och biskopar som med kraft motarbetade mission och evangelisation i östblocket som då öppnades upp var också väl kända på den tiden.

"Den nya ekumeniken"
Men sedan så hände något. Peter Halldorf, välkänd pastor inom pingströrelsen, började undervisa pingstfolket om kyrkofäder med viss dragning åt den ortodoxa traditionen. Hans böcker har fått stor spridning. I samma veva Skriver pingstpastorn Sten-Gunnar Hedin "Jesusmanifest" tillsammans med den katolske biskopen Anders Arborelius.

Ulf Ekman verkar av allt att döma ha omvärderat sin syn på "de traditionella kyrkorna" kraftigt under sina år i Israel. På senare tid har högt ansedda katoliker predikat på Livets Ord i Uppsala och Ulf Ekman har predikat på en del katolska konferenser.

Detta kallas av många för "den nya ekumeniken".

"Rom eller Jerusalem?"
Parallellt med detta går ett spår i riktning mot vad som kallas "de hebreiska rötterna". Den rörelsens anhängare vill inte bara gå tillbaka till kyrkofäderna och apostlagärningarnas tidsepok utan kastar sig hellre rakt in i det de kallar för "biblisk judendom". Oftast verkar det även här främst handla om rotsökande pingstvänner och människor från trosrörelsen.

Bland människor i den senare kategorin har man med kraft varnat för detta samröre med framförallt kyrkan i Rom. Man frågar sig vart tåget är på väg och om alla vanliga kristna är medvetna om färdriktningen. Vanligt är att man målar upp en motsättning mellan Rom och Jerusalem. Lars Enarsson har haft en hel miniserie med den titeln som går att ladda ner gratis här.

En oväntad vändning?
Under det senaste året har det dock uppdagats en del som fått mig att tveka om huruvida den frågeställningen är helt adekvat för den situation som nu kommit i ljuset. Är rädslan för tåget mot Rom verkligen välgrundad? Har bussen mot Jerusalem i själva verket Jamnia/Javne som slutdestination? (Jackie Jakubowski har en artikel i Dagen om varför Javne är så viktigt för den nutida judendomen här.)

Ulf Ekman aviserade på sin nyårspredikan för lite mer än ett år sedan att det under 2009 skulle framkomma nyheter som skulle generera mycket tjatter i bloggosfären. Förväntningarna var stora, men inget verkade komma från församllingen i Uppsala. Andreas Glandberger har formulerat det hela på ett överlag ok sätt.

En del bloggare som under de senaste åren väsnats mycket i frågan skulle kunna tolka nuvarande läget som en delseger, men hur nära verkligheten detta ligger kan jag inte uttala mig om. Säkert är dock att om inte deras många varningar var falskt alarm så verkar tåget mt Rom vara "inställt på grund av rådande väderlek". Det har gått rykten om att en ersättningsbuss är på väg, men man kan aldrig vara säker på den punkten.

Avslutande ord
Detta inlägg blev något kryptiskt, men det blir lätt så i dessa förvirringens tidevarv ifall man inte ska vara för vass. Om det är något ni vill att jag ska förtydliga finns kommentarsfunktionen nedan. Jag förbehåller mig dock rätten att neka kommentarer som inte bidrar något till samtalet.

Ingen anlening till skadeglädje

2010-02-18T19:52:00.003+01:00

Jag har i en tidigare post varnat för farliga kyrkoledare och kan nu konstatera att den avgående biskopen i Växjö stift var en av dem som jag avsåg. Även om jag ansåg att han resonerade oerhört fel så tror jag att han då bara avslöjade vilket mossigt och okristet synsätt som finns inom delar av svenska kyrkan vad gäller dess medlemsregister.

Vi får be om en bra lösning för alla parter. Den avgående biskopen får enligt tidningen Vårt Land fyra miljoner i fallskärm, så han borde vara ganska nöjd ändå.

Med tanke på en av mina nutida favoritprästers frispråkighet vill jag ge ett litet lästips:

Laestadius textavsnitt om "hundskall" som återfinns på sidorna 331-334 i Ens ropandes röst i öknen. Länken går till en pdf på www.laestadiustexter.se . Självklart rekommenderar jag hela den boken. Följande rader är saxade från slutet av det stycke jag nämnt ovan:

"Men Herrans hundar äro stumma hundar, de skälla intet: de frukta för björnar och lejon; på markattor vilja de icke skälla, och svinen förakta de. Och om några af dessa stumma hundar se ulfven komma, så krypa de under sängen och draga rumpan mellan benen, som skamliga hundar. Sannerligen, dessa stumma hundar, de göra icke rätt för maten; de måste hängas och skinnet afdragas.

Den tid skall komma, att alla stumma hundar skola dingla i galgen; ty när massan af folket, genom deras lättja och försumlighet, sjunkit ner uti andeligt mörker och moraliskt förblindelse, skall det icke dröja länge innan denna råa massa, uppretad till Politisk fanatism, börjar ropa: Hurra för mej och dig! alla man i repet och tjufven i ändan: hängen den sista kungen i den sista Prestens tarmar: hurra för mig och dig! den dag förglömmes alldrig."

Mer om Laestadius kommer ganska så snart hoppas jag.

Hjältar, kompisar och vänner.

2010-02-18T00:01:00.000+01:00

Man brukar säga att när allt går en väl är det svårt att se skillnad mellan kompisar och vänner, men när det mesta rasar uppenbaras skillnaden. För en del människor bli det en smärtsam upplevelse att märka hur få verkliga vänner man har. Även människor med riktigt stor kompiskrets kan i nödens stund bli lämnade ensamma. Och de som verkligen bryr sig när det väl gäller kanske inte är de man såg som sina närmaste eller bästa vänner.

För att ett samtal ska vara möjligt behöver vi veta vad orden som används betyder. Tolkar vi orden olika fungerar inte vår kommunikation fullt ut. Därför ska jag försöka beskriva hur jag tolkar ordet "vän" och hur det i vilka avseenden det skiljer sig från det mer generella ordet "kompis".

Eftersom jag vuxit upp och lever i en miljö som präglats av kristen tro kommer jag utgå till viss del från vad vi kan läsa i Bibeln om ämnet. I linje med kristen/biblisk praxis ska jag nämna tre exempel. Alla lika välkända för den vane läsaren. En traditionell frikyrkopredikan innehåller ju alltid tre punkter...

Abraham - Guds vän.
Det första självskrivna exemplet handlar om Abraham. En nyckelvers när det gäller vänskapsrelationen mellan honom och Gud finner vi strax före berättelsen om naturkatastrofen vid Sodom och Gomorra:

"Då sade HERREN: "Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?" (1 Mos 18:17)

Gud ger här ett exempel på vad det betyder att vara någons vän, vilket kommer fram ändå tydligare i NT och Jesu egen undervisning.

Samtidigt påpekar Bibeln med all önskvärd tydlighet att Abraham var långt ifrån perfekt. Ändå skriver Paulus:

"Ty vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet." (Rom 4:3)

David och Jonatan.
Vänskapen mellan dessa två män beskrivs som så stark att David utryckte Jonatans kärlek som " mer än kvinnors kärlek". Här har vi sonen till Israels valde kung som var vän med den man vilken Gud valt ut till att vara landets näste regent. Deras vänskap sattes verkligen på hårda prov många gånger. Inte minst under den tiden då David, som redan var smord till kung, tvingades fly för livet undan kung Saul och hans mannar. Det kan inte ha varit en lätt situation för Jonatan mitt i denna lojalitetskonflikt.

Ifall det stämmer att "gammal kärlek rostar aldrig" vet jag inte, men det jag vet är att sann vänskap kostar alltid. Priset går dock sällan eller aldrig att ange i kronor och ören.

Jesus och hans lärjungar.
Som kristen är det ju en självklarhet att i nämna vad Jesus sagt relaterat till ämnet. Inte helt oväntat går det till viss del helt i linje med Guds resonemang om Abraham som citeras ovan.

"Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och det befaller jag er att ni skall älska varandra." (Joh 15:9-17)

Men hjältar då?
Hjältar tolkar jag däremot som ett annat ord för mycket goda föredömen. Män och kvinnor som med sitt liv och leverne inspirerar oss andra till goda gärningar. Hjältar hjälper oss att finna nogot gott i oss själva, som Randy Travis sjunger i sången "Heroes and Friends".

Ifall du missat det så lyfter jag kortfattat fram två av mina främsta föredömen här i livet i en tidigare bloggpost. Jag hoppas att jag får räkna dem som både hjältar och vänner samtidigt.

Verkliga hjältar

2010-02-14T21:21:00.006+01:00

Alla har vi våra hjältar och förebilder här i livet. Lättast att beundra brukar vara personer som man aldrig träffat eller knappt vet något om. Så är det också för mig. Dock med två besvärande undantag.

Hur kan jag använda ordet "besvärande" när jag talar om två av mina största föredömen? Jo, det är i så "perfekta" människors sällskap som ens fel och brister blir som tydligast. Kanske inte för andra, men tidvis kännbart för både ego och självförtroende. Dessutom handlar det om två damer som båda är flera år yngre än mig. De heter Karolina Aronsson och Rebecka Hedenbo.

Tillsammars spelade de redan 2001 in en skiva med egenskrivet material. Tyvärr har jag fått lova att inte sprida den skivans innehåll via nätet, men det händer att jag lyssnar på den och med tanke på deras ålder var den riktigt bra.

Karolina Aronsson
Karolina har, åtminstone från tidiga tonår varit en riktig eldsjäl och glädjespridare i sitt sammanhang. Vi är flera som förundras över att hon inte gått in i väggen eller åtminstone tappat lite av sitt engagemang under gångna år. Hon bryr sig alltid om människor och jag har aldrig upplevt henne som det minsta elak. Hon kan inte ens luras/"ljuga på skoj" utan att det märks på henne. Visserligen gillar hon teater/drama och musikaler väldigt mycket, men det må vara henne förlåtet.

Karolina jobbar i dagsläget med barn och ungdomar i Korskyrkan, Västerås. Jag tror det passar henne utmärkt och är glad för hennes skull. Karolinas pojkvän Jon är också en god vän till mig. De är dessutom väldigt musikaliska båda två, vilket avspeglas på Karolinas hemsida.

Rebecka Hedenbo
Rebecka kan också det här med musik. När hon sjunger eller spelar någon sång vill jag helst bara sitta och njuta. Det jag beundrar Rebecka mest för är dock inte hennes sång eller fiolspel, utan att hon mycket sällan, om ens någonsin, verkar göra eller säga något ogenomtänkt. Att hon verkligen tar sin kristna tro på allvar är det verkligen ingen tvekan om. Jag minns fortfarande hur glad jag blev när beskedet nådde mig att hon skulle läsa ett halvår på Götabro. Nu studerar hon till miljö- och energigenjör på Karlstads universitet.

Egentligen betraktar jag hela deras familjer som föredömen. Var hittar du annars två hela familjer som mig veterligen aldrig testat illegal fildelning eller ens vill befatta sig med vad andra kopierat olagligt? Jag har näst intill sökt efter "fel" men kan faktiskt inte finna några.

Min digitala fotosamling skvallrar om att 2001 var året då jag först träffade dem. Det är så jag minns viktiga datum från den tiden. När jag tog ovanstående fotografier visste jag inget mer om dem än att de och deras familjer tillhörde ortens missionskyrka. Och jag var ju pingstvän. På den tiden var samfundsgränserna mycket tydligare i lilla Hallstahammar än vad de är nu. Framtiden får utvisa om förändringen blir bestående även nu när vi alla tre är verksamma på annat håll och ungdomsgänget mer eller mindre byts ut.

Om detta må ni också berätta...

2010-01-27T22:28:00.004+01:00

Som de flesta andra inom svensk pingströrelse är jag något av en israelvän. Jag anser med andra ord att staten Israel har rätt att existera. Till Israel har varje jude rätt att flytta om de så önskar och hade den möjligheten funnits före andra världskriget hade vi inte denna dag behövt minnas en förintelse av riktigt lika många miljoner människor. Nazisterna ville ju till en början bara bli av med judarna, men inget land var villigt att ta emot dem. Gissningsvis förhöll det sig exakt likadant med de romer som också drabbades av detta obeskrivliga hat och den främlingsfientlighet som på den tiden genomsyrade det europeiska tänkandet.

Men jag tänkte här ta upp en konstigt nog ganska okänd, men inte desto mindre fruktansvärd, detalj ur 1900-talets mörka historia. Något som kan förklara varifrån nazisterna fick idéer, utbildning och råvaror före och i början av andra världskriget. Jag tänker naturligtvis på Sovjet och kummunismen.

Många vänstertomtar försöker lura oss att tro på lögnen att marxismen är god och att Lenin/Stalin kraftigt förvrängde/misstolkade dess grundtankar, men så är tyvärr icke fallet. Ofta får man höra att nazismen var många gånger värre än sovjetkommunismen och att de inte hade någon likhet alls ideologiskt, men även det är helt fel.

Det finns en mycket bra lettisk dokumentärfilm vid namn "The Soviet Story" som tar upp detta och mycket annat som kan verka förvånande och skrämmande för de flesta som inte upplevt kommunismens eller nazismens fasor på nära håll. "The Soviet Story" var visats ett flertal gånger på SVT (Kunskapskanalen) och är väl värd att se.

Filmen kan beställas på: http://www.sovietstory.com/

(Eller hittas som streaming online på ett flertal mer eller mindre kända streamingsiter.)

Twinglat med koppling till förintelsens minnesdag:
Dagen, DN,Dagen-2,

Låt de döda begrava sina döda.

2010-01-04T17:21:00.002+01:00

Läser i tidningen Dagen att fler och fler döda begravs utan någon därtill hörande cermoni. Av formuleringarna att döma antas vi läsare bli upprörda eller åtminstone lite ledsna över detta. Kanske vi ska dra den slutsatsen att sekulariseringen nu även nått den äldre delen av sveriges befolkning.

Men har ni någon gång funderat över innehållet i de cermonier som brukar hållas? Kan det verkligen, ur ett strikt kristet perspektiv, att tilltala den döde i begravningsakten? Är det nödvändigt med tre liljor eller skopor med jord?

När jag en dag lämnar jordelivet hoppas jag visserligen att mina anhöriga och/eller vänner vill samlas och tacka Gud för vad jag fått betyda för dem och att de ska få tid att reflektera över livets bräcklighet, men samtala och bry er om de som finns kvar i livet.

Begravningsakten kan dock vara viktig då den kanske innebär en sista stund av fridfull gemenskap innan arvingarna börjar tvista om kvarlåtenskapen.

Dikt: När det drar ihop till fest.

2009-12-31T01:39:00.002+01:00

När det drar ihop till fest,
det är något vi vill fira.
Då kan det bli ett smärtsamt test,
på den kärlek som vill spira.

Jag då tänker: Ack och ve,
många vill ha starka drycker.
Räcker ej med kaffe, te.
Vill ej tänka på de många faror.

För dessa faror vill jag varna.
Det finns bättre, vill jag lova.
Utan droger kan din tanke klarna.
Du kan istället mindre börja sova.

Ludvig Hoffman, Borgby
(3 januari 2003)

Inte för att det är nyttigt med mindre sömn, men det ger åtminstone inte lika kraftig baksmälla dagen efter...

Dikt: Ute är det mycket kallt

2009-12-31T00:25:00.002+01:00

Ute är det nu mycket kallt,
där vill man inte vara.
Vissa tycker det är ballt,
att denna hemska kyla klara.

Då måste nåt ha gått på tok,
om man frivilligt sig ut begett.
På dessa blir man aldrig klok,
vad som deras sinne nu berett.

Nu ni tycker jag fått fnatt,
att jag ska göra något korkat.
Jag skall faktiskt ut i natt,
för då har min jacka torkat.

Ludvig Hoffman, Borgby
(3 januari 2003)

Ja, bortsett från att min jacka inte är nytvättad stämmer dikten även denna gång. Med rätt kläder klarar man allt att ila runt också då termometern visar -20 grader...

Är släkten eller sekten värst?

2009-12-25T20:21:00.003+01:00

Juletid är inte bara lugn och frid utan snarare stress, oro och i värsta fall en massa tråkigheter när all släkt för ovanlighetens skull försöker umgås och hålla sams. Jag tror inte min familj är varken bättre eller sämre än många andra när det kommer till den saken.

Eftersom hela min familj består av pingstvänner släpps tack och lov ingen alkohol in på tomten förutom i form av bilbränsle, till skillnad från hur det tyvärr förhåller sig i många andra familjer såhär i juletid.

Släkt och familj är oftast ett stort stöd och en enorm tillgång. Samtidigt kan den vara ens största börda och problem. I de fall släkt/familj håller ihop på vad vi "moderna" svenskar skulle klassa som "klanliknande" kan det gå mycket illa för eventuella individer som avviker från gruppens normer och förväntningar. Vid det här laget borde alla i sverige vara bekanta med begrepp som "balkongflickor" och "hedersmord". Vad de flesta inte har i minnet är att liknande hemskheter var vanligt i "helsvenska" släkter för endast några generationer sedan. Värst verkar det vara bland sk "fint" folk som vill hålla en vacker fasad på plats.

Jag har fått det berättat för mig att min morfars mor begick självmord åtminstone delvis på grund av att hon blev utmobbad ur sin släkt. Och kan ni gissa varför hon blev det? Jo, enligt den information jag fått var orsaken att hon ingick äktenskap med en man som inte kom från en tillräckligt fin släkt. Detta verkar fortfarande vara känsligt i delar av släkten trots att detta hände någon gång i början av 1900-talet. Släktproblemen är överlag tämligen känsliga och något man aktivt försökt hemlighålla.

För en kristen är kyrkan/församlingen i bästa fall att likna vid en stor familj med samma fördelar och risker. I församlingen ställer man upp för varandra. Men även här finns uppenbara problem av ibland väldigt allvarlig art. För er som inte känner till det kan jag nämna att svensk frikyrklighet har en historia med uteslutningssiffror som tycks i det närmaste unik inom kristenheten. En "normal" pingstförsamling hade exempelvis en uteslutningsfrekvens på ett par procent per år under 1930-talet om jag inte minns fel. Även om det säkert fanns starka skäl till en hel del uteslutningar kan jag inte komma ifrån slutsatsen att många människor behandlades väldigt illa och en bitterhet uppstod som i många all gått i arv till de berördas barn och barnbarn.

En del verkar hoppas på att tiden ska läka alla sår, men som jag förstår det har vi här att göra med en av svensk frikyrkorörelsens mest svårlösta problem. Om man försökt göra upp med en del av detta för några decennier sedan skulle det sannolikt gått mycket lättare.

Min farmor blev exempelvis utesluten ur ortens pingstförsamling när hon gifte sig med min farfar. Han var ju inte frälst, bara lika kristen som alla andra i Sverige på den tiden. Sen när farfar blev frälst var farmor välkommen tillbaka in i gemenskapen, men som jag förstått det satte det hon fick gå igenom vissa spår. Exakt kan jag inte veta då hon dog när min far var i tonåren eller något ditåt.

Oavsett om sekten eller släkten i slutändan visar sig vara värst behöver vi människor för att må bra några medmänniskor/vänner som finns där när livet inte bara går i dur. Huruvida de är släkt med en eller inte har mindre betydelse.

Dikt: Ett barn är oss fött

2009-12-25T00:01:00.001+01:00

Ett barn varder fött! O, signade tröst
i de gamla profetiska orden!
Vad evighets hopp i den himmelska röst,
som kom med ett löfte till jorden!

En frälsare född! Hör änglarnas sång
till herdar, som vakat i natten.
Den heliga morgonens soluppgång
bestrålar den himmelska skatten.

Ett barn är oss fött! Vad säger väl det?
Jo, lyssna, mitt frågande hjärta:
En konung är född, ett majestät,
som löser från synd och smärta.

Ett barn blev oss fött, av himmelen sänt,
och lida för oss här det skulle.
Ett frälsningens ljus blev för syndare tänt
genom döden på Golgata kulle.

Ett barn är oss fött! Så ljuder det än
till sökande själar i tiden.
Förlossaren lever, han uppstod igen
och Han är dig nära i striden.

Ett barn är oss fött! O, tag det emot!
Det är oss för intet givet.
O, mänska, fall ned för din Konungs fot,
så får du det eviga livet!

Adolf Hoffman

Dikt: Julkväll

2009-12-24T16:00:00.001+01:00

Klockorna i juletimma
ringa in den sköna kväll,
medan dagens sista strimma
tar farväl av gård och tjäll.
Hemmen smyckas, ljusen tändas
vittnande om julefröjd,
medan blick och tankar vändas
stilla emot löftens höjd.

Än vi tro på allt det rena,
Skaparen i själen lagt,
som förlossa kan allena
världen ur det ondas makt.
Tunga år av kamp och möda,
bittra år av sorg och nöd
aldrig kunnat helt föröda
barnasinnets tro och glöd.

Låt oss glädjas, gamla, unga
i en säll och helig stund,
och den gamla sången sjunga
om ett evigt fridsförbund.
Låt oss fly på sångens vingar
till vår barndoms glada land,
lyssna till det bud, som klingar
ifrån hoppets himlastrand.

Mången glimt som minnet tänder,
stiger upp ur glömskans grus,
medan späda barnahänder
knäppas inför julens ljus.
Som ett svar på bön och fråga
tändes i vårt hjärterum
evighetens helga låga,
julens evangelium.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 24:e december

2009-12-24T00:01:00.001+01:00

Julafton
Julafton firas med mat och skoj,
givetvis vi på Kalle Anka ser.
Sen öppnas alla klappar och oj,
vad kul när vi varandra klappar ger!

När vi sen vår släde drar,
våra tankar då iväg bör vandra,
till de som det sämre har.
dem vi ibland kallat "de andra".

De som ej ens kan vara trygga,
rädd för var protist och mygga.
Krig och sjukdom ständigt hotar,
tänk att det finns en Gud som botar!

Ludvig Hoffman, Borgby
(24 december 2002)

Dagens juldikt 23:e december

2009-12-23T00:01:00.001+01:00

Julens klockor 2
Julens klockor klangfullt ringa
in den helga tid,
fridens sköna budskap bringa
åt en värld i strid.
Toner från den vigda malmen
som en himmelsk röst
kalla oss till julepsalmen
och till ordets tröst.

Vandrare i natt och dimma,
mödans trötte träl,
lyssna, och du skall förnimma
barnet i din själ.
Lyft din blick mot högre zoner
öppna hjärtats dörr.
Du skall höra änglatoner
i din själ som förr.

Julens klockor! Tusen minnen
vakna vid dess klang
från den tid, då barnasinnen
lätt sin sorg betvang.
Låt oss följa, unga; gamla
julens bud som då,
och kring Barnet oss församla
invid krubbans strå.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 22:a december

2009-12-22T00:01:00.002+01:00

När det som allra mörkast är

När det som allra mörkast är
Då firas julens högtid här
Ett hopp om frälsning tändes då
För länge se´n i stallets strå
Vi får nu sprida budskapet
Om Jesu lärjungaskapet
Varje litet ljus vi tänder
Livsglädje åt många sänder

Släktgemenskap i hemmets vrå
Men frid kan vara svårt att nå
I denna stressade nutid
Vila innan varda´n tar vid
och njut av barnens julefröjd
Som blir med enkla medel nöjd
Några julklappar och julegran
Samt vistas långt borta från sta´n

Det enkla är ibland med det bästa
Att leva ut kärleken till sin nästa
För pengar kan man inte få allt
Prylar hjälper inte när det är kallt
Då vill man i värmen va´ och mysa
Se på alla juleljusen som lysa
När nå´n bryr sig om blir man så lycklig
Den lilla gåvan är nog godtycklig.

Maria Eliasson

Dagens juldikt 21:a december

2009-12-21T00:01:00.001+01:00

Julens klockor 1.
Julens klockor ringa
skönt i julekväll.
Fridens bud de bringa
till de tysta tjäll.
Livets jäkt och villa
flyr för frid och tro.
Tankar vandra stilla
under julens ro.

Allt vad bäst du drömde
under barndomsår
men i striden glömde,
än ikväll dig når.
Fjärran minnen vakna
under klockors gång.
Vad ikväll vi sakna,
det är barnets sång.

Sången som förklingat
under tidens nöd,
medan åren bringat
mörker kval och nöd.
Kan du än förnimma
tonerna från förr,
medan julens timma
gläntar på din dörr?

Julens klockor minna
om den stora tid
då vi återfinna
barnatro och frid.
Tonerna, som ljuda,
över sjö och strand,
vilsegångna bjuda,
hem till Edens land.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 20:e december

2009-12-20T00:01:00.001+01:00

Julringning.
Från templet hörs klockorna ringa
i släktenas mörkaste tid
till tröttade själar att bringa
en djup och försonande frid.

De bjuda oss stanna på färden
en stund under julstjärnans bloss,
fast mörkret där ute i världen
står svart som en mur omkring oss.

De sjunga om flyktade dagar,
om lyckans och oskuldens tid,
kärlekens odödliga lagar,
som glömts under möda och strid.

Då vaknar det bästa i livet:
förmågan att älska och tro,
och glömska av hatet och kivet
vi samlas i högtidens ro.

Så gripas vi alla av sången
från klockornas helgade malm,
och tanken, som vilse är gången,
flyr åter till barndomens psalm.

Det godas förhärskande toner
tar åter sin makt i vårt sinn'
och ringa från himmelska zoner
den signade julfriden in.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 19:e december

2009-12-19T00:01:00.000+01:00

Jul i mörk tid.
Det stiger upp ur nuets grav
ett morgonljus i öster,
och tidens stormar stillna av
för julens änglaröster.

Idag du drömmer om ett land
där sorg och suckan flytt,
ty under julens stjärnerand
är du ett barn på nytt.

Kring jordens riken härjat står
vad all din längtan gömde.
Blott minnet bär från svunna år
vad barnasinnet drömde.

Det är ett ljus som glimmar än
på ödesdunkel färd
när julen bringar bud igen
ifrån en högre värld.

Så samlas vi till ottesång
när tempelljusen glimma,
och hjärtat tinar än en gång
av hoppets helga strimma.

När sången klingar klar och skön
i högtidssmyckad sal
må däri klinga ock en bön
för jordens nöd och kval!

Må än idag din barndoms tro
om slutlig frid på jorden
ge hjärtat hopp och sinnet ro
i kraft av löftesorden.

Från rikt palats, från ringa skjul
ett tack till Gud må gå,
att sveriges folk får fira jul
trots allt i fred ändå!

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 18:e december

2009-12-18T00:01:00.002+01:00

Jul i Sverige.
Nu samlas vi till julens fest
i jordens bästa land,
ty nog är sverige nu som bäst
oas i ökens sand.
Vi bo ju i de ytterst få
av världens lugna hörn,
om än vi känna då och då
av stormarna en törn.
Vad ha vi svenskar gjort för gott
att vi ska ha det så?
Har vi för livets goda lott
förtjänst att peka på?
Nej, nog stå vi, båd' folk och land,
helt under Herrens nåd,
i ledning av Hans fadershand
och underfulla råd.
Må utan självförhävelse
vi tacka Gud för allt
och ödmjukt om hans bistånd be
att bliva världens salt,
en stämma genom tidens storm
för rättens klara bud,
och hur än livet ändrar form
ej glömma bort vår Gud.
Så gå vi då att fira jul
i hägnet av vår fred,
och över stilla hem och skjul
ler himlen vänligt ned,
en hälsning från den konung, som
vår värld befria skall,
från barnet, som till jorden kom
med makt i världen all.
Det är vår tro, det är vårt hopp,
att Han skall bli en gång
den morgonsol som skall gå opp
på tidens natt så lång,
då änglar sjunga skall med fröjd,
som i en gången tid,
sitt: ”Ära vare Gud i höjd,
på jorden evig frid”

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 17:e december

2009-12-17T00:01:00.000+01:00

Fram mot jaul.

Fram mot jaul bleir teiden mörk
dagar bleir kortä.
Släut jär laik för tös u sårk
soli jär langt bortä.
Ingä blommar finns finns dei da,
hailä jårdi sivar.
Björk u aikar naknä sta,
sum um di int livar.

Fram mot jaul da kan vörr fa
regn reit lali oftä.
Far tar vintatråiu pa,
mor ha tar a koftä,
u tar nården riktut ei
sveidar dei um skinnä,
faffar sär att da jär dei
bäst ti halld si innä.

Fram mot jaul mä bistar mein
gynnar Borä skojä.
Snåien liggar veit u fein
just när dei har snåiä.
Men så bleir dei blöt igen
snåien strax da gleidar.
Ingen vintar bleir dei sänn
kansk pa langä teidar.

Fram mot jaul jär bråsku stäur.
Folk far adut sinnä.
Far gar äut ei äur u skäur,
jär ei vägen innä.
Allting vändes upp u ner
mor skall gynn ti skäurä.
Faffar ingen äutväg ser
ti en säng si läurä.

Fram mot jaul all bani gar
u på tomten väntar.
"Gutt till snällä ban han har",
far ei daim inpräntar.
Bani glädes allut mest
när mot jaul dei leidar.
Mänsku gladast jär, u bäst
undar bandomsteidar.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 16:e december

2009-12-16T00:01:00.000+01:00

Jaulbistör.

Att dei mot jaulen leidar snart,
dei sönes nuck pa folkis fart,
för mä sein häusbistör di rännar,
sått bajni knappt um neitar stännar.

Mä bryggä, tvättä u gär rajnt
dei gnos fran teilit u ti sajnt.
U häusmor självar star u bakar
fran grova bröj ti pippakakar.

U bani hoppes, u di tror,
att någ misslyckes skall för mor,
sått di da kan fa täur u smakä
a kringlä eller pippakakä.

Dei jär slikt buldar u bistör,
sått drängar äut ti bodi flör.
Där star di da u haggar viden
u njautar av den goä friden.

Men frid far just int gambläfar,
fast dei bihövs pa gamblä dar,
för han gar mist um middesveilu,
när han ska vagg ti ro dei leilu.

Pa kvälden kummar far fran böjn,
för allä ban a härli söjn,
för pa a stäurar börd mä klappar
han sleipar sått han rajnt jär sjappar.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 15:e december

2009-12-15T00:01:00.003+01:00

Greisens seistä stund.

Bilåten u mä hjärtäro
(han int någ ont ju gärt)
gamb greisen star ei steius bo
när duri yppnäs tvärt.
En främnäs kal nå kummar in
sum aldri förr han seit
u greisen undrar ei sitt sinn:
"Vaim kan ha ärndä heit?"

Dei jär en snällar pratu kar.
Han gör si fort bikant,
u därtill han ett snörä har
sum jär leit intressant.
U greisen tyckar: "Dei, minsann,
jär någ till beitä ei".
Han gär så o, för greisar kan
ju ingenting lätt blei.

Men förrän han dei tänkar pa
han snör um trönä fat,
u jär int greis till kunn fosta
hur lains han bärd si at.
U hur han slängar, hur han slar
mä trönä heit u deit,
bleir han int frei, u han fostar
att han bidrägen bleit.

Han tänkar: "Aldri hadd ja trot
att dei var läurarei".
Ör steiu, där han freidfullt bot,
han laidäs undar skrei.
Snart bleir han stanäs bei en bänk
u kännar si reit dum:
"Män anar aldri list u ränk
förr'n dei jär ettarum".

Den främnäs kalen jär int sain;
pa knappt ett augänblick
har greisen fat mot pannus bain
en konstuar mannick.
Ei snörä haldäs säkat tag.
Umkring star mänskar flair.
Han ser a klöbbä, lyft till slag,
u - vait int um si mair.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 14:e december

2009-12-14T00:01:00.000+01:00

Under julens stjärna.
Från livets oro, sorg och strid
till julens underbara frid
oss klockan kallar samman.
Uti palats i ringa tjäll
vi tända ljus i julekväll
som i vår barndoms gamman.

Det är vår egen längtans värld,
som flammar upp kring julens härd,
för oss i minnen fågna;
och mången bortglömd melodi
med livets bästa drömmar i
blir väckt ur det förgågna.

Se stjärnan ifrån himmelen
mot jordens pilgrim lyser än
igenom tidens dimma;
och uti Herrens tempelhus
vi stämma in i sångens brus
i helig morgontimma.

Till julbudskapets sköna ord
om evigt hopp och frid på jord
vi lyssna i vårt tempel.
På glädje mera djup och sann
än vad julen oss bringa kan
ger livet ej exempel.

Kom då, o, jul, med barnatro
och med din glädjefyllda ro,
du högtid utan like!
I varje hem, i varje sinn'
ditt helga ljus må lysa in
från evighetens rike!

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 13:e december

2009-12-13T00:01:00.000+01:00

Lucia.
Du kommer med budskap om ljuset
i årets mörkaste tid,
och skrider så tyst genom huset
när alla än sova i frid.
Med kaffe och lussekatter
du står där så blid vid vår säng,
en pärla bland sagoskatter,
en drottning i forntida sägn.

Du bor i de vekaste drömmar
om seger för godhetens makt.
Ett ljus från din himmel än strömmar
i allt vad oss sägnen har sagt.
Och kronan du vunnit i striden,
än leder i morgonens väkt
vår tanke till hoppet i tiden,
som aldrig i stormen blir släckt.

Välkommen med allt vad du äger
av kärlek, av styrka och mod,
med tröst till den pinades läger,
med vilja förlåtande god.
Välkommen med soliga minnen
från barndomens sorgfria år,
välkommen med hopp till de sinnen,
som tvivla på kommande vår.

Må städs vi i hjärtat dig bära
på prövningens törnströdda stig,
och tolka i liv och i lära
den kärlek, som stråla från dig.
Må vi under vandringen minnas
när mörkret och faran är när,
att ljuset dock alltid ska finnas
hos den, som har sanningen kär.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 12:e december

2009-12-12T00:01:00.001+01:00

Lucia
Vad gör du här, Lucia
i denna mörka värld,
är det att för oss sia
om målet för vår färd?
Nog syns det oss att målet
är nöd och död och tvång.
Vi själva slipa stålet
för egen undergång.

Dock vilja vi så gärna
än på det goda tro,
och blicka mot din stjärna
i stilla stunders ro,
den stjärnan som du följde
som helgon och martyr,
då ej din tro du döljde
trots bödlarnas tortyr.

Du lever som en sägen
i våra drömmar än,
ett hoppets ljus på vägen,
en tröst i prövningen.
När vi i nattens timmar
än skåda få din bild
du genom mörkret glimmar
så sanningsren och mild.

Än finnas dina likar
i brodershatets tid,
som ej från vägen viker
i ödets sanningsstrid.
Ty se, martyrens krona
bär aldrig något tvång.
För evigt skall den tona,
dess ljusa segersång.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 11:e december

2009-12-11T00:01:00.000+01:00

Eftersom den 13:e december infaller under en söndag så firas detta år Lucia i dagarna tre.

Lucia
Lucia, sagobrud,
av himlen korad
att bli dess sändebud
i trosviss glöd,
än är din kärleks stig
i sägnen spårad,
som blev till sist för dig
en ädel död.

I dikten lever du
för lyhört sinne,
som fordom, även nu
i tiden skum.
Av allt vad där förmäls
står främst i minne
din sköna, tappra själs
martyrium.

Än står du lika ren
för tidens släkten,
idol'n för var och en,
en sagoskatt
var gång du möter oss
i vita dräkten
med ljusens klara bloss
i kolmörk natt.

Lucia, sagobrud,
av himlen krönad,
låt än ditt segerbud
kring jorden gå!
Lär oss att varje strid
skall bli belönad,
som förs i mörkrets tid
att ljuset nå!

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 10:e december

2009-12-10T00:01:00.000+01:00

Ett barn blev fött..
Ett barn blev fött i Betlehem
en signad juledag.
Det kom med bud från himmelen
om frid och Guds behag.
Det ringa var, i krubba lagt.
Det föddes i ett stall,
men inom sig det bar en makt
att frälsa världen all.

Ett barn blev fött, och herdar kom
att Det sin hyllning ge,
och vise män från Östern, som
en stjärna klar fick se.
Det växte opp, och snart gick där
bland judarna en man,
som sade: ”Livets bröd jag är,
och synd förlåta kan”.

Han gick omkring och gjorde väl
och hjälpte en och var
och tände uti mången själ
en himlalåga klar.
Men fariséers skara drev,
av hat och avund tänd,
till sist i döden Den, som blev
av Gud till jorden sänd.

Men just däri Han frälsning vann,
bröt dödens udd utav.
En trogen skara sedan fann
Hans övergivna grav.
Han visade, till deras fröjd,
Sin levande gestalt,
beklädde dem med kraft från höjd
att vara ”jordens salt”.

Ett barn blev fött i Betlehem
och liv åt världen gav,
åt dem som tro ett evigt hem
långt bortom död och grav.
Och än, som genom seklers lopp,
i hägn av himmelsk frid
vi samlas omkring världens hopp
i signad juletid.

Adolf Hoffman

Dagens juldikt 9:e december

2009-12-09T00:01:00.001+01:00

Jultankar

Välkommen, helga juletid,
som ljusets stråle sänder
uti en värld av storm och strid
och nöd i alla länder!

Uti palats, i torftigt tjäll
en stilla frid sig sänker,
och i den klara julekväll
en hoppets stjärna blänker.

Vår tanke flyr från nuets värld
till gamla barndomsminnen,
då julens helgd vid stilla härd
gav glans åt barnasinnen.

För alla barn är julens fest
en högtid utan like.
Den är en efterlängtad gäst
i barnens sälla rike.

Må allt det vackra, vi förnam
i ljusa barndomsstunder,
ur hjärtats gömmor manas fram
nu inför julens under!

Då skall dess budskap underbart
i våra hjärtan klinga,
och löftets stjärna stråla klart,
när julens klockor klinga.

Adolf Hoffman
publicerad i Gotlandsposten julen 1933

Dagens dikt 8:e december

2009-12-08T00:01:00.001+01:00

Sjung en julens visa.
Sjung en julens visa,
glöm din sorg och strid!
Det ger tröst och lisa,
det ger ro och frid.
Inför julens timmar
mörkrets makt förgår,
hoppets stjärna glimmar
från din barndoms vår.

Sjung en julens visa,
för att än en gång
livets lycka prisa
med din glada sång.
Väl är tiden bitter,
men i julens kväll
himlens glädjeglitter
lyser i ditt tjäll.

Sjung en julens visa,
skingra i din själ
tankarna som isa,
hatets vintertjäl.
Värma dem, som frysa,
kärlekstankar giv.
Låt en stråle lysa
in i deras liv.

Sjung en julens visa
i den mörka tid.
Det skall vägen visa
genom nöd och strid:
Om din vandring bliver
tung och prövosam,
hjärtats sång dig giver
kraft att härda fram.

Adolf Hoffman

Dagens dikt 7:e december

2009-12-07T00:01:00.000+01:00

När jag på julaftonskvällen förra året väntade på flyget som skulle ta mg till Azerbajdzjan såg jag att de flesta svenskar som var ute på långresa denna kväll/natt skulle till Thailand. Jag förstår nästan varför...

Tänk vad skönt det vore
Tänk vad skönt det vore,
att resa bort från riket av kung Bore,
söderut till varmare land.

Att få vandra ibland palmer,
och sjunga ett par psalmer.
Att få steka sina lemmar
där på medelhavets strand.

Att få se med egna ögon,
kanske bli hembjuden till någon
där uti det förlovade land.

Resan blir nog inte någon mara.
Kom, låt oss snarast fara,
Bara du och jag.

Ludvig Hoffman, Borgby
(februari 2001)

Dagens dikt 6:e december

2009-12-06T00:01:00.000+01:00

Adventstid är ju egentligen förenat med en väntan på mer än att åter få minnas julens stora händelser. Nedan publicerar jag en dikt skriven av en för mig ganska okänd person vid namn Sam Lindgren. Det jag vet om honom är att han avled i juli månad 1906 vid en ålder av 26 år. Dikten är hämtad från boken "Maningsljud", utkommen samma år.

Lys du milda stjärna!

Lys du milda stjärna,
Där vid molnets rand.
Lys, du visa leden
Till min faders land.
När på dig jag skådar,
Blir min längtan varm,
Och med ljusa, rena
Känslor fylls min barm.

Där du går din bana,
Finns ej synd och nöd,
Fällas inga tårar,
Härjar ingen död.
Intet töcken döljer
I sin famn ditt ljus,
Tänd af Gud du lyser
Genom tidens brus.

Lys du milda stjärna,
I den mörka kväll.
Snart skall morgon glöda,
Ljus blir himlens päll.
Snart den sol ska lysa,
Som ej nedgång har
Men i evigheter
Strålar mild och klar.

Alla tidens stjärnor
Ha då brunnit ut.
Då ha sorg och möda
Evigt nått sitt slut.
Men de trogna hjärtan
Lämnat stoft och grus,
Och med fröjd de hälsa
Evighetens ljus.

Sam Lindgren (1880-1906)

Dagens juldikt 5:e december

2009-12-05T05:14:00.000+01:00

Uti signad juletid.
Uti signad juletid,
vi äter oss riktigt mätta.
Vi önskar varandra frid
och det gör vi nog med rätta.
Från vardagslivets strid,
en paus verkligen är detta.

Något känns dock så fel,
såhär mitt i sköna julefriden.
Här är varmt och vi har el,
vi riktigt slött fördriver tiden.
Vi kanske spelar något spel,
när många fördrivs av krigen

Av vårt överflöd vi kan skänka,
men även göra något mer.
På de förföljda vi bör tänka,
de som inte alla andra ser.
Ej bara då vi i kyrkan oss bänka,
men ta med dem när ni ber.

Ludvig Hoffman, Borgby
(03 december 2002)

Dagens juldikt 4:e december

2009-12-04T05:09:00.000+01:00

Fridshälsning i en stressig tid
Mitt i livets stress och slit,
uti denna årets mörkaste tid.
Vi drömmer om en jul så vit,
och anar ett löfte om frid.

En frid som vi ej förtjänar,
den får vi genom tro.
Gud om sina barn Han värnar,
hos Honom kan vi finna ro.

Ludvig Hoffman, Borgby
(25 december 2004)

Dagens juldikt 3:e december

2009-12-03T05:13:00.000+01:00

Juldikt 2-2001
Nu skall vi äta och dricka gott
och tacka vår Gud för allt vi fått.
Sen skall vi fira med stämningsfull sång,
att Kristus till jorden kommit en gång.
Och må vi nu allt skadligt försaka,
så vi vara redo när Han kommer tillbaka.

Ludvig Hoffman, Borgby
(23 december 2001)

Dagens juldikt 1:a december

2009-12-01T01:08:00.003+01:00

Eftersom jag har samlat på mig en del jul- och vinterdikter tänkte jag försöka bjuda på dem nu under december månad. Då de allra flesta kretsar kring julhelgens händelser kanske dikterna här i början av månaden kan kännas lite malplacerade, men jag ska försöka spara de bästa till slutet...

Juldikt 1-2001
Månader kommer, månader går.
Nu plötsligt julen för dörren står.
Med städning och julbak vi sysslar,
såvida vi ej med annat pysslar.

Och vintern har kommit med kyla.
Tyst, hörde jag inte en varg yla?
Julen är härlig för stora och små.
Vi varandra klappar både ge och få.

Den bästa gåvan vi dock fått från Gud.
Och då menar jag ej Hans goda bud.
Nej, jag menar förståss den försoning,
som följde efter världens första kloning!

Ludvig Hoffman, Borgby
(23 december 2001)

Digga Darwin eller inte, det är frågan...

2009-11-22T11:18:00.002+01:00

De som känner till svensk kultur av äldre datum än Robinson, Farmen och Riket känner säkert redan till den sång som titeln anspelar på. Annars finns den på Spotify. Povel Ramel var verkligen rolig emellanåt.

Nu i veckan när darwinåret 2009 har sin andra stora höjdpunkt vill jag passa på att rekomendera några böcker plus en film som kommit ut detta år just på grund av det stora jubiléet.

Jag börjar med filmen, så har jag bara böckerna att orda om sedan. Den heter "The Voyage that shook the world" det är Creation Ministries International som ligger bakom. Jag var nog en av de första i sverige att se filmen i sin helhet och anser den vara så välbalanserad att den borde visas på många svenska skolor.

Böckerna hoppas jag kunna återkomma till senare, men jag nämner dem ändå lite i förbifarten nedan:

Boken ”Ateism-förnuftet på villovägar” är skriven av Vesa Annala, ordförande i föreningen Genesis.

”Darwin 200 år-en festbrems” (norska) av Peder A. Tyvand, professor i fysikk.

”Darwinboken-Hvad du ikke visste om Darwin” (norska) av Jostein Andreassen.

Trots att jag har svårt att ranka böckerna ovan vill jag nämna att Tyvand visar bäst prov på humor och upplevs som trevligast och läsa om man nu vant sig med norskan.

Även Annalas bok är tämligen skarp i sin uppgörelse med ateismens tre profeter Sturmark, Dawkins och Hitchens, men när det gäller humor så får han, liksom vi övriga svenskar, se sig besegrad av norrmännen.

Som av en händelse finns alla att beställa från föreningen Genesis…

Sanningens lön (Dikt)

2009-11-22T02:04:00.004+01:00

Jag har under en längre tid velat publicera några av min farfar Adolfs bästa dikter, men då de inte sällan råkar vara på gutniska/gutamål så har jag försökt översätta denna till svenska. Först kommer orginalet och sedan följer mitt försök till översättning. Jag har inte lyckats bevara alla rimmen, men det fungerar hjälpligt för er som inte förstår er på andra nordiska språk än svenska...

Sanninngis laun

Den gamblä gubben Pettar

bräkt ljaugä mins för tre.
De reit int folk si ettar,
han halldes fick mä dei.
Folk bräuktä bär halld lottar
at gubben galnä ård.
Di visst att sleik lygntrottar
finns mangä här pa jård.

Men hadd han dålit ryktä
för allt han hadd ljaugt
fanns dei dock ain sum tycktä
att han skudd aktes haugt.
Astäous gamblä Britä,
ha trod pa gubbens prat,
Bei hennä kund han sitä
u ljaug a halvar nat.

Sänn bräukt da Britä rännä
mä allt va gubben sägt.
Ha skarvd da till dei gännä
för vännar u för släkt.
Ha kund fa hapli mikä
av mästen ingenting,
sått dei kund tul a vikä
förrn ha hannt sokni kring.

Men så en dag hadd Pettar
prat illä um sin tant.
Da bärd dei si int bättar
än dei han sägd var sant.
U sum en laupeld rändä
dei sänn fran part till part
dei årdä sum kanhändä
kom ör han oförvart.

U dei fick Britä håirä
när pratä hadd slipp laust.
Dei var priceis sum kåirä
en dolk ei hennes braust,
för mänskar bleir jå sintä
av sanningsårdi mest,
u nå skudd Pettar intä
minsann blei hennäs gäst.

När Pettar sänn till Britä
endag sum vanlit gick
kan var u en jå vitä
va där till leivs han fick.
Pa gubbens gladä nicken
svard Britä genäst mä:
”Däu kom som ettarskicken,
ditt arma ärkäfä!”

Han äntligen fick vitä
va han var för en kar,
u raint äut sägdä Britä
att han var lygnis far.
U därtill blai han stämdar
nå för sin fäulä träut.
U ännu mair äutskämdar
än va han var föräut.

Nå tyckar gubben Pettar
att världen konstu jär.
U så oskaplit bättar
blai han int av dei här.
Han hadd ei frid fat talä
så mangä lygnars ård.
Nå fick han dört bitalä
sitt aindä sanningsård.

Sanningens lön
Den gamle gubben Petter
brukar ljuga minst för tre.
De rätt sig folk int etter,
han hållas fick me de.
Folk oftast bara skrattarar
åt gubben galna ord.
De vet sådana lögntrattar
finns många här på jord.

Men hade han dåligt rykte
för allt han hade ljugit
fanns det dock en som tyckte
att han skulle aktas högt.
Grannens gamle Britta,
hon trodde gubbens prat,
Hos henne kunde han sitta
och ljuga långt in på natt.

Sen brukt da Britä ränna
mä allt va gubben sagt.
Hon skarva så de ej gick att igenkänna
för vännar och för släkt.
Hon kunde få skapligt mycke
av mästen ingenting,
så de kunde ta halva veckan
förrn ha hannt soknen kring.

Men så en dag hadd Petter
prat illa om sin tant.
Det bar sig inte bätter
än det han sagt var sant.
Och som en löpeld rändä
de sen från part till part
de orden som kanhändä
kom för han oförvart.

Och det fick Britta höra
när pratet sluppit löst.
De var precis som å köra
en dolk i hennes bröst,
för mänskor blir sårad mest
av sanningsorden ju,
så Petter skulle ej få vara gäst
hos henne mera nu.

När Petter sen till Britta
en dag som vanligt gick
kan var och en ju veta
va där till livs han fick.
På gubbens glada nicken
svara Britta genast mä:
”Du kom som ettarskicken,
ditt arma ärkäfä!”

Han äntligen fick veta
va han var för en kar,
och rätt ut sade Britta
att han var lögnens far.
Och därtill blev han stämd
nu för sin fula trut.
Och ännu mer utskämd
än va han var förut.

Nu tycker gubben Petter
att världen konstig är.
Och så oskaplit bätter
blev han inte av det här.
Han haft i frid fått tala
så många lögnens ord.
Nu fick han dyrt betala
sitt enda sanningsord.

Adolf Hoffman, svensk text sonsonen Ludvig...

Ja, jag tyckte ovanstående var på sätt och vis kopplat till det "bråk" som en viss provokatör och hedersdoktor orsakat nyligen...

De religiöst känsliga ateisterna

2009-11-11T15:07:00.003+01:00

Är lite smått förvånad över hur irrationellt många ateister handlar när det kommer till synen på religion/gudstro. Om Gud inte skulle finnas så borde väl människor få tro på precis vad de vill? Och om ingen försöker tvinga just mig, varför ens orka bry sig? En del ateister verkar dock vara rentav "religiöst känsliga".

Denna världens stolta visa män
ja, de tror sig slagit fast.
Att Jesus ej var syndarn's vän.

Att Bibeln den har grundligt fel.
Så gamla böcker borde i all hast
brännas och därmed spara lite el.

Men låt mig då få konstatera här,
även om det kanske låter vasst,
att de då bekräftar vad den lär.

Ludvig Hoffman, 2009

”Allt har en livsvilja”

2009-11-09T18:01:00.003+01:00

(Detta är ett inlägg som jag skrev för ca ett år sedan, men som jag nu publicerar här.)

Den berömde Albert Schweitzer menade att allt levande bar på en livsvilja.* Detta gäller generellt från minsta kryp till största buffel. Här är det ingen skillnad mellan skalbagge och människa.

ELLER?

Många människor i vårt samhälle verkar ha förlorat eller riskerar tappa livsgnistan. Det finns nog många orsaker till detta, men jag vill peka ut två:

Vi får i praktiken lära oss i skolan att livet saknar mening i absolut bemärkelse. Om livet rent förnuftsmässigt är meningslöst och "en bråkig parentes mellan två intigheter" finns bara de känslomässiga skälen kvar. Tack vare att vi inte styrs vidare mycket av vårt förnuft är denna första punkt sällan avgörande i sig själv, men den kan bereda vägen för vad som kommer in under punkt två.

Världen lider brist på kärlek**. Den här världen är trasig och i den ondes våld. Vi kristna som anser oss ha lösningen på världens problem är alltför upptagna med inre stridigheter, putsa på kyrkolokalen eller bara ha det bekvämt för att orka göra något åt eländet. Om inte vi som kallar oss Guds barn och Jesu lärjungar visar våra medmänniskor den kärlek vi alla behöver, vem ska förväntas att göra det då? ”Var ordets görare och inte bara dess hörare...” Jak 1:22

Vi kristna säger ofta att "Gud är kärlek", att vi ska älska varandra och så vidare, men vi verkar alltsomoftast fastna i fällan som jag kallar "hat mot synden" istället för att som främsta drivkraft ha "kärleken till sanning och rätt". Nu kanske någon tycker att det inte finns någon motsättning mellan dessa två, men vänta bara tills jag har fått förklara mig.

När hat är vår främsta drivkraft resulterar det i en kall och kärlekslös attityd/livsåskådning. Detta verkar även gälla om så hatet riktas mot synden och satan själv eftersom hatet inte har förmågan att riktigt särskilja "synden" och "syndaren" från varandra. Om vi istället får drivas av kärlek till både sanningen (Jesus) och därmed även till våra medmänniskor tror jag faktiskt att bilden av oss bibeltroende, ”svartvita”, kristna kan bli mycket mera tilltalande.

Detta handlar inte om att vi på något sätt ska kompromissa bort vad Bibeln säger eller vad vi tror på utan allt hänger på hur vi möter våra medmänniskor i denna trasiga värld vi är satta att verka i. Jesus påpekade att det inte är de friska som behöver läkare utan de sjuka. Har vi krävt att man ska vara helt frisk för att kunna komma in i kyrkogemenskapen ibland?

*:Hans livsfilosofi går under beteckningen "vördnad för livet" om någon vill läsa mer. Den är varken specifikt kristen eller människocentrerad, men väl värd att ta till sig.

**: Blanda för Guds skull inte ihop ordet "kärlek" med "sex". Kärlek är något så mycket större än tillfällig njutning. Sann kärlek upphör aldrig. (1 Kor 13)

Normala människor...

2009-11-05T01:16:00.002+01:00

Från tid till annan har jag funderat över vilka olika människor jag möter här i livet. Ateister och kristna, tystlåtna och pratsamma, lättsamma och djupsinniga, gamla och unga, ja alla möjliga människor av olika slag. Det finner sig naturligt att man trivs bättre med en del, men det är långt ifrån alltid möten med människor är resultat av ens personliga och aktiva val. Vi väljer sällan studie- eller arbetskamrater. Släkt väljer man bara delvis och förhoppningsvis bara en gång. Inte ens sina vänner väljer man - det enda du kan välja är att vara en.

Släkt är ofta ett helt kapitel för sig. Antagligen delar jag känslan att samtliga mina släktingar är udda på sitt sätt med många andra runt klotet. Släkt och familj kan på samma gång vara ens största glädje och bekymmer. Själv är jag nog inte vidare "normal" heller. Det kan säkert de flesta som känner mig intyga.

Hur nu en "normal" människa ska vara. Om de ens existerar. Ifall de finns känns det som att de aktivt måste undvika mig. Jag har ännu inte träffat någon jag säkert skulle kunna klassa som "normal". Och tur är kanske det. Människor som jag vid första anblicken kan ha räknat in i den stora normalitetens massa har alltid visat sig vara unika, och ofta lite udda, individer med sin egen speciella historia.

Om man sedan kallar sig för en kristi efterföljare och i allt ber om Guds ledning kan det bli extra spännande. Då anas en högre mening i de sammanträffanden som sker med andra människor. En del av er skulle säkert avfärda mina erfarenheter som orsakade av endast slump och tillfälligheter, men personligen kan jag det inte längre. Gud kan verkligen använda precis vilka omständigheter och personer som helst. Många av er skulle tro att jag fabulerade om jag listade bara en del av "sammanträffandena" jag varit med om de senaste åren.

Och nej, jag verkligen är ingen superhelig kristen som skulle sakna synliga fel och brister. Absolut inte. Om jag varit sådan hade inte Gud varit tvungen att korrigera och leda mig på det oväntade och udda sätt som Han faktiskt gjort och gör. Livet med Gud är det mest häpnandsväckande man överhuvud taget kan tänka sig!

Det är dags för Operation Kräfta!

2009-10-08T03:41:00.003+02:00

(eng: "Operation Cancer")

Läget inom sveriges kristenhet är allvarligt. Något måste hända och det snart. När jag frågade en god vän varför det var så få i vår ålder som var intresserade av kyrkan så fick jag svaret att det är för att vi inte har en pastor som drar ungdomar. Det svaret högg tag i mig. Det är ju precis så vi ofta resonerar - det är pastorns eller församlingsledningens fel att inget händer. Ur detta föddes tanken som sedan fick namnet "Operation Kräfta.

Operation kräfta innebär egentligen inget nytt eller, i sig självt, revolutionerande utan kan enkelt ses som en uppmaning till bibelläsning och bön i mindre grupper. En "smågruppsstrategi" om man så vill, men med vissa tydliga skillnader mot de andra jag känner till.

Om vi som drömmer om väckelse/"andlig nytändning" i våra sammanhang väntar på och förväntar oss att församlingsledarna/pastorn ska göra något får vi nog ofta vänta förgäves. Ska det organiseras "uppifrån" efter den socialdemokratiska devisen att "alla ska med" så kommer inget att hända. Inget illa menat mot pastorer eller andra kristna ledare, men jag tror en nyckel till förändring ligger i en återupptäckt av det personliga ansvaret inför vår Skapare.

Alla kristna ansvarar ju direkt inför Gud. EN är vår ledare, Herre och mästare. Om du vill förändring så måste du göra något nu. Försök hitta minst två andra som också inser allvaret och samlas regelbundet med bibelordet och bönen i centrum.

Men - och det här är viktigt - stå om möjligt kvar i en lokal församlingsgemenskap. "Andliga frifräsare" finns det nog av i vårt land. Ordet "kräfta" ska här förstås i betydelsen cancer. Något som ska växa till och sprida sig inom kyrkor och samfund. En tumör på de ickebibliska maktstrukturer som finns inom de flesta kyrkosamfund kanhända. (Vill man använda en mer biblisk term går "surdegen" också bra - vi vill ju genomsyra så mycket som möjligt...)

Varför tror jag detta är viktigt? Jo, jag har förstått att många som under de senaste decennierna vuxit upp inom frikyrkan saknar djupare kunskaper om Guds ord. Vi har alltför ofta levt på den "svältkost" som det innebär att bara ta del av någon söndagspredikan och/eller kortare andakter inom barn- och ungdomsverksamheten.

Vidare har jag upptäckt att en del bönemöten tenderar att urarta till "skvallercentraler". Vad vi som kristna behöver är inte främst medlemskap i en stor församling, även om det finns fördelar även med det, utan några kristna vänner som kan ge stöd korrigering och hjälp till varandra. Därför tror jag på mindre gemenskaper utan en tydlig/stark (mänsklig) ledare utan snarare en kärna på minst tre personer. Ett gift par räknas med biblisk matematik som "en".

Dessutom har jag ofta undrat vilka kyrkliga samlingar jag skulle kunna bjuda in de människor jag möter som kan betecknas som "sökare". Är det till söndagförmiddagsmötet där pastorn predikar över Petrus temperament, kvinnan vid sykars brunn, eller Jer 18 (krukmakarens hus)? Eller är det till ungdomarnas dramaövningar eller pingisturneringar?

Detta är inte något färdigt koncept eller någon helhetslösning. Dock är det min fasta övertygelse att att något måste göras. Och att Gud inte låter mig sitta bekvämt vid sidan av och bara vara sur för att inget händer. Det har han visat mig alltför många gånger under de senaste åren.

Dagen-länkar till relevanta artiklar:
Dagen-1

Krig med kärlek som drivkraft

2009-09-11T01:00:00.001+02:00

Det finns två mycket starka krafter som kan motivera människor till handling. Hat och kärlek. Dessa två kan ses som varandras motpoler men tenderar att i enstaka fall driva människor till likartade handlingar. Detta behöver inte betyda att resultatet av denna handling är oberoende motiv/drivkraft.

Som vapenvägrare undviker jag här frågan om det finns "rättfärdiga krig" och tänker istället fundera lite kring några krigsmetaforer som används och har använts i kristna sammanhang.

För att i någon mån försöka undvika missförstånd känner jag mig tvungen att först skriva några ord om NT:s starkt "antirevolutionära" hållning. Många är de som verkar ha missuppfattat evangelierna på just denna punkt. Att budskapet i sig är tämligen "revolutionärt" kan inte på något vis rättfärdiga direkta uppror mot världsliga myndigheter. Jesus själv påpekade ju att hans rike "inte är av denna världen". Apostlarna får i de brev vi har bevarade uppmana de troende att underordna sig de världsliga myndigheterna. Petrus går i sitt första brev så långt att slavar ska underordna sig även sina hårda slavägare. Det är inte vi som ska döma världen och hämnden är inte vår. Guds är hämnden och Han kommer se till att rättvisan segrar till slut.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att det finns situationer då vi kristna måste följa Gud mer än människor, men det återkommer jag sannolikt till senare.

Den främsta anledningen till krigsmetaforens nyttjande är, som jag förstått det, för att understryka allvaret i situationen. Det handlar ju ytterst inte bara om liv eller död - utan om himmel eller helvete! Därför är det kanske inte så konstigt att vi som tar vår kristna tro på allvar ibland tenderar att bli osams i lärofrågor som i andras ögon kan tyckas vara av perifer karaktär.

I Bibeln kan vi läsa uppmaningen om att lida "som en god Kristi Jesu soldat", men det påpekas också att striden inte är emot "kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna". Soldatmetaforen kan främst lära oss två saker. Det första handlar om vilket befäl vi står under - att vi som kristna har ett uppdrag att utföra och att vi ansvarar direkt inför Gud vår skapare och Herre. Det andra, som delvis hänger samman med det föregående, är att detta uppdrag kräver en soldats diciplin. När vi lever helt för Gud representerar vi inte längre oss själva och bör därmed inte varken ta motgångar eller fientliga utfall som något personligt. Även de som inte tror får stå till svars direkt inför Gud en dag.

Som soldat i himmelrikets tjänst helgar INTE målet alla medel. Allt är verkligen inte tillåtet i kärlek oavsett vad det populära talesättet påstår. De som menar något dylikt har inte ens börjat ana vad verklig kärlek är. Sen kanske man bör göra en distinktion mellan "kärlek" till/inom en högst begränsad grupp och den mer gränsöverskridande "gudomliga" varianten. Den solidaritet och sammanhållning som begränsas till en tydligt avgränsad grupp kan i många fall vara förklädd egoism. Samtidigt kan vackert tal om rättvisa och omsorg om de fattiga grunda sig i avundsjuka och diverse andra dunkla motiv. Exempel på just detta återfinns ju med mer än önskvärd tydlighet på Bibelns blad.

En del människor verkar ha fått för sig att kärlek är något flummigt accepterande av allt möjligt. Inget kunde vara mer fel. Ja, förutom möjligtvis påståendet om att kärlek inte kostar något. Kärlek handlar om att helt frivilligt prioritera någon annan och dennes vilja och behov före sig själv. Att kunna känna med andra människor och vara vid en människas sida vad som än händer.

Som soldat i "Herrens frälsningsarmé" är det viktigt att ratta in rätt frekvens på sin "andliga fältradio". Det innebär att regelbundet läsa Bibeln och be. Både tillsammans med andra och enskilt. Men det är ändå inte tillräckligt för att höra och förstå budskapet - du behöver även rätt "dekoder" installerad. Den Helige Ande måste tillåtas vara verksam i våra liv.

I min skivsamlíng återfinns "kristna" sånger med titlar som:
"Krigsman" (JERUSALEM)
"This means war"(PETRA) >Spotify<
"Frälsningssoldaten"(C G Hjelm)
"Holy war" (Whitecross) >Spotify<
"God's got an army"(Carman) >Spotify<
"The battle of Europe"(Jesus Revolution) >Spotify<
"Soldier under command" (STRYPER) >Spotify<

Är det inte lite lustigt att alla norska och amerikanska artister som jag ville rekomendera finns på Spotify?

Starkare "vin" ger effekt(!)

2009-09-08T20:33:00.006+02:00

En del kyrkor har funderat på att införa starkare vin vid nattvardsfirande med anledning av den så kallade "nya influensan". Detta avfärdar både "experter" nykterhetsrörelse som onödigt eller verkningslöst. Jag vill dock hävda motsatsen och ska lägga upp några argument och tips här:

1. För att avsedd effekt skall uppnås krävs något högre halt av alkohol än det finns i "vanligt starkvin". Närmare 70% skulle göra susen. Jag yrkar på inköpande av 75%-ig vodka som blandas med koncentrerad aroniasaft. Detta kommer garanterat se ut som vin, dock med något starkare "smak"...

2. Aroniabär kan plockas i ett bostadsområde nära dig och är jättenyttiga. Det är precis rätt tid att plocka dessa nu. (Ska de serveras utan alkohol rekomenderas frysning av bären starkt för att bli av med den något sträva smaken.)

3. Detta kommer att leda till uppmärksamhet internationellt om det införs. Det är på tiden att svensk kristenhet blir känd för något annat än debatten om homoäktenskap.

4. Det är ingen vild gissning att detta resultera i en ökad tillströmning av yngre vuxna till våra kyrkor. Speciellt studenter. Människor vi annars brukar ha svårt att nå.

Det är dags att vi kristna tar hälsofrågorna på allvar!

Dagen-1 Dagen-2

(Behöver jag antyda att jag är helnykterist? )

Lagtvistemålet och försoningsstriden

2009-09-01T20:42:00.005+02:00

Det har blossat upp en häftig debatt i bloggosfären om Lagen och Nåden, eller om man vill använda de vanligast förekommande skällsorden: "Judaiserande/Fariseism vs laglöshet/nådesförkunnelse"

Tycker mig se klara paralleller mellan den "försoningsstrid" som Paul Peter Waldenström var inblandad i på sin tid och det pågående "lagtvistemålet" som pågår för fullt runt i bloggarna. Jag ser till och med att "nådesförkunnelsen" i värsta fall kan leda till någon typ av "liberalteologiskt kärleksflum", vilket en del påstår att talet om den så kallade "subjektiva försoningsläran" resulterat i.

Som jag förstått både Waldenström och Andy/Åleskjaer är detta "värsta-scenario" i båda fallen exempel på mycket grova misstolkningar/avsteg från respektive "lära".

Nedan försöker jag karaktärisera den nuvarande debattens två extremer som jag anser det befogat att varna för. Vill dock påpeka att hela denna debatt sker med och mellan för mig tämligen okända personer. Jag har inte stort mer än text att grunda mina bedömningar på.

Både "kärlekslöst lagivrande" och "kärleksfull laglöshet" vågar jag avfärda som totalt antibibliska hållningar. Jag vill inte döma ut en viss grupp här eftersom jag inte klart kan avgöra andra människors relation till den Evige (dvs Gud). Bara Han rannsakar hjärtan och njurar.

"Kärlekslöst lagivrande" tycker jag mig ana spår av i vissa kretsar som i denna debatt kallas "judaiserande". Ett konkret exempel jag kan nämna gäller delar av den lista på runt 292 bud som enligt MFS gäller oss hednakristna/inympade. Eftersom jag inte är klar med min genomgång av dessa återkommer jag i den frågan, men redan nu vågar jag hävda att uppstaplandet av buden på det sättet och formuleringarna av dem antyder att man missat det allra viktigaste - själva kärnpunkten i evangeliet har kommit i skymundan!

"Kärleksfull laglöshet" kan, vilket många påpekat, anses utgöra en anomali. Kärleken uppfyller ju lagen. Hela lagen och profeterna kan ju sammanfattas i det dubbla kärleksbudet. Ändå varnas det kraftigt, och det ibland med rätta för denna ståndpunkt som logiskt sett borde vara omöjlig. Ofta bottnar problemet här i att kärleksbegreppet relativiserats eller bara blivit en läpparnas bekännelse.

Följ gärna debatten:
Nådesförkunnaren Andreas "Andy" Glandbergers blogg:

http://www.glandberger.net/2009/08/de-moderna-judaisterna-ii/
http://www.glandberger.net/2009/08/lag-och-nad-%E2%80%93-hostens-tema/

Aletheia - av en del ansedda som de moderna judaisternas tillhåll e Sverige:

http://aletheia.se/2009/08/24/vart-ar-aletheia-pa-vag/
http://aletheia.se/2009/08/28/obama-som-nadesforkunnare/

Jesus visste minsann hur eländig framtiden skulle bli:

"Då svarade Jesus och sade till dem: "Sen till, att ingen förvillar eder. Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och skola förvilla många. Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra; men allt detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna'. Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull. Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre. Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst." (Evangelium enligt Matteus 24:4-13, 1917 års översättning.)

Varning för farliga kyrkoledare!

2009-08-25T03:33:00.002+02:00

Andligt ledarskap är en brännande aktuell fråga som bara ett fåtal framträdande kyrkoledare tycks våga närma sig med någon vidare sund biblisk förankring. Jag vill här i ett kort inlägg tipsa om ett mycket bra exempel och, för att kontrasterna ska framträda, även visa på ett så farligt exempel att jag knappt finner några egna lämpliga ord att återberätta det med.

När en präst i SvK väljer att konfirmera en kristen tonåring som inte är medlem i SvK, skriver enligt tidningen Dagen biskopen att:

"Det är (?) ett regelbrott som försätter flickan i ett ingenmansland andligt sett och ger [prästen] obehagliga påföljder".

En biskop som uttalar sig på det viset bör inte få sitta kvar på sin post. Om det är systemet/hierarkin som är orsaken till detta resonemang bör den omgående reformeras.

En man som däremot försöker lyfta fram ledarskapsproblematiken på ett synnerligen bra sätt är bloggaren "andy" på glandberger.net . Hans inlägg om den gode herden rekomenderas varmt. Videoitervjun med hans tidigare pastor Enevald Flåten bör också ses.

Rollspel krävs av kyrkoledare?

2009-08-25T01:33:00.002+02:00

De senaste dagarnas "bloggbråk" mellan Stefan Swärd och Pekka Mellegård, båda ledare inom EFK, har delvis skakat om mina föreställningar om läget inom svensk frikyrklighet. Krisens utlösande faktor tycks vara en så oväntad sak som synen på rollspel. (Ok, en något djärv tolkning kanske...)

Under större delen av min uppväxt inom pingströrelsen har jag matats med åsikten att rollspel är något farligt, fel och syndigt. En kristen skulle inte befatta sig med sådant. Jag fick uppfattningen att genomärlighet och tydlighet skulle vara självklara drag i ens liv för att ens ärligt kunna kalla sig kristen. Däri innefattas uppfattningen att mina åsikter i, exempelvis, teologiska frågor bör vara lika oavsett vilken position/tjänst jag råkar befinna mig i för tillfället. Även om det i vissa fall kan verka positivt att kunna uppträda i flera roller/personligheter...

Självklart kan, eller snarare bör, ett förtroendeuppdrag kräva viss återhållsamhet i uttryckande av diverse åsikter, men detta är inte synonymt med vad jag uppfattat som krav på "rollspelsförmåga" som indirekt verkar ställas nu och då i dagens samhälle. Givetvis kan det bli komplicerat då diverse engagemang och uppdrag krockar eller påverkar varandra, men inom kyrkans värld borde den problematiken vara minimal. Kyrkans enda verklige ledare är ju Jesus Kristus själv. Och att vara kristen är ingen deltidshobby utan något man är hela tiden livet ut, förhoppningsvis.

Bör nog tillägga att jag inte är riktigt lika negativ mot rollspelande som hobby/tidsfördriv som det kanske verkade ovan. En snabb googling på mitt namn avslöjar faktiskt att jag varit ombud på mer än ett riksmöte inom Sveriges Roll- Och Konfliktspelsförbund, SVEROK. Dessa riksmöten klassar jag som "demokratilajv". Lärorikt, spännande och lite skrämmande emellanåt.

Lycka (dikt)

2009-07-22T01:48:00.000+02:00

Lycka är att uppskatta
Det lilla i sin enkelhet
De små miraklen fatta
Se tryggheten i en helhet

Se sig själv som en pusselbit
Och trivas där man passar
Se meningen med livets slit
Att det slöhet utklassar

Ta vara på stundens frid
Och att vara nöjd med sin lott
Att med barnen ta sig tid
Att vara glad för allt gott.

ME 20041228

Svar till "Språksintar" (dikt)

2009-07-15T01:51:00.002+02:00

Svar till "Språksintar"

Ja blai i dag pamintar
ti skrivä till "Språksintar"
u tackä han för seist.
Han har jå mi birömä
men leiti grand mä dömä
u pa mein syndar veist.

Ja mägir att ja slarvar
u gutamålä skarvar
iblant mä svenskä ård,
u fail dei har vörr allä,
sum mänskar uss vill kallä
u laupar här pa jård.

Mein syndar ja nå ankar,
har kumm pa andrä tankar
nå ettar domens dag.
Men ja jär o leit gladar,
att meinä enklä radar
jär annäs till bihag.

Ja lugar nå blei bättar
u sökä reit mi ettar
va teiningsskrivan vill.
Ja far väl skriv leit saktä,
da kan män mair si aktä
för ård sum int håirs till.

Ja vill, sum sägt, mi reitä,
men dei jär nuck någ leitä,
sum skrivan mä har fail.
Att män pa folk kan råkä,
sum oleik talar språkä,
dei gär mä till en dail.

Dei kan mik int bitödä
att "ingi" skudd ha lödä
mä "u" ei ställ pa släut.
U "när pa" eller "nästen",
dei kan väl o, förrästen,
pa ett u sam kumm äut.

U ja har allut tyckä
att "nätt u jamt"-äuttryckä
ei gutamålä finns.
Han vill ha "jämmt" ei ställä,
men dei har allut gällä
för svenskt så läng ja minns.

Täu ård kan licksi lödä
men var sin sak bitödä
ei oliek mainingar.
Att "jamt" bitödar ständut,
men iblant knapphändut

dei vait jå en u var.

Mä vänli hälsning
Aben.

Ovanstående rader är författade på gutamål, vilket inte är en svensk dialekt utan ett annat nordiskt språk jämförbart med danskan.

"Upphovsrättsinnehavare" till denna dikt är min far Bertil Hoffman, men "upphovsman" är hans far, och min farfar, Adolf.

Mot målet (dikt)

2009-07-11T01:42:00.000+02:00

Vi skyndar fram mot målet som skymtar ovan där
Det lyser av härlighet men skyms av allting här
Vad betyder småsaker om vi missat Jesus
Låt oss fokusera rätt så blir vår vandring ljus

Det är ej lätt att leva, men svårare att dö
Vi möter många snaror, på jorden är allt hö
Glöm ej att Herren bryr sig, Han vill hålla din hand
Tillsammans kan vi nå dit upp till himmelens land

Maria Eliasson 20040330

Regn ger liv åt förtorkad jord...

2009-07-09T01:16:00.002+02:00

Senaste dygnet har det i Borgby 1:5 (Borgbyvägen 4) uppmätts nära 150mm regn. Ett storslaget rekord och otroligt efterlängtat av både gurkplantor och trädgårdsmästare.

SMHI anger för samma tidsperiod ett extremvärde på 86,4 mm och det i Järnäsklubb långt upp efter norrlandskusten.

Guds upphovsrätt vs människors

2009-05-12T21:42:00.002+02:00

Så har piratdebatten äntligen börjat synas i "kristna" sammanhang. Dagen har idag flera artiklar i ämnet.

Jag har under en längre tid funderat kring upphovsrättsfrågan ur ett ett strikt bibliskt perspektiv och slänger här ut några tankar i ämnet. Jag avser att bearbeta dem vidare och förhoppningsvis resulterar det i ett mindre häfte så småningom. Under lämplig licens givetvis.

Bibelns Gud innehar rättigheterna till hela universum. Hans rätt att bli erkänd som upphovsman till det verk Han skapat är eller borde vara helt självklar för alla kristna. Detta kallas den idéella delen av upphovsrätten. Vad säger Bibeln om den ekonomiska delen av upphovsrätten då? Jo, Gud gör anspråk även där. Om vi läser i NT:s mest avskydda kapitel, nämligen Romarbrevet 1, så framgår att människornas synd som nämns där var upphovsrättsliga åt det "ekonomiska" hållet.

Men om Gud innehar rättigheterna till ALLT(!), hur påverkar det när det gäller tvister människor emellan som piratdebatten ändå kan anses handla om? Påverkar det alls egentligen? Jag anser att det åtminstone borde påverka oss kristna och vår syn på upphovsrätt för de "verk" vi skapar. Speciellt om det är av evangeliserande karaktär.

Har vi som kristna rätt att begränsa spridandet av det glada budskapet?

Vad har du att säga till ditt försvar när Gud frågar varför du hindrade människor att dela dina sånger om Honom vidare till sina medmänniskor?

Ja, arbetaren är värd sin lön, men jag tror vi måste tänka om totalt i dessa frågor som kristna. Kanske kan vi kristna hitta ett system där vi kan stödja bra kristen musik på ett mer "fildelningsvänligt sätt". Ett sätt som inte nödvändigtvis krockar med Guds bud, vilket jag anser att nuvarande struktur "råkar" göra.

Vi måste utgå från Guds rätt och vårt ansvar inför Honom. Kanske borde vi resonera som Turkiets kristna minioritet gör i just denna fråga.

Inget kan stoppa oss (dikt)

2009-04-28T12:00:00.001+02:00

Det Jesus en gång gjorde på sitt kors på Golgata
Det hjälper oss att älska istället för att hata
Det tänder åter livslågan där det varit svart
Det får oss att för evigt frälsas på en enda kvart

Ingenting kan stoppa oss på väg mot himmelens mål
Vi övervinner allt sådant som på oss vill ta kål
Det Jesus ger är värt allt slit och jobb i denna värld
Detta livet är blott till himlens land en liten färd.

Maria Eliasson 20040101

Kreativa människor förstör svenska språket!

2009-04-24T20:50:00.004+02:00

Tanken är att denna sida ska vara snäll, tänkvärd och samtidigt ha en lokal förankring till allt som skrivs. Detta är inte alltid lätt och kan orsaka vissa kortare avbrott i rapporteringen. Dessutom gör det att jag inte kan skälla alltför mycket på vårt kära rättsväsende som väldigt få svenskar (eller andra runt klotet) har förtroende för numera.

Några jag däremot dristar mig till att kritisera är Svenska akademien som sviker sin uppgift då de inte aktivt värnar om ett vårdat svenskt språk. Använd gärna deras ordlista om du vill, men jag föredrar ordboken.

Jag är fullt medveten om det faktum att jag inte tagit upp något exempel här som skulle kunna förklara mitt utfall. Eventuellt redigerar jag in några så småningom.

Några rader ur dikten "Dei nöä språkä":

Dei haitar tjej u killar
int tös u sorkar nå.
Män raint fran stolen trillar
När bani pratar så.
U pratä di int sägar
naj, snacki haitar dei
u mötes di pa vägar
da ropar di bär hej.

Men sum dei gamblä taldä,
ja, dei var annä dei!
Va leit dei årdi haldä,
va tungu kändes frei!
Men - ingen ättarreitar
ei va ja skrivar nå.
Hur män på bani treitar
di lödar int indå.

Bara ett oskyldigt barn (dikt)

2009-04-14T12:00:00.001+02:00

Bara ett oskyldigt barn som vill få leva i fred
En liten som ska bli stor föddes där människorna led
Ett frö från ett annat land som får bli en planta här
Bara vi ger den en chans och förstår vem barnet är

Ett litet barn som leker och samtidigt massor lär
Har rätt till värdefullt liv och kärleksfull atmosfär
Ett barn behöver trygghet och någon som bryr sig om
En egen identitet, en mamma som ropar kom!

ME 20040605

Du kan inte fly (dikt)

2009-03-31T12:00:00.002+02:00

Du kan inte fly ifrån verkligheten
Den står hela tiden kvar runt omkring dej
Du väljer här för hela evigheten
Att ständigt leva i det blå funkar ej

Du måste våga möta allt det svåra
Det finns alltid en väg att gå igenom
Se där finns skyddsänglar och de är våra
En högre värld glintar där bakom

Du kan inte fly från det som är du själv
Nej, du måste leva livet som det är
Vågar du gå mot strömmen i livets älv?
Du kan få hjälp med det både nu och här.

Våga att sträcka ut en hjälpande hand
Dela med dig av det lilla du har
Våga umgås med dem från ett annat land
Inse att du då har mycket kvar.

Maria Eliasson 20040816

Tiden så hastigt försvinner

2009-03-29T11:40:00.003+02:00

Innan jag knappt hunnit smälta julnötterna så lurar påsken bakom hörnet redo att röva bort den fria tid man trott sig ha till förfogande. Bjuder på några nyskrivna rader om tid och även en liten tanke kring gårdagens tokiga miljöjippo.

Tiden kan ej någon spara,
men den räcker livet ut.
Ty det är en sådan vara,
som allt räknas i till slut.

Den kan dock slarvas bort,
förkortas kan ju livet ditt.
Ja, det kan konstateras torrt
allt då bliver svart och vitt.

När alla världens lampor slocknat har
och bara ångesten finns kvar.
Då lyser himlens ljus dock ännu mer
och den kraft vi förnimmer när vi ber
blir ju plötsligt uppenbar.

Abens funderingar från 1953

2009-03-16T23:27:00.009+01:00

Bjuder på en dikt som min farfar Adolf skrivit. Trots att den har mer än 50 år på nacken känns den skrämmande aktuell även idag.

Några tankar inför tidens ansikte

I denna sönderslitna värld

det hjälper ej att vara lärd
ej att ha gods och pengar.
På makten ej vårt väl beror
ty nöden kan bli lika stor
för kungar som för drängar.

Vi leva i en hektisk tid
men mitt i allt kan Jesu frid
intaga våra hjärtan.
Blott vilan vid hans hulda bröst
kan giva styrka ro och tröst
i nöden och i smärtan.

I tidens fräcka nöjesliv
förbrytelser och tidsfördriv
vi kunna slutet spåra.
Gud hjälpe alla unga små
att ondskans list dem inte må
förblinda och bedåra.

Gud hjälpe varje mor och far
och alla som ett ansvar har
i denna svåra tiden!
Gud hjälpe oss att hålla ut
till dess vi efter stridens slut
får bo i himlafriden.

Adolf Hoffman
Nävekvarn den 31 maj 1953

Paranoid eller bara förutseende?

2009-03-15T00:55:00.007+01:00

För en vecka sedan publicerade den mycket välkända predikanten David Wilkerson ett budskap om en annalkande katastrof. En sak jag reagerade lite på var det praktiska rådet han gav att alltid ha en månadsranson mat hemma i skafferiet som beredskap. En del påstår att Wilkersson själv har större matförråd än så i sin bostad, men det verkar vara lösa rykten.

Nu verkar hans råd i första hand gälla människor som lever i storstadsområden främst i USA, men som uppvuxen på landet ser jag inget konstigt alls med att ha ett visst förråd av mat hemma. Och en månadsranson av basvaror är inte mycket. Vi lantisar brukar bunkra upp för att klara oss vintern igenom utan att svälta.

Sen bör det kanske inte gå så långt att man börjar gräva ner konserver i trädgården...

ps. Mjölk från LIDL kan vara ok mer än två veckor efter utgånget datum ds.

Dagen1 Dagen2

Historien om Kolbäck i TV-stil

2009-02-24T11:59:00.007+01:00

Denna korta skämtfilm har några år på nacken, men jag publicerar den här så ni som inte sett den tidigare får chansen. Ber om ursäkt för undermålig bildkvalité - orginalfilen, som tidigare fanns på The Pirate Bay, ser mycket bättre ut.

Fuktigt men inte kallt.

2009-02-22T20:58:00.003+01:00

Cyklade upp mitt vinteranpassade fordon till Borgby från Eskilstuna i eftermiddags. Antingen är jag lite smått otränad eller så går det tämligen trögt att cykla innan plogbilen skrapat rent på vägarna. Tre och en halv mil är ju ingen sträcka att tala om i vanliga fall...

Jag sitter här i värmen
och knaprar på konfekt.
Jag tittar slött på skärmen,
Och säger: Kom nu kära växthuseffekt!

Ludvig Hoffman, Borgby
(3 januari 2003)

Borgbyblaskan goes internet

2009-02-19T02:46:00.001+01:00

Mig veterligen var min syster Maria blaskans första redaktör och därför passar det bra att inleda med en av hennes dikter.

Det vackra innanför

En människa är så mycket mer
Än det yttre skalet som vi ser
Personligheten ger en delbild
Men anden från själen är ej skild
En helhet som till slut blir ett jag
Själen ger mimiken vackra drag
Bry dig ej om yttre ideal
Lid ej onödiga skönhetskval
Det viktiga är ju hur du mår
Att du dig värdefull känna får
Det vackra innanför strålar ut
Det består när det yttre tar slut
Kärlek i hjärtat gör underverk
Den övervinner ondska och värk
Glädje gör ansiktsdragen ljusa
Så du får omgivningen tjusa.

ME 20050414